Donkey Kong Jet Race

Som så många andra Nintendo-figurer är Donkey Kong skapad av Shigeru Miyamoto. Han kom till 1981 och fick namnet Donkey (åsna) eftersom Shigeru trodde Donkey betydde dum på engelska. När amerikanska Nintendo fick höra talas om att Shigeru ville kalla den mäktiga apan för åsna blev han utskrattad men namnet kom att stanna. Hans första roll var att trakassera stackars Pauline som skulle räddas av ingen mindre än Jumpman. En hjälte som några år senare kom att bli mer känd som Mario.

Därefter blev det egentligen ganska tyst om apan tills Donkey Kong Country till Super Nintendo, och sedan dess har med jämna mellanrum figurerat i diverse mysiga spel. Ett tecken på att Nintendo brytt sig om sin hårige primat. Men ärligt talat. Ett racingspel avsett för Gamecube och dess bongotrummor, konverterat till Wii där bongotrumorna ersatts av en fjärrkontroll och en nunchuck. Låter rätt kass, inte sant? Det är det också.

Problemet med Donkey Kong Jet Race är grundläggande. Det här är den billigaste möjliga Mario Kart-kopian där man av oklar försett Donkey Kong och hans ganska trista gäng med Candy och Funky Kong med rakettrummor (!) på fötterna. Sedan gäller det att med dessa raketer åka runt fantasilösa banor som saknar alltför mycket av den kvalitet Nintendo annars är kända för.

Det rytmiska trummandet i luften i Donkey Kong Jet Race kommer från att spelet från början var avsett att spelas med bongotrummorna från Donkey Konga till Gamecube. Någonstans sent i Gamecubens levnad när Nintendo började inse att de faktiskt hade lyckats få en hel del hype till Wii bestämdes at spelet skulle läggas ned.

Därför blir Donkey Kong Jet Race aldrig mer finessrikt än att du som spelare ska skaka fjärrkontrollen och nunchuken i lagom tempo. Genom att trumma långsammare eller snabbare kan man sedan få apan att svänga. För de yngsta barnens skull finns en spärr som gör att man inte kan åka mycket mer än i snigeltempo och spontant trodde jag nästan det var något fel på spelet när jag tuffade runt i promenadtempo med raktetbongos på fötterna. Ett ganska taffligt spel hade ju i teorin åtminstone kunnat få lite sköna knäppispoäng om det var möjligt att stå där framför TV:n med sina polare i en ohygglig uthållighetstävling där man skakade Wii-moten och nunchuken så snabbt det bara gick. Nu går alltså inte ens det.

Som för att öka på variationen lite finns det även möjlighet att öka på vinstchanserna genom att använda bonusföremål som bananféer eller bananklasar. Men tyvärr är dessa oftast rejält usla och påverkar inte utgången av tävlingarna alls. De går inte att träffa med och är i största allmänhet så inexakta eller ogenomtänkta att man lika gärna kan skita i dem. Istället tuffar man på och kolliderar med det mesta. Ibland behåller man sin ledning, ibland inte fast man tycker man gör precis samma sak som när man var i ledning.

Trots det låga spelmässiga tempot är det näst intill omöjligt att få någon riktig kontroll över vad som händer. Skakandet är fantastiskt inexakt och det känns mer som tur än skicklighet om man mot all förmodan skulle lyckas ta sig runt en kurva utan att tappa fart. Nej, istället är det något så ovanligt i Wii-sammanhang som det grafiska som lyfter spelet. Om vi bortser från det usla momentet med bongoraketerna samt diverse tekniska tillkortakommanden, är Donkey Kong Jet Race åtminstone urcharmigt designat med läckra tropiska omgivningar och inbjudande Nintendo-vatten. Nästan så det känns sorgligt att så rara ärtor kastas bort på sådana här undermåligheter istället för att bli ett riktigt Donkey Kong Racing med mängder av fordon och väldesignade banor.

Jaja, drömma går ju och nu låter jag kanske onödigt elak mot Donkey Kong Jet Race, för trots allt kunde det ha varit klart mycket sämre. Men det är trots allt Nintendo vi talar om här och att de tillåter att någon släpper så här pass undermåliga spel med deras första och hårigaste spelhjälte i huvudrollen är faktiskt ett mysterium.