Dragon Ball: Raging Blast

De två senaste åren har jag lyckats undvika att behöva testa nya Dragon Ball-spel, till stor del genom att sätta mig ner på golvet med fingrarna i öronen och högljutt nynna på Bohemian Rhapsody. I år gick det sämre. Vad ska en stackars plikttrogen recensent då göra?

Trots mina flyktförsök har jag testat sju Dragon Ball-spel de senaste sju åren och det är ungefär fem för många. Under Playstation 2-eran fick vi först tre stycken nästan identiska fightingspel, varpå serien bytte namn till Dragon Ball Z: Budokai Tenkaichi och blev något helt annat. Efter tre Tenkaichi var den formeln tyvärr också grundligt utsliten. HD-generationen försökte börja om från början och förra årets Dragon Ball Z: Burst Limit gick tillbaka till Budokai-spelens tvådimensionella upplägg. Inte helt oväntat kändes det inte så värst fräscht, så Raging Blast fortsätter med Tenkaichi-stilen.

Vad är då Tenkaichi-stilen? Jo, det ska jag berätta för er som inte följt serien utan bestämt er för att hoppa in precis nu. Striderna utspelas i hyfsat stora arenor fyllda med hinder. Istället för traditionella fightingspel påminner det mer om robotstriderna i Zone of the Enders eller varför inte Virtual On: Cyber Troopers. Man cirklar runt sin motståndare och flyger fram och tillbaka i ett försök att få in slagkombinationer eller hitta en lucka för att ladda upp till en superattack.

Raging Blast är rätt troget sina föregångare. Det saknar det löjligt stora utbudet av figurer som de tidigare spelen bjöd på men i gengäld finns åtminstone de viktigaste figurerna med. Här är dessutom alla Dragon Balls typiska superformer tillgängliga på en gång. Om du har tillräckligt med energi så behöver du bara trycka på en knapp och sedan välja en av alla tillgängliga bananfrisyer som din saiyan råkar ha tillgänglig, vilket i sin tur gör dig ännu starkare.

Grundsystemet är rätt tillfredsställande. Att flyga runt och röra sig åt alla håll är aningen komplicerat och tar upp det mesta av handkontrollen bara det, men det är kul att slå Kuririn så han flyger en halv kilometer, för att sedan flyga ifatt och safta ner honom i marken. Problemet är att superattackerna är alldeles för effektiva. Striderna degenererar snabbt till att finta runt, slå iväg motståndaren så långt det går och sedan ladda upp energi. Att parera attackerna är ordentligt svårt och istället är det bäst att bara försöka flyga iväg så fort som möjligt.

Om du råkar gilla stridssystemet finns det däremot rätt mycket att göra. Istället för ett regelrätt linjärt storyläge finns en gigantisk uppsättning lösryckta uppdrag från praktiskt taget hela Dragon Ball-historien, plus ett gäng som aldrig hände. Du kan hoppa in vart som helst och sedan utkämpa striderna under de förutsättningar som animen en gång bestämde. Det är en smidigare lösning än att ännu en gång behöva möta hela ensemblen i tur och ordning, men också en rejäl överdos i fåniga dialoger och överdrivet poserande.

Att kunna slåss online innebär förstås att det är betydligt lättare att hitta mänskligt motstånd. Jag hade inga problem att komma igång men det är väl värt att poängtera att de enstaka Dragon Ball-fanatikerna som spelar oavbrutet inte alls är lätta att besegra. Till skillnad från mer traditionella fightingspel är det också extremt frustrerande att bollas runt i omgivningarna i det tokoffensiva tempot som Raging Blast bjuder på.

Tyvärr är Raging Blast taffligt sammansatt på många sätt. Laddningstiderna är långa, så långa att Namcos patenterade (bokstavligen) minispel utnyttjas för att fördriva tiden. Förutom det läckra introt är presentationen stel och omständlig, och grafiken är acceptabel men bara nätt och jämnt.

Det går ju förstås inte att lägga till särskilt mycket mer detaljer än vad som animen en gång i tiden hade, men samtidigt kan jag inte undvika att se introt och tycka att min Playstation 3 faktiskt borde klara av det där i realtid. Med tiodubbel kantutjämning och en mer ambitiös ljussättning skulle vi faktiskt börja närma oss spelbar anime. Nu kvarstår känslan av ett mer högupplöst Playstation 2-spel.

Den absolut största bristen är spelkameran, som kan vara den sämsta i modern historia. Vinkeln är hela tiden låst snett bakom din figur, förutom att du kan välja om du ha den på vänster eller höger sida. Om fienden står snällt tio meter framför dig är den perfekt.

I Dragon Ball tenderar fienden att vara precis vart som helst förutom tio meter framför dig, helst samtidigt. Utan någon som helst indikation på vart fanstyget tog vägen kan du bara använda den automatiska dash-attacken och hoppas på det bästa. Särskilt intressant blir det nära väggar, då kameran gärna varken visar dig eller motståndaren. Den här genomusla kameran sabbar det nöje som man ändå kan få ut ur Raging Blast, och gör att jag knappast kan rekommendera ett köp oavsett hur stort fan av serien du är.