Dragon Ball Z: Budokai Tenkaichi 2

Jaha, vad ska man säga? Fem Dragon Ball-recensioner senare börjar jag få slut på idéer och detsamma verkar gälla utvecklarna, för det här spelet är verkligen bara korvstoppning. Mer av samma sak, utan att göra något åt det grundläggande systemet som har sina brister.

Till att börja med har spelet hela 120 karaktärer, och när jag sa att Dragon Ball Z: Budokai Tenkaichi innehöll varenda tänkbar karaktär som någonsin slagits i serien hade jag uppenbarligen fel. Men å andra sidan är väldigt många bara varianter på samma. Det finns liksom fem varianter av Cell, och Super, Super Saiyan 1, 2, 3, 4 och jätteapvarianter av halva ensemblen så i slutändan handlar det om betydligt färre. För att inte tala om att praktiskt taget allihop fungerar likadant med samma grundläggande slagkombinationer. Så jag fortsätter nöta på med min gamla Piccolo och kan snabbt konstatera att Budokai Tenkaichi är sig likt.

Föregångaren bröt från de traditionella från-sidan-slagsmålen och gjorde spelet till något som mer liknar Zone of the Enders. Man ser alltså sin karaktär bakifrån och kan röra sig runt fritt i rätt stora omgivningar. Det gäller att kombinera energikrävande avståndsattacker med lite hederligt knytnävsviftande för att lyckas i längden, och så få in en superattack då och då.

I och med att spelet konverterats till Wii är förstås kontrollen helt ny, och tyvärr, måste jag säga, inte helt genomtänkt. Alla grundläggande rörelser ligger på knappar som vanligt, och de rörelsekänsliga funktionerna används dels till att utföra Dragon Dash för att snabbt undvika attacker eller ta sig närmare för en käftsmäll, dels för att flyga uppåt eller neråt, och dels för att få till de mäktiga superattackerna. Jo, man blockerar också genom att peka fjärren uppåt.

Problemet är att det inte riktigt funkar. Det tar ett tag att vänja sig vid kontrollen men efter någon timmes svärande och viftande kan jag ladda upp energi och slänga iväg Dodonpa utan besvär - i teorin. Man ska hålla in Z och B och sedan utföra någon sorts rörelse, till exempel peka fjärren upp och sedan ner, eller dra den bakåt och sedan fram. En liten indikator på skärmen håller koll på hur långt du har kommit i kombinationerna men det blir otydligt och dessutom visar den med all oönskad tydlighet att rörelsehanteringen är lite sladdrig. På avstånd, med all tid i världen, kan jag lätt utföra vilken manöver som helst, men i stressade situationer känns rörelserna för långsamma, eller för snabba. Slutresultatet är i alla fall att jag missar ungefär var tredje gång och det är inte alls godkänt.

En annan störningsfaktor är låsningsfunktionen som ofta känns oklar. För att inte börja flyga runt helt okontrollerat och tappa fienden ur sikte måste man låsa fast siktet genom att trycka uppåt på styrkorset, men efter ett par smällar är det smått omöjligt att hålla koll på om man är låst eller inte. Vips så har Buu flugit runt och polerar Piccolos kala hjässa med sina energiblixtar uppifrån.

Med så många karaktärer blir det åtminstone visuell variation. Men vem i hela friden godkände miljöerna? Vi snackar texturer som Nintendo 64 hade kunnat vara stolt över. Tack vare Wiins knivskarpa bild upplevs grafiken som lite snyggare än i Playstation 2-versionen, trots att det är samma celshadade enkla polygonmodeller som har använts sedan 2004 ungefär. Däremot är ljudet inget att hänga i julgranen alls, och att de fortfarande använder simpla stillbilder med animerade munnar i alla mellansekvenser känns som ett slag i ansiktet på köparen med tanke på vilka sjukt stora vinster Bandai gör på serien.

Det hela känns alltså rätt omotiverat. Inbitna Dragon Ball-fans har förstås fortfarande en del att hämta och om du kan hela rollistan utantill kommer du säkert att glädjas åt de drygt tjugo nya spelbara varianterna samt möjligheten att (återigen) gå igenom hela Dragon Ball Z-handlingen från och med Raditz ankomst till Jorden. Värt att nämna är också att spelet faktiskt går att spela med Gamecube- eller Classic-kontroller och då fungerar som Playstation 2-versionen. Men i slutändan är det ändå ytterligare ett medelmåttigt slagsmål med hundra närmast identiska karatenissar och utomjordingar.