Doom: The Dark Ages

Regn, mörker, åska och eld.... Det är det första jag möts av och det man såklart förväntades att bjudas på. Sedan tar den snabbt fart; en slakt av demoner på löpande band. Den tredje delen i vår moderna tids Doom-serie ger oss i mångt och mycket allt av det som fanns i Doom (2016) och Doom Eternal (2020) men det förändrar också några fundamentala grejer. Kärnan är dock intakt; det ska röjas i mängder då jag bjuds på ett sällan skådat övervåld som få andra titlar kan matcha. Den som söker en klassisk actionfest som på många vis är uppdaterad för vår tid lär nog inte bli särskilt besviken. Ändå kunde jag personligen inte låta bli att tänka flera gånger under den ganska långa kampanjen att "är detta allt?"

Doom: The Dark Ages är absolut välgjort i många avseenden. Kanske att jag kräver för mycket av ett actionspel av detta slag. Men det känns också på flertal områden såpass ljummet att jag ofta har kommit på mig själv att känna mig lite förvånad. Ett problem tror jag faktiskt ligger i valet av att man velat ge oss en ganska lång kampanj. Vi bjuds på 22 kapitel så här finns absolut innehåll. Speciellt för de som vill utforska ordentligt eller ta sig an nivåerna igen och leta efter gömda områden och utspridda collectibles. Men mycket dras ner av en väldigt oinspirerad design på de korridorer och öppna områden man tar oss genom. Lite mer än halvvägs börjar det också kännas som att man får helt slut på idéer och det blir mest en kopia på allt jag redan sett.

Jag förstår givetvis vad fans av denna typ av action i allmänhet, och denna serie i synnerhet, önskar sig. Det känns egentligen inte riktigt rättvist att kritisera Doom: The Dark Ages för att kännas enformigt. Men det är ändå i mångt och mycket den enklaste beskrivningen jag kan göra. Problemen med hur nivåerna efter en stund känns oinspirerande är många; de känns ofta som att man kopierat och klistrat det rent visuellt, de bjuder inte på särskilt mycket spännande i hur de utnyttjas och det som ska göras under de olika uppdragen upprepas i oändlighet. Det är ganska snålt på trånga utrymmen så man befinner oss mer på öppna ytor med ett flertal punkter som ska rensas tom på demoner och det är rensa-och-repetera fram till slutet.

Id kastar horder på mig tills de är slaktade och de blodröda väggarna som hindrade min vidare framfart försvinner. Efter några timmar har jag dock sett i stort sett varenda fiende och vad som behöver göras för att lyckas ta mig till slutet av en nivå. En specifik utmaning, som upprepas så många gånger att jag mot slutet började skratta, är att det dyker upp en fiende omgiven av en sköld. För att skölden ska försvinna så att jag ska kunna ta upp kampen så måste "moralen" sänkas genom att döda massa utav demoner på en öppen yta. Ju större demoner man dräper - desto mer av skölden försvinner. Som sagt, mot slutet kändes det som att detta var det enda man kunde hitta på och när detta moment dök upp igen och igen kändes det nästan larvigt till slut.

Men igen; kritik mot att actionspel är enformiga kan tyckas vara helt onödig. Men det viset Doom: The Dark Ages bygger sina nivåer och vad uppdragen går ut på bidrar alltför ofta till en tanke av "gjorde jag inte detta för bara en stund sen?". Det handlar heller inte så mycket om att action som koncept är upprepande. Det går ut på att jag ska peppra tusentals demoner. Det är liksom vad det går ut på. Det stora problemet är snarare hur fantasilöst man försöker bygga någon slags uppdragsdesign och hur det inte görs intressant eller spännande nog på grund av att mycket annat inte känns tillräckligt välgjort.

Något som bidrar till detta är exempelvis att man inte direkt bygger ett fokus kring de många olika vapen som finns. Så det blir gärna att man kör med samma tills ammunitionen är slut. Visst att hagelgeväret absolut är mest effektivt när ett fult demontryne är nära och flertalet av de andra vapnen fungerar är mest effektiva när större skaror av fiender står en bit bort. Problemet är att nivåerna inte direkt är uppbyggda kring att utnyttja olika vapen på ett smidigt vis. Att hela tiden skifta mellan alternativen i ens arsenal blir då bara omständligt. Dessutom har man lagt ett enormt fokus på närstrid. Den så centrala skölden är definitivt det bästa inslaget och är lika användbar som ett vapen som till mycket annat. Den är mångsidig men allra mest använder man den som ett vis att göra skada och ta sig snabbt framåt. Genom att låsa på en fiende rusar man över ett längre avstånd och delar sedan ut en smäll. Den kan även kastas och sätta sig i kroppar för att såga och dessutom användas för att ta sig runt till avsatser eller öppna dörrar. Bland annat.

Mycket av slaktfesten i Doom: The Dark Ages är byggd kring skölden eller någon av de närstridsvapen du kan utrusta dig med. Det märks tydligt att man velat gå ifrån en del av hopp och akrobatik och bjuda på en upplevelse där man oftare har fötterna på marken än i föregångaren. Skölden är heller inte ens det enda man kan använda i närstrid. Att dela ut ett dräpande slag med exempelvis sin handske eller spikklubba ger dessutom tillbaka ammunition. Så, det finns absolut möjlighet att kriga på sitt vis och alla vapen går att uppgradera så att de delar ut olika typer av skada. Men jag hade önskat att man byggde längre passager kring vapnens olika effektivitet. Dessutom är många, hur coola de än ser ut, väldigt lika i hur de delar ut ond bråd död så de blir också rent överflödiga. Med så många alternativ blir det då alltså ett tempoförstörande moment att skifta mellan dem annat än när ammunitionen börjar sina.

Vid sidan om de klassiska nivåerna till fots så bjuder även detta på två andra mer distinkta varianter. Dels så får du kontrollera en enorm robot där du plöjer dig genom omgivningen. Byggnader, broar och allt annat i din väg krossas när du styr din gigantiska Atlan Mech och slåss mot enorma monster. Detta inslag bidrar med en bra variation men dessa nivåer är tyvärr hiskeligt korta. De lider också av samma problem som resten; det blir samma upplägg och den trista designen på miljöer hjälper heller inte att göra det särskilt spännande. Med roboten ska du dela ut kraftiga smockor tills dess att du laddat upp en ännu kraftigare sådan men blir du träffad så avbryts din kombo. På den andra typen av nivåer rider du på en drake och återigen är det ett inslag som till synes först skapar en väldigt välkomnande variation. Här handlar det mest om att ta ut stora kanoner eller fiendeskepp och upplägget varierar sig inte särskilt mer än så heller. Istället för att ge oss actionfyllda coola sekvenser ridandes på din drake och sprida död från ovan så ska du i princip bara låsa fast på kanoner. Sen ska du undvika dess laserstrålar tills du laddat upp ditt vapen och kan förstöra dem. Du får visserligen flyga runt en del men då fungerar det enbart som en slags transportsträcka.

Doom: The Dark Ages lider i stora delar av att varje gång man släpps lös på slagfältet och oavsett om det är till fots, styrande en robot eller drake så handlar det om samma sak. När du styrt din robot eller ridit på draken en gång så är resten av gångerna i stort sett exakt likadana. Igen, och igen. Och igen. Det upprepas konstant och detta hade mått betydligt bättre av en mer tight upplevelse bland mer väldesignade nivåer istället för alla dessa stora öppna ytor. Dessutom hade man då behövt utnyttja de nivåer man styr en mecha eller drake och bjudit på något riktigt häftigt vilket känns som ren bortkastad potential.

Även om man tar sig genom en beskärd del av korridorer så bjuds man även en på del banor som påminner mer om medeltid - eller rent av fantasy. Det blir nästan lite Metroid Prime-känsla när mörka skogar och vattenfall målas upp framför oss. Men bytet av miljöer till trots så känns de tyvärr inte så visuellt spännande. Ett annat område där jag hade hoppats att Doom: The Dark Ages kunde imponera lite extra var gällande musiken. Men det bästa viset jag kan beskriva den på är att den bara känns grötig och dov. Det finns ögonblick när ljudspåret hittar ett uns av energi, men i långa stunder är det platt och frånvarande. Det finns heller inte det tryck i explosioner och vapenljud jag hade önskat och mycket av skälet att detta i långa stunder blir alltför anonymt är just för att musiken och ljudeffekterna saknar kraft och energi. Att Id Software gjorde sig osams med tidigare delars kompositör Mick Gordon hade man kanske kunnat inte brytt sig om ifall här hade funnits en intensitet i detta soundtracket. Men när min bror frågade mig hur detta lät så satte jag händerna för munnen och gjorde en blandning av mörka märkliga ljud. Jag tror att det är typ vid två tillfällen som jag hajat till och kunnat urskilja något tungt spår jag skulle kunna kalla för "godkänt" men annars har musiken verkligen varit helt anonym.

