Doom Eternal (Switch)

Jag ska villigt inleda med en bekännelse. För jag gillade och gillar helt klart Eternal mindre än vad jag gjorde Doom (2016). Även om Id Softwares "more is more"-epitet till mustig uppföljare är roligt, bra, snyggt och utmanande - tyckte jag att hela "puzzle shooter"-grejen gick lite till överstyr och förtog en del av tjusningen i hur enkel, men ändå djup, spelmekaniken var i 2016-spelet. Med det sagt hade jag roligt tillsammans med Doom Slayer där i mars när detta släpptes till PC samt Playstation 4/Xbox One, och jag har nästan lika roligt nu när helvetesslakten flyttat över till Switch.

Det finns idag ett antal ordentligt imponerande konverteringar av grafiktunga monstertitlar såsom exempelvis The Witcher 3, till Nintendos bärbara och numer över tre år gamla familjekonsol. Doom Eternal är portat av Panic Button och denna lilla grupp av actiontörstande entusiaster har sannerligen gjort ett habilt jobb med att säkerställa att spelet aldrig sjunker under 30 bilder per sekund, vilket gjorts på bekostnad av upplösningen.

Doom Eternal till Switch är därmed ganska grumligt, särskilt när det verkligen hettar till och man märker hur den "dynamiska upplösningen" kliver ned rätt ordentligt. Flytet är såklart viktigare än grafikens krispighet, och även om jag saknar 60 fps-känslan från PS4 Pro-upplevelsen jag hade i mars, är det ändå imponerande hur mycket grafik som Panic Button lyckats behålla i denna demondränkta mördarvärld.

Precis som sig bör är bas-spelet intakt. Detta är som du redan vet en direkt uppföljare till Doom (2016) och storyn är som vanligt mest en massa tröttsamt mumbo-jumbo om helvetet, demoner. överstepräst-demoner, mördardemoner, superdemoner och andra grandiost ondskefulla demoner som alla vill förinta Jorden. Det är Doom Slayers roll för 100:e gången i ordningen åka dit dessa demonäckel håller till och med hjälp av sin trogna motorsågsklinga och hejdlösa mängder knallpåkar, förpassa samtliga demoner till helve... Dräpa dem alla.

Det finns ganska gott om mellansekvenser här och det märks att Id Software verkligen försökt berätta någon slags story. Det finns även ganska gott om dokument för den som vill förkovra sig ytterligare i en nonsensberättelse utan dess like, något som jag den hör gången definitivt valde att hoppa över. Det är istället tempot, valmöjligheterna, det grafiska über-övervåldet och på det sätt som Id Software låter spelaren tackla varje enskild strid som gör detta speciellt. Det blir lite segt att hela tiden hushålla med sina förmågor och hoppa runt på slagfältet likt en dåre eftersom Id Software aldrig vill att du skall stå stilla id et här spelet och just här föredrar jag originalet från 2016.

Fienderna är lika blodtörstigt groteska som alltid, banorna lika djävulskt lavafyllda och ogästvänliga och musiken precis lika rasande bra. Det är kul, detta, och Switch behöver mer spel som Doom Eternal men det blir för mig en smula svårt att komma över det faktum att jag på Nintendos maskin faktiskt spelar i 30 fps och inte i 60, vilket känns som en rätt viktig grej för Doom rent generellt. Den ibland grumligt lågupplösta grafiken gör heller inte att jag någonsin skulle välja denna version framför någon annan, hur mysigt det än är med en helt bärbar helvetesvärld.