Driver 4: Parallel Lines

"Driv3r" var och är medelålderskrisen förkroppsligad. Det var ett desperat försök att plocka fans från spelserien som blev Drivers död. Ett plågsamt experiment att verka cool som slog knut på sig själv och oundvikligen blev totalt ocoolt; en överkammad flint är fortfarande en flint. Martin Edmonson förstod det och lämnade därför över arbetet med uppföljaren till kollegan Gareth Edmonson. Nyligen i en intervju sa Gareth att de inte gillar Grand Theft Autos upplägg där man antingen åker bil eller skor. Därför valde de att skära ned på fotgängandet till ynka tio procent (de stora varningssignalerna slås alltid på när spelproducenter börja snacka procent). Men varför då ens ha gångpartier i spelet?
- För att vi kan, säger Gareth. Men är det spelutvecklaren Gareth Edmondson eller marknadsslaven Gareth Edmondson som talar? I samma intervju hävdar han gång på gång att Driver är så annorlunda Grand Theft Auto. Det hela urartar i en travesti där han griper efter vartenda halmstrå för att köpa tillbaka personligheten och kredden som Driver sedan länge förlorat. Men det är halmstrån, baby. Halmstrån.

Driver Parallel Lines får absolut inte bli Driv4r! Föregångarens störtlöjliga namn var ett skolboksexempel på hur fruktansvärt snett det kan gå när humorlösa spelutvecklare snubblar över "hippt" 1337-språk. Som ett markerande exempel så varslas undercover-snuten Tanner, som varit med sedan starten. Den nya liraren är en cool katt som kallas The Kid på grund av den knappa åldern på 18 jordsnurr. Iförd ljusbrunt kalvskinn, utsvängda denim, tonade pilotbrillor och tre ton självförtroende är han redo att ta över världen, och lite till.

Året är 1978 och världen är så Kojak den någonsin kan bli. Baktunga jänkarbilar rullar i synkronisering med wakka-wakka-gitarrgångar medan discofierade fotgängare gungar längs trottoarerna. Men innan du hinner stava manustvist så tjallar dina skurkpolare på dig. New Yorks breda fyrfiler byts ut mot Sing Sings kyliga betongväggar. 1978 hinner bli 2006, The Kid hinner bli The Old Fart och jag hinner bli förvånad av en häftig vändning. Mycket kan hända under 28 år. En späd kropp blir fängelse-deffad, ett babyansikte härdas och mejslas ut i sten, och bittra hämndplaner tar form.

Grejen med Parallel Lines är när de bilkåta engelsmännen börjar leta guld i sina skivhyllor. För där sitter det. När 2500 kilo formgiven metall från Dodge-fabriken voltar i 180 kilometer i timmen samtidigt som Bowie hetsar mig med "Wham bam thank you ma’am" så sväljer jag all PR-skitsnack om att "gå tillbaks till rötterna". Och när jag är katten på jakt efter råttan så svarar Debbie Harry med "one way or another I'm gonna find ya, I'm gonna getcha getcha getcha getcha" (90-talister, plundra mammas och pappas vinylsamling). Tre minuter koncentrerad pophistoria konverterat till TV-spels-rock & roll.

Och däremellan kommer fastan. Nej, inte riktigt. Men tröttnar man på att utforska New York, vilket man gör då spelstaden är ganska tråkig, kan man vända sig till någon av de många sidogrejerna. Mellan de storydrivande uppdragen - som antingen är tokbra eller njae - finns det möjlighet att åka galen taxi (you talkin’ to me?), tävla i bilracing och skjutsa maskerade män till banker och livsmedelsaffärer. Planerar du att åka ett race se då till att ha en snabbaccelererande custombyggd kärra, annars får du äta avgas redan vid start. Som en liten blink till den äldre publiken så bjuds det även upp till Destruction Derby-dans; för du vet väl att Reflections en gång för länge sedan gjorde spel som bara gick ut på att döda stackars bilar? I vilket fall får man chans att se om skademodellsfysikssnacket bara var snack. Efter lite pingis på räckena så ramlar saker loss från bilen, men på ett ganska vanligt "vi har sett det för"-vis. Och bilfysiken pendlar mellan riktigt imponerande och lådbilsrace helt och hållet beroende på vilken vagn man "hittar".

När Parallel Lines inte försöker vara Grand Theft Auto är det ett hyfsat bra spel, men så fort The Kid lämnar förarsätet så stannar jag hellre kvar i bilen. Det vet Reflections, men de skiter fullständigt i det. De vet också att ett linjärt uppdrag-efter-uppdrag-upplägg funkar bäst till Driver-konceptet, men det vet inte den genomsnittlige toppliste-spelaren. Därför får vi evighetslånga transportsträckor där vi måste snigelköra för att undvika polisen. Minsta trafikförseelse är fullt jämförbart med Kennedymord och snart har man hela poliskåren som svans. De skattefinansierade bakverksknarkarna är ettriga men korkade. Det är inte särskilt utmanande att lura iväg dem, men det tar lång tid. Så själva spelandet mellan uppdragen är ett vakuum av omvägar, söndagskörande och närsynt stirrande på polisradarn.

Visa stake, Reflections! Gör det ni vill göra. Gör det jag vill att ni ska göra. Okej att variation är the shit, men det betyder inte att man ska blanda glass med grus. Driver Parallel Lines är ett tecken på att Reflections är på väg att hitta hem. Men frågan är om de inte hinner bli vräkta innan de kommer fram.