Doom 3: Resurrection of Evil

Människans nyfikenhet kan vara farlig, vår strävan efter att luska ut saker vi inte har en aning om kan ibland resultera i otrevligheter. Saker man inte bör göra, baserat på ren allmänbildning och lite hederligt folkvett, är att frosta av frysen genom att lägga in en hårtork i isen, rosta bröd i badkaret, använda DDT istället för mjöl eller öppna en forskningsbas på Mars där hundratals människor dött tack vare en portal till helvetet.

Men det superonda företaget UAC beslutar sig för att öppna sin nedstängda Mars-bas för att återuppta de arkeologiska grävningarna vid den numera bortglömda sektionen Site One. Här fortsätter utgrävningen av konstiga artefakter och underliga byggnader, ända till den dag då en ivrig marinsoldat fingrar på något som öppnar ännu en dörr till helvetet.

Än en gång finner man sig upp till axlarna i demoniska monster, flygande huvuden och blodtörstiga zombies. Nerve håller sig till den design som id Software satte som grund i Doom 3. Detta innebär att olika matta toner av svart och grått är att vänta i de trånga korridorerna på Mars-basen. Ficklampan har nu monterats på den enkla pistolen vilket gör att man visserligen inte saknar eldkraft när man belyser något, problemet är att eldkraften inte räcker till och man återgår ständigt till de starkare vapnen. Ljudet används fortfarande skickligt för att skapa oro hos spelaren, något som Ressurection of Evil lyckas bra med. Då tempot växlar mellan nervöst avvaktande till hysteriskt frenetiskt passar det sig extra bra och ger en läcker dramatisk inramning, precis som i grundspelet.

En designdetalj som har levt vidare från Doom 3 är överraskningsmomenten där väggpaneler helt enkelt flyttar sig för att släppa fram något som vill stoppa in sina klor i spelarens kropp i jakt på det som finns på insidan. Detta var en billig och dålig designdetalj som fanns med från början, och som fortfarande känns som en tråkig nödlösning för att skapa lite skräck. Tyvärr lyckas knepet bara frustrera, speciellt då man inte hör dessa hemliga dörrar öppnas och får ett tjockt lik som river upp ryggtavlan. I övrigt är det som vi känner igen det, fiender teleporterar och hoppar ner från takpanelerna och väntar bakom stängda dörrar för att anfalla spelaren.

Medan Ressurection of Evil är mer av det vi fick se i Doom 3 har det även smugit in sig ett par nya verktyg för att göra spelarens resa mer njutbar. Först och främst finns det nu ett gravitationsvapen som helt enkelt kan lyfta upp små och medelstora föremål så att man kan slänga runt dem bäst man vill. En uppenbar flört med Half-Life 2 kan tyckas, medan id själva hävdar att detta var en idé som stoppades från grundspelet men som fanns med redan för flera år sedan.

Hur som helst är vapnet nu med, och kan även användas för att fånga eld och energiklot som fienden kastar mot spelaren. Är man kvick kan man med lätthet undvika skada medan man slår tillbaka mot fienden med hans egna vapen, och således förvandla denne till en hög med förkolnat helveteskött. Tyvärr är ju fysiken i Doom 3 lite stel och tråkig, plus att man bara kan hålla ett föremål i några sekunder, gör att vapnet känns lite begränsat. Nyhet nummer två är en klassiker som gör efterlängtad comeback och det handlar självklart om det dubbelpipiga hagelgeväret. Här snackar ren och skär tillfredställelse genom två pipor och bössan slaktar det mesta som kommer i dess väg. Precis som tidigare handlar det dock om att vara en smula taktisk i användandet och inte slösa på skottillfällen då omladdningen tar förhållandevis lång tid.

En annan nyhet är ett föremål som kallas The Artifact och är helt enkelt ett demoniskt hjärta som bland annat kan sakta ner tiden i spelet, och ge spelaren mer utrymme att besegra svåra fiender, bossar eller navigera genom luriga pussel. Detta förvridna hjärta livnär sig på människosjälar och det krävs att man tömmer livlösa kroppar på deras själ för att man ska kunna fylla upp på ammunition, tråkigt nog kan man bara ha tre själar samtidigt, vilket gör det något begränsat.

Grafiskt sett är det identiskt med Xbox-versionen av Doom 3, som i sig såg riktigt bra ut. Nedskalningen av texturerna känns väl avvägd och även om det inte flyter på i jämna hastigheter hela tiden, är det sällan man har några stora problem med bilduppdateringen. Kantutjämningen har även den fått ta en smäll, vilket antagligen är det man märker mest av. Annars är det lika snyggt som tidigare med de läckert sterila och döda omgivningarna i den mörka marsbasen. Som bonus finns även denna gång Doom, Doom 2 och Doom 2 Master Levels medlagda. Här kan man spela solo eller upp till fyra spelare på delad skärm för att uppleva lite skön nostalgi, något som en nostalgi-hatare som jag till och med kan tycka är fantastiskt skoj. Dödsmatcher i Doom 2 är ju en klassiker där man ränner runt med sina dubbelpipiga hagelgevär och sprider ond bråd död. Om man lade extra pengar på samlarutgåvan får man alltså här samma spel, plus Master Levels, vilket får mig att undra varför Final Doom inte är med i paketet för att göra det komplett. För den som hellre spelar via Xbox Live än att sitta och trängas i soffan med kompisar finns det dödsmatcher, flaggkamper och man-mot-man alternativ, där man numera kan spela åtta spelare samtidigt, till skillnad från originalets fyra.

Efter Doom 3, och nu Ressurection of Evil känner man att Doom 3 inte riktigt är ett spel som är lämpat för "mer av samma". Medan Ressurection of Evil är ett bra tilläggspaket kan man ändå känna att det hade varit skönt med en liten paus från de ångestframkallande klaustrofobiska korridorerna och de billiga skrämseleffekterna. Nu är det mer av samma, men kvalitén, det låga priset och bonusmaterialet gör det helt klart köpvärt för Doom-fans.