Draugen

Red Thread Games grundades i september 2012 av Ragnar Tørnquist och har sedan starten bestått till största delen av gamla norska äventyrsveteraner som bland annat ligger bakom älskade titlar som The Longest Journey, Dreamfall, Age of Conan och The Secret World. I deras nya spel tar de ansats i en ny typ av berättelse men utan att frångå deras populära grundkoncept. Det handlar om ett relativt traditionellt äventyrsspel som avnjuts ur ett förstapersonsperspektiv och studion har valt att kalla det för "Fjord Noir" vilket naturligtvis är en lekfull låtsasterm som avser att kommunicera det faktum att man här blandat sotsvart film noir med den naturnära skönhet som den norska kustremsan erbjuder.

Draugen utspelar sig under hösten 1923 och handlar om den amerikanske vagabonden Edward Charles Harden som i spelets början anländer till Norge för att försöka leta rätt på sin försvunna lillasyster. Med sig på sin resa har han kumpanen Lissie och tillsammans måste de lirka, leta, undersöka och studera den lilla norska Fjord-byn för att kunna samla ihop de ledtrådar som krävs för att nysta upp mysteriet kring sin lillasysters mystiska försvinnande. Under den vackra ytan som stavas Norges kustremsa vilar ett mörker som jag som spelare får ta del av i små doser, mer och mer ju längre in i äventyret jag kommer. Red Thread Games bygger stilsäkert upp en tät och lyckad atmosfär och guidar mig som spelare genom passande, stark tematik som tillsammans med en karaktärsstudie av rang griper tag och driver mig att fortsätta leta. Draugen är välgjort. Från första till sista sekund. Det märks, som sagt, att utvecklarna harvat i denna specifika genre i många, långa år.

En av de viktigaste aspekterna i ett spel av den här typen är naturligtvis dialogen, manuset och på det sätt som karaktärerna skrivits och porträtteras av sina respektive röstskådespelare och här har Red Thread lyckats väl. Både Edward och Lissie är väl genomtänkta figurer med lagom stort djup och deras framfart under spelets gång känns logisk, mänsklig och trovärdig. Det är dessutom behagligt att Draugen fyllts med tillräckligt mycket dialog att det aldrig känns som om karaktärerna upprepar sig vilket i flera fall kan resultera i att man som spelare rycks ur illusionen och tappar fokus. Det som däremot inte fungerar fullt lika bra och i omgångar har fått mig att sluta lyssna på vad framförallt medhjälparen Lissie har att säga, är det faktum att ansiktsanimationerna i Draugen inte riktigt håller måttet. Detta hade spelat betydligt mindre roll i låt säga ett actionspel med högre tempo och större vapen men här, när tempot är nedskruvat och allt handlar om dialog - blir det ganska ofta ganska tradigt. Lissies ansikte rör sig ibland inte alls enligt de ord hon uttalar vilket får spelet att kännas gammalt, billigt - under vissa partier. Inlevelsen tar skada, helt enkelt.

Rent spelmekaniskt handlar det om att promenera, hela tiden. Man går, går och går och om det inte hade varit för att spelet är larvigt läckert designat med snygg grafik och väldigt bra musik, hade det mest troligt varit mycket enklare att tröttna på Eddies mysterium. Red Thread har verkligen fångat 20-talstemat på alla sätt och vis och den norska fjorden har målats upp med en färgpalett som känns som hämtad från ett vackert vykort.

Jag är verkligen ingen större äventyrsfanatiker även om jag favoriserar gamla skolans peka-och-klicka-titlar som Day of the Tentacle, Full Throttle, Grim Fandango samt Broken Sword. Jag var även larvigt förtjust i Myst samt D när det begav sig och hittar en del likheter mellan dessa spel och Draugen. äventyret här, som Red Thread erbjuder, är över efter cirka tre timmars speltid vilket känns en smula kort, särskilt med tanke på att utvecklarna medvetet dragit ned tempot under spelets första halva rätt rejält. Berättarmässigt är Draugen välgjort, det vill jag vara tydlig med. Det existerar en hel del vuxna och finurligt skrivna teman här som känns mer komplexa än i flertalet av utvecklarnas tidigare titlar men jag kan ändå inte låta bli att känna att detta skulle varit längre, tagit mig som spelare lite djupare in i själva mysteriet och framförallt avslutats på ett mer tillfredsställande vis där fler av spelarens frågor skulle blivit besvarade. Det var ju dessutom tänkt att Draugen skulle vara mer skräckbaserat än vad det faktiskt blev (om du hängt med under utvecklingen har du såklart snappat upp detta) och personligen hade jag nog velat ha mer märker, mer skräck och mer djup.

Draugen är kort, enkelt och lite enformigt. Det känns som en försmak av något lite större, som med extra djup skulle kunnat bli ganska precis hur mustigt som helst. Samtidigt är det vackert, atmosfäriskt, mystiskt och fantastiskt välljudande. Om du har tre timmar över och vill lösa ett norskt fjord-mysterium, och inte tror att du kommer att störa dig alltför mycket på de minuspunkter jag tagit upp - bör du ge Draugen en chans.