Dune: Awakening

"I don't like sand. It's coarse and rough and irritating and it gets everywhere." Fel filmserie, men efter att ha spelat många timmar av Dune: Awakening är jag helt säker på att de som "bor" på Arrakis håller med Anakin Skywalker. Och jag är inte säker på att folk bor där så mycket som de bara försöker överleva. Det är ju knappast en semesterdag på Tylösand eller Böda Sand njutandes av solen. Nä, här är solen din största fiende. Förutom sandormar då, för inget är läskigare än Shai-Hulud.

Norska Funcom har här tagit sin erfarenhet från onlinerollspel, eller MMORPG, som Conan Exiles, Anarchy Online, och The Secret World för att skapa något så intressant som ett MMO/överlevnadsspel baserat på Frank Herberts böcker om Dune. Det är ofta vi ser spel från denna serie handla om politiken bakom kryddkrigen, men här får vi istället en mer närgången bild av hur livet på Arrakis är. Dune: Awakening utspelar sig på en alternativ tidslinje där Paul Atreides (huvudkaraktären spelad av Timothée Chalamet i den nya Dune-trilogin om du inte har så stor kunskap om denna värld) aldrig föddes, och Javier Bardem aldrig fick säga "Lisan al Gaib" och sedan bli en meme tack vare det. Tack vare, eller på grund av, detta har berättelsen utspelat sig lite annorlunda mot vad vi är vana vid och vårt mål i spelet är att hitta folkgruppen fremen som inte längre kan hittas på vad som en gång var deras hemplanet. Utan att spoila storyn får vi en förklaring till varför det inte längre finns några fremen, men det är upp till vår karaktär att ta reda på sanningen.

Karaktärsskaparen är vad vi kan förvänta oss av ett spel som detta med utseende och liknande. Det går också att välja din hemplanet och var på den sociala stegen du var. Detta för att ge karaktären lite mer bakgrund. Det går sedan också att välja vilken typ av stridsstil du börjar med. Du är sedan fast med den, men det går att låsa upp egenskaper från de andra egenskapsträden också. Problemet är att vissa klassers egenskaper låses upp mycket senare än andra. Jag valde att spela som soldat, vilket det sedan visade sig skulle vara den första klassen att låsa upp. Hade jag valt någon av de andra, som Bene Gesserit (vilket enbart kvinnor normalt kan vara medlemmar av, men här funkar det även med en manlig karaktär) hade jag haft en klass som låses upp väldigt sent plus soldatens egenskaper. Nu var jag fast med bara mitt egenskapsträd för effektivt stridande på halvlångt avstånd. Så är du någon som gillar att låsa upp mycket väldigt tidigt kan du tjäna på att läsa på lite innan du väljer.

Vårt skepp blir sedan nerskjutet över Arrakis och nu gäller det att överleva. Som jag skrev tidigare är detta en typ av överlevnadsspel (survival), men till skillnad mot många andra spel i genren är det inte så många saker att hålla koll på för att hålla oss vid liv. Det enda som behövs är vatten. Vilket ju verkligen inte är så lätt att hitta på en planet som är full av sand. Var hittas då detta vatten? I blod, svett... men inga tårar. Efter att ha haft ihjäl någon annan suger du ut deras blod tills du har så mycket fulla blodpåsar att Dracula skulle bli avundsjuk. Det går att dricka direkt från påsen, vilket inte rekommenderas. Det må stilla din törst, men du förlorar också hälsa. Nä, istället bygger du en blod-till-vattenmaskin i din bas och njuter av du inte längre känner dig som en blodigel. Det andra som det gäller att hålla koll på är din generella hälsa, ditt välmående. Bli skjuten eller knivhuggen och din hälsomätare blir inte så glad. Samma med fall från hög höjd. Du vet, precis såna saker som skulle köra slut på våra hälsomätare i verkliga livet.

Precis som i resten av survival-genren går allt i en loop. Ut och samla material, bygg saker, ha ihjäl några styggingar, återhämta dig, samla mer material, bygg fler saker. Och så klart föra huvudberättelsen vidare då och då. Spelets underhållning finns dock i denna repetition då berättelsen egentligen inte är något att hänga i den sandfyllda julgranen. Det är kul att försöka överleva när solen bakar mig i vad som säkert är varmare än en normalhet pizzaugn. Sand så långt ögat når i alla riktningar. Banditer i små läger och banditer i stora baser. Det krävs nåt speciellt för att få ett spel att hålla sig intressant i tiotals till hundratals timmar när alla miljöer är precis likadana hela tiden. Sand och sten, sten och sand. Jag känner verkligen hur svårt det är att överleva. När vattnet är slut i behållarna, jag är långt ifrån min bas, och skärmen börjar bli suddig av solsting, då mår jag inte bra. Vare sig i spelet eller framför skärmen.

Något annat som inte får mig att må bra är att bli uppäten av en enorm sandorm. Är det något som Funcom har lyckats med är det känslan av sandormarnas fara precis hela tiden. Så fort jag tar ett enda steg ut i sanden, och till och med innan, börjar paniken sätta in. Kontrollen börjar skaka, mätaren för att visa hur mycket ljud jag gör och hur nära ormen är är illröd, ljudet är skräckinjagande. Fort som fasiken kör jag min motorcykel till närmaste säkra plats, ormarna har nämligen ingen aptit när marken är gjord av sten. Ibland ser jag en orm titta upp ur sanden någonstans längre bort, kanske har det just ätit en annan spelare. Ljudbilden är så pass bra att jag bara behöver höra den, inte ens se den, för att rädslan ska infinna sig. Shai-Hulud är i närheten!

Tyvärr infinner sig inte samma känsla när jag ska strida mot någon av de oändliga banditerna på planeten. Detta beror på att stridssystemet är en besvikelse. Det är inte dåligt, men inte mer än medelmåttigt. Det största problemet är närstriderna. När det är kniv mot kniv. Förutom att kunna bli stunlocked i all evighet är denna typ av strid inte speciellt kul. Blockera en attack som är mer lättläst än Dune-böckerna själva och kontra med en egen attack. Vips, död, ta deras blod. De flesta fiender som fokuserar på närstrid använder sig av en typ av energibaserad sköld som täcker hela deras kropp. Snabba hugg biter inte utan du måste använda laddad attack som går igenom skölden. Det är oftast otroligt lätt att göra efter att ha undvikit en attack. Svårigheterna blir istället de som är mer skjutglada. Speciellt när de är många. Saken är att de datorstyrda fienderna aldrig är speciellt smarta. De rusar antingen bara rakt fram mot dig eller står och skjuter helt öppet, aldrig hukandes bakom någonting, och mer synliga än solen på denna förbannat varma himmel. Den enda anledningen till att de ger ett någorlunda problem är att de aldrig slutar skjuta. De tar en kort paus för att ladda om, men sen står de där, som en sämre version av Rambo.

Det här spelet är PvE. Eller ja, det ska vara det, för det mesta. Enligt utvecklarnas beskrivning av spelet är PvP "en valmöjlighet", men inget tvång. Problemet här är att det är en stor lögn. I slutet av spelet, det som kallas endgame, är det tvång med PvP. Deep Desert, som detta enorma område kallas, är där de mest eftertraktade sakerna finns. Men som solospelare är det väldigt svårt att ta sig dit. Det går så klart, men när det bildats stora lag som vill försvara allt blir det väldigt svårt. Jag har inget emot PvP i spel, men när 99 procent av spelet är PvE och spelare som föredrar att spela på detta vis blir utelåsta från spelets sista del ger det ingen bra känsla. Dessutom är några statiska kraschplatser (ibland händer det också att skepp kraschar slumpmässigt på kartan), sådana som alltid finns där, PvP i zoner som annars är PvE. Det finns också kontrakt att ta hand om, som att hitta saker eller ha ihjäl speciellt fiender, för att tjäna extra pengar, utrustning eller material, som måste klaras av i dessa skepp. Så jag förstår inte riktigt hur PvP inte är ett tvång.

Visst, om du inte vill klara hela spelet är det ju inte det. Här är det största problemet jag ser med detta: PvP-spelarna, vilket enligt olika enkäter är den absolut största delen av spelarbasen, kommer nå slutzonen, inse att det inte är för dem och lägga ifrån sig spelet för alltid. Jag hade gärna sett att detta på något sett delats upp för båda typer av spelare, där den farligare zonen kanske ger mer material. Funcom har utlovat uppdateringar med nytt innehåll och jag håller verkligen tummarna för att alla spelare ska ha något att göra. För jag tror att detta kan komma att bli nästa stora MMO-upplevelse, om utvecklarna sköter korten rätt.

Även om du är team Atreides eller team Harkonnen, som båda finns möjligheter att gå med i för speciella möbler till basen, kläder, och annat, kommer du att hitta mycket att tycka om i det här spelet. Det är ett utmärkt survival-spel som tyvärr har stora brister i sitt stridssystem. Basbyggandet, där det till slut känns som att ha en stor fabrik i huset, är väldigt bra och jag har sett några otroliga skapelser. Åk motorcykel över sanden med en orm bitandes i rumpan, flyg din egen ornithopter högt i skyn, sätt ner en skördetröska för att samla kryddor. Det finns så mycket att göra här trots att allting är sand. Anakin Skywalker hade hatat det här.