Dustwind: Resistance

Någon gång under slutet av 90-talet lirade jag Interplays Fallout-spel på mina föräldrars PC utan att fatta någonting då jag knappt hade börjat förskolan. Att jag inte fattade någonting där och då spelade ingen roll dock då det som spelade roll så här när jag ser tillbaka var att det var en tid där min kärlek för spel föddes redan i tidig ålder och när jag sedan växte upp och kunde begripa allt mer vad min kärlek för spel ens innebar förstod jag även på djupet Interplays två första Fallout-spel. Att ha dessa klassiker som inspiration var därför något som väckte en nyfikenhet hos mig från utvecklaren Dustwind Studios men tyvärr är Dustwind: Resistance ett evigt långt helvete från början till slut och stundtals det värsta jag spelat i hela mitt liv.

Det hela börjar när vår unge huvudkaraktär Jack vägleds tillsammans med hans vän Amanda av hans far när de var små och växte upp på en lugn farm. Många år senare har de hunnit bli vuxna och gifta och snabbt förvandlas farmen till en mardröm. Den attackeras av beväpnade män och de flesta invånarna blir mördade där Jacks fru Amanda är ett av offren. Jack som bara var en enkel bonde svär nu att han skall hämnas sin fru och hela hans by och han beger sig av därifrån med sin hund Diesel för att leta rätt på dem som bär ansvaret ledda, främst deras ledare Warlock, och hämnas dem.

Även om hämnd som motivation har gjorts en miljard gånger tidigare i alla former av medium så finns det en anledning till det. Om det görs väl så kan du bygga en hel berättelse kring detta men tyvärr tappar Dustwind: Resistance mig från första början. Allt kretsar kring att Jack förