Jag blev glad när Martin Edmondson intog scenen igår under Ubisofts E3-presskonferens. Jag besökte Driver-utvecklarna vid ett par tillfällen under 90-talet och njöt alltid av att obsessa över världens bästa film-biljakter med mister Edmondson - en slavisk bilnörd och en biljakts-diggare av gigantiska proportioner.
Inatt klev han upp på Ubisofts scen för att presentera en omstart i Driver-serien. Driver: San Francisco tar den vilsna spelföljetongen tillbaka till rötterna och kastar bort allt trams om att försöka efterlikna Grand Theft Auto.
Driver: San Francisco kommer att handla om bilkörning och bilkörning enbart. Tanner är tillbaka liksom ärkeskurken från det andra spelet i serien (Charles Jericho). Storyn vet vi ännu inte särskilt mycket om men Ubisoft berättade att Charles Jericho rymt från finkan och att det blir spelarens uppdrag att fånga in honom igen.
Att Reflections och Martin Edmondson är tillbaka är bra. Att de tar Driver-serien tillbaka till rötterna är bra. Att ruskpricken Jericho är tillbaka är bra och att Tanner kör en Challenger R/T 1970 är riktigt bra. Det som däremot inte imponerade på mig var det faktum att man istället för att kunna kliva ur bilen och stjäla en ny (som i Driver 2, 3 och 4) nu kan teleportera sin hjärna till andra bilar i staden, genom att enkelt knapptryck.
John Tanner ligger i något slags koma, egentligen, och kan med hjälp av sina nyförvärvade mentala krafter hoppa mellan alla stadens olika bilar. Vi fick se en sekvens (gameplay) då Tanner jagar Jericho i sin gula Challenger och krockar. På en grisblink har producent Martin Edmondson bromsat ned tiden (Max Payne-stylee) klickat fram en översiktskarta där han markerat de närmaste bilarna för att se vilken som är snabbast. När han bestämt sig för en Eclipse hoppar han med hjälp av Tanners koma-power över till den här bilen och lämnar sin kvaddade Challenger vid vägkanten.
Jag gillar det inte alls. Bara själva tanken på att teleportera sig mellan olika bilar känns knasig. Antingen gör man väl ett GTA-liknande upplägg där man som spelare kan hoppa ur sin egen bil (rent fysiskt) och stjäla en ny kärra om den gamla skulle gå sönder. Lösningen som Ubisoft stoppat in i Driver: San Francisco lockar inte.
Det som känns desto bättre är bilfysiken i
Driver: San Francisco som påminner väldigt mycket om det första (och det bästa) spelet i serien. Tanners Challenger är vridstark, klumpig, tung och åker mer än gärna på sladd. En härlig känsla där man styr sina tokbreda asfaltssladdar med gasen och kan åka i princip hur brett som helst så länge inte den mötande trafiken sätter stopp.
Hittills är avtäckningen av Driver: San Francisco av blandad kompott för min egen del. För lika mycket som jag verkligen längtat efter ett nytt Driver-spel, lika lite vill jag flyga mellan stadens bilar likt ett spöke.
En andra åsikt
Biljakterna ser spännande ut medan grafiken lämnar en del att önska. Att kunna teleportera sig mellan olika bilar känns inte som någon vidare bra idé, tyvärr.