Dragon Ball Z: Infinite World

Jag har trots total brist på intresse för allt vad drakbollar innebär redan recenserat både Dragon Ball Z: Shin Budokai 2 till PSP och Dragon Ball Z: Burst Limit till Xbox 360. I båda fallen kröp betyget upp till en medelmåttig femma. Det var precis vad jag förväntade av även denna version till Playstation 2. Föga kunde jag ana att de försämrat konceptet till ett redan blekt fightinglir.
En enda titt på framsidan av vårt recensionsexemplar och svår ångest med tillhörande plågsamma eksem dök upp som ett brev på posten. Ännu ett slentrianmässigt dussinspel med figurer från Dragonball att först tråka ned några timmar i för att sedan med hjälp av tangentbordet spy lite på. Precis så hade jag inte hoppats att min helg skulle tillbringas.

Introt presenterade lite karaktärer på ett lagom hysteriskt sätt medan det bjöd på musik som hämtad ur en parodi på en japansk tvättmedelsreklam. De japanska seriegubbarna börjar efter tre recenserade Dragon Ball spel kännas vagt bekanta. Det är inte ett glatt och trevligt återseende. Snarare som en objuden nattgäst med dålig hygien utan egna lakan med sig.

Medelmåttiga fightingspel får en hårdare behandling än bleka spel i andra genrer. I en genre som kräver tålamod och hängivenhet måste spelen vara lysande för att jag ska orka bry mig. Jag förstår att det någonstans där i den medelmåttiga sörjan finns strategi och skicklighet. Men det struntar jag fullständigt i för jag har inte kul på vägen. Är inte vägen kul så tänker jag inte investera mina timmar i onödan. De är redan alltför få. Snabbmat och brist på motion ni vet.

Två vänner bjöds in under falska löften om en trevlig spelkväll och vi började med att köra lite herren på täppan med det vanliga fightingläget. Ingen blev vare sig road eller imponerad. Den tecknade grafiska stilen gör sig inte alls lika väl på Playstation 2 som på Xbox 360. Rent grafiskt känns Dragon Ball Z: Infinite World hopplöst föråldrat, speciellt när det smetas ut på en högupplöst tv.

Det skjuts som vanligt energistrålar samtidigt som det sparkas och slåss hejvilt både på marken och i luften. Speciellt luftstriderna ser fåniga ut. Ofta står man med samma kroppshållning som på marken, fast helt utan något fast under fötterna. Direkt dåliga blir slagsmålen sällan, bara menlösa. Sen gick vi över till storymode. Då exploderade allting i ett moln av sjukt dålig speldesign.

Någons son blev bortrövad. Den logiska fortsättningen på denna dramatiska inledande händelse? Det var dags att gå ut och samla grejer på en plattformsliknande bana. Berättarstruktur begone! Hemsk styrning och oprecist plattformshoppande med fightingkaraktär är inte alls en bra idé på något sätt. Där springer man och försöker samla några snurrande speglar. På tid dessutom. Och med en ljudmatta av superhemska smekande gitarrer. Inte ens en rabiat mangafanatiker kan försvara det här tramset.

Någonstans hos en spelutvecklare har ett fruktansvärt misstag begåtts. Man ska inte förvandla ett fightingspel till ett plattformsspel. Det kanske är en direkt reaktion på Super Smash Brothers Brawl. Men inte ens Nintendo gjorde plattformsgrejen speciellt superlysande. Och då hade de ändå vett att hålla sig till två dimensioner.

Dragon Ball Z: Infinite World är det sämsta Dragon Ball-spelet jag någonsin haft det tveksamma nöjet att recensera. Med tanke på takten spelindustrin svettas ut nya serielir kommer vi att slita ut den mentala hälsan på alla våra skribenter, en efter en. Micke har slängt in Dragon Ball-handuken för länge sedan. Och jag tror inte att jag pallar mycket mer nu.