Drywall Eating Simulator

Skämtet med övertydliga titlar var roligt exakt en gång för två decennier sedan när Snakes on a Planes kraschlandade på biografer runtom i världen. Likväl var spexandet med termen simulator, när det användes i andra sammanhang än att bara flyga flygplan eller ratta runt bilar på ett realistiskt vis, lustigt ungefär vid lika många tillfällen. Goat Simulator betade bort det lilla gröna gräs som fanns, och så var det med den saken. I kontrast har osammanhängande berättelser bestående av "jag är kroniskt online"-referenser och samhällskritik formulerad av en tolvåring har aldrig varit roligt. Buggar som får spelet att totalhaverera samt tvingar dig att börja om från början, det har aldrig varit roligt. Men okej, vi tar det från början.

Drywall eating simulator inleds i ett mörkt rum framför en telefon som informerar spelaren om att du befinner dig i en simulering av livet på jorden. Vem, varför, hur och återigen, varför besvaras aldrig. Därefter uppmanas du att gå ut genom en dörr som materialiseras i rummet, och som för dig till din lägenhet i simuleringen. Gameplay består därefter av att prata med dina grannar, kollegor och diverse personer. Bli arg på saker de säger, slå sönder en vägg och blir arg på nästa person. Under de dryga tre timmarna som det tog mig att slå sönder alla väggar och äta upp alla gipsskivor, kraschade spelet tre gånger. Vid en av krascherna försvann samtliga prompts för att komma vidare, och tvingande till en omstart.

Det är tydligt att utvecklingsteamet hemskt gärna vill identifiera sig med den typ av ironiska uppgivenhet inför det moderna samhället som kännetecknar den gängse Reddit-användaren. Late stage capitalism, brainrot, barn som skriker 67, AI som tänker åt folk, chefer som prioriterar vinst framför anställdas välfärd, osv. Alla de generiska och uttjatade termerna är där. Givetvis osammanhängande och utan kontext. Det finns ingen övergripande story, ingen koppling mellan karaktärer. Varje person du möter befinner sig i ett vakuum, likt en tweet som ingen delar. För ett spel som trots allt försöker kritisera samtiden, är det komiskt att allt man åstadkom var en AI-liknande efterapning av internet dravel.

Det hjälper inte heller att presentationen känns som ett skolprojekt som kodats samman med hjälp av hålkort och tejp. Animationerna saknar tyngd, miljöerna är kliniskt tomma och ljudbilden pendlar mellan obefintlig och irriterande. Allt detta hade möjligen kunnat ursäktas om spelet haft något att säga, men här finns varken humor, vrede eller eftertanke - bara poserande cynism. Spelet vill så gärna vara en bitsk samtidssatir, men landar konsekvent i samma nivå av insikt som en arg kommentar på Flashback.

Det finns en ironi i allt detta. Precis som att spelutvecklarna saknar kompetens nog att skriva ett vettigt manus, saknar de även kompetens för att producera ett spel som inte kraschar stup i kvarten. Är det kanske ytterst ett skämt i sig själv? Att kritiken mot det moderna samhället består av en fantasilös och till stor del ospelbar produkt som vi luras att betala för? Drywall Eating Simulator är ett spel som pratar om samtiden utan att förstå den. Det är inte subversivt, inte provokativt och definitivt inte roligt - bara tröttsamt. Så för allt i hela världen, håll dig så långt borta du bara kan från Drywall Eating Simulator, ta inte ens emot det gratis. Lägg den korta tid du har på denna jord på något vettigare.