Doom - multiplayerbetan

Låt oss inte älta historien. Vi vet alla vid det här laget att Doom har en unik plats i stamträdet för actionspel sedda ur förstapersonsperspektiv. När nu Doom återupplivas och möter dagens moderna konkurrenter går det givetvis inte att endast luta sig tillbaka på gamla meriter - spelet måste vara riktigt bra också med dagens standard.

I skrivande stund är det svårt att säga hur bra nya Doom faktiskt är. Vi kan med säkerhet säga att vi har njutit av det vi har spelat hittills, men det är i all ärlighet bara en liten del av kalaset. Två spellägen, två banor och ett litet urval av vapen. Det är inte tillräckligt, men klart står att det känns bra såhär långt. Något som slog oss var att tempot inte är lika snabbt som förväntat. Det är fortfarande intensivt, men aldrig i raketfart. Prylar som ger hälsa och rustning finns utspridda på banorna och matar vår nostalgi, men i övrigt är inte spelkänslan lika lättillgänglig eller gammaldags som vi hade trott av en titel som Doom, där multiplayermatcherna utspelar sig på mestadels trånga arenor.

Vapnen är något som inte finns utspridda på banan. I stället för att plocka upp dem längs vägen väljer du loadout innan du sätter igång. Raketgeväret är underhållande, främst på grund av att raketerna i sig kan sprängas mitt i luften (innan de träffat någon yta). Detta kan givetvis användas taktiskt för att exempelvis skada flera motståndare samtidigt. Hagelbössan är långsam att ladda, men i närstrider är den våldsamt dödlig. Det finns även ett gevär som mördar med ett skott då den är fullt uppladdad. Vi gillar det tunga maskingeväret bäst, men upplever samtidigt inte att vapenkänslan är riktigt där den ska för något av skjutdonen. En sak vi dock älskade var den personliga teleporten. Det råder ingen tvekan om att den som lär sig behärska den kommer ges ett övertag. Att gå in i en strid med en granat är en bra strategi, men teleporten erbjuder en ärlig chans att undkomma döden (eller åtminstone ett trick för att förvilla motståndaren).

Vi har testat två banor - Heatwave och Infernal. Båda fullkomligen skriker Doom. Heatwave har en industriell stil, men den är samtidigt dekorerad med stearinljus för atmosfärens skull. Infernal har en mer demonisk känsla; lava bubblar nedanför golvet och oförklarliga symboler står ristade i berget. Båda banorna har en jämn blandning av trånga utrymmen och öppna ytor med höjdskillnader. Dubbelhoppen och det automatiska greppandet av ytor att klättra över gör det enkelt att ta sig runt.

Det är dock inte bandesignen eller estetiken som vi minns mest, utan spellägena som gav upphov till de blodiga matcherna. Dödsmatch sex mot sex är både snabbt och spännande, men aldrig revolutionerande. Möjligheten att förvandla en spelare till en demon är dock ett snyggt trick som skänker ett extra lager av taktik. När du spelar som demon - i det här fallet en Revenant - är du sanslös smärttålig, skjuter kraftfulla raketer och har begränsad tillgång till ett jetpack. Det är inte svårt att döda resten av fienderna som demon. Du är samtidigt allas måltavla under denna period. Alla vapen kommer att riktas mot dig.

Warpath, det andra spelläget, gav de två banorna andra användningsområden. Se det som ett slags herre på täppan, med den viktiga skillnaden att kontrollpunkten inte är stillastående utan hela tiden rör på sig. Pilar flyter över marken och pekar dig i riktning mot det ständigt förflyttande poängområdet. Det känns ibland som ett eskortuppdrag, när du och ditt hela tiden rör på sig och samtidigt håller utkik från anfallande fiender.

De två banorna var engagerande i båda spellägena. Warpath höll dock vårt intresse längre och kändes full av möjligheter, men en vanlig dödsmatch är såklart alltid fin underhållning, om än på enklare premisser. Det finns fortfarande tillräckligt av seriens DNA i detta, men samtidigt är Doom år 2016 ingen fullständig återgång till den gamla skolans actionspel. Vad vi har sett hittills är bra, men Id Software måste lagt in en högre växel med kampanjen och resten av multiplayerdelen för att verkligen imponera på allvar. Om de har lyckats läser du här på Gamereactor nästa månad när spelet lanseras till PC, Playstation 4 och Xbox One.