Dragon Quest VI: Realms of Reverie

Timmarna jag slösat på att röja runt i berg och grottor för att ta livet av oknytt under nittiotalet skulle antagligen ha räckt till för att lära mig ett par instrument, odla fram en ny sorts orkidé och från grunden bygga upp ett mikrobryggeri för mullbärscider. Och då skulle jag ändå haft tid kvar att starta upp en fjärilssamling, bygga ett lusthus och bemästra knyppling.

Ändå har jag inte mer än snuddat vid Dragon Quest-serien. Trots att serien alltid varit lika populär som nudlar i Japan präglades mitt eget rollspelsnittiotal av Grandia, Might and Magic, Final Fantasy, Chrono Cross, Baldurs Gate, Xenogears och Suikoden. Men det går förvånansvärt snabbt att känna sig bekväm i Dragon Quest. Serien har varit så tongivande att det känns som om man spelat hundra liknande spel tidigare. Det är slumpbaserade möten med fiender, menysystem och levlande för hela slanten. Konservativt, komfortabelt och trevligt.

Att jag idag inte spelar så mycket rollspel som förr är ett medvetet val. Det går tio klyschor och tvåhundratjugosju slentrianstrider på varje wow-upplevelse. Och det är svårt att ha familj och socialt liv samtidigt som man plöjer ned åttio timmar på att rädda en enda fantasyvärld från ett fruktansvärt öde. Så det är med viss tvekan jag tar mig an Dragon Quest VI: Revenge of Reverie. Men känslan att starta upp spelet och börja äventyra är ungefär som att slänga på sig en gammal sliten morgonrock. Den sluter sig förvånansvärt bekvämt och myskänslan infinner sig direkt.

Episkt. Det är modeordet nummer ett när det gäller att beskriva känslan i dagens tv-spel. Storslaget och svulstigt. Dragon Quest har inget episkt alls över sig. Det känns snarare jordnära. Även om demoner, profetior, parallella världar och gudinnor introduceras så känns det mer som att titta på dockteater än något annat. Jag befinner mig långt ifrån all action och sitter bekvämt och tittar ned på de små färgglada figurerna som råkar ut för saker. Det finns massor med distans och avstånd.

Att hacka på bristen på förnyelse och fräscha grepp i en så konservativ spelserie som Dragon Quest är som att sparka in en vidöppen dörr. Det är så lätt att driva med rollspelsmallen att jag vill låta bli. Men jag hänförs ändå av antalet klyschor man lyckats stapla i ett och samma spel. Det är som om de följt en helig mall till punkt och pricka. Det är naturligtvis festivalyra i hembyn när spelet börjar. Och visst är hjälten en tystlåten pojke med blått taggigt hår. Nog tusan dröjer det inte länge förrän man träffar en mystisk flicka med minnesförlust. Och jajamän, snart ligger hela världens öde på den blåhåriga parvelns axlar. Ännu en gång.

Konstigt nog blir detta inte ett problem. Det som fullständigt slår undan fötterna på mig är när jag upptäcker att berättelsen är välskriven. Trots all distans mellan mig och spelet märker jag plötsligt att jag sakta blir intresserad av själva historieberättandet. Några skarpa vändningar i berättelsen får mig tacksam att jag själv inte läst något om vad som ska utspela sig. Jag har därför valt att hålla texten fri från onödiga utsvävningar och nöjer mig med att konstatera att jag blir engagerad.

Men efter ett tag sitter den där, rollspelstristessen. För man hamnar oftast där, förr eller senare. Slumpmässiga strider som sköts genom ett menysystem är inte guds gåva till spelaren. Egentligen. Smidigt? Javisst, men också otroligt slentrianmässigt efter ett tjugotal timmar. När jag avslutar min resa i Dragon Quest VI: Revenge of Reverie är jag nöjd med min upplevelse. Det är riktigt kul att ta några steg tillbaka och uppleva en pärla som jag tidigare missat. Men jag är också stärkt i mitt beslut att sluta låta JRPG-genren ta upp allt för mycket av mitt vuxenliv. Det är aldrig försent att försöka lära sig knyppling.