Mitt i all denna hög av negativitet vill jag såklart också tala om vad jag tycker The Dark Ages lyckas bra med. Även om jag inte är så imponerad av det grafiska när det kommer till design då den bara känns mörk, upprepande och trist så är flytet otroligt bra. Man kastar fyller skärmen med fiender och effekter utan tillstymmelse av att det blir något lagg bland bildrutorna. Det är otroligt följsamt oavsett hur mycket kaos som målas upp framför dina ögon. I grunden är också denna actionfest underhållande på det där lättsamma viset. För precis som jag skrev tidigare; det känns dumt att kritisera ett actionspel för att vara upprepande. På samma vis som man kör ett sportspel, kör varv efter varv i ett racing, hoppar till plattform efter plattform - så är just ett actionspel vad det är. Man ska skjuta och döda och det gör man till den grad här att jag fortfarande såhär dagen efter har extremt ont i pekfingret vilket väl får ses som en bra grej.

Doom: The Dark Ages är tack vare ett extremt bra flyt och mängder med våld ändå i sina stunder roligt att kötta i. Bakom det faktum att det givetvis ser snyggare ut än Doom från 90-talet så känns det också väldigt klassiskt på flertalet vis. Det är avskalat, simpelt och föremål som första hjälpen-lådor, ammunition och sådant som fyller på din sköld glänser runt om på nivåerna som att de vill vara tydliga i hur de framställs snarare än att visuellt gömma dem för att skapa en snyggare yta. Man förfinar liksom inte denna aspekt enbart för att det ska vara mer modernt. Så kanske det viktigaste av allt; det är i stunder svårt att värja sig för hur okomplicerat roligt det är att röja runt. Ett område gällande den mer moderna tidens vis att skapa ett spel på är att jag dock tycker att man faktiskt kunnat skippa berättelsen och mellansekvenserna. Detta ska vara en prequel till de tidigare delarna men berättelsen blir otroligt överflödig och eftersom dessutom mellansekvenserna är fula känns allt sådant helt onödigt. Visst att man kunde haft scener som kopplade ihop kapitlen men allt försök till berättelse faller bara platt. Speciellt då när mellansekvenserna inte alls lyckas imponera ett dugg visuellt heller.

Förra årets Warhammer 40,000: Space Marine II är den senaste actionfesten av samma typ som jag kan göra närmast liknelse till. Det är således mycket det jag jag haft i tankarna när jag skjutit mig genom Doom: The Dark Ages. Här tycker jag att Space Marine II är roligare på många punkter. Båda är actionspel som inte direkt gör något annat än att man har knappen på avtryckaren men Space Marines II både ser snyggare ut och bjuder på tajtare och mer hårdkokt action. Det kan tyckas ironiskt med tanke på att Doom: The Dark Ages verkligen borde ha den platsen men det hade behövt göra mer av sina beståndsdelar för att hamna i närheten av det. Man borde skalat ner antalet kapitel till hälften, finputsat det betydligt på många områden snarare än att dra ut och ge oss den kvantitet före kvalité som det så ofta känns som.

Jag ska runda av med att belysa att Doom: The Dark Ages ändå gör mycket av sin action på ett hyfsat bra vis. För även om det innehåller en hel del som jag tycker påverkar negativt på upplevelsen så är det ändå i grunden ett ganska kompetent actionspel med allt vad just det innebär. Det flyter framförallt suveränt bra vilket givetvis är en viktig punkt när man ska döda demoner i mängder och hade inte denna aspekten varit så välgjord så hade vi sett ett sämre betyg. En del bottnar säkerligen i en viss besvikelse att detta ändå hade förutsättningen att vara något betydligt bättre än vi fick. Men det är i slutändan alldeles för mycket saker jag är missnöjd med för att Doom: The Dark Ages inte ska kännas som lite av ett misslyckande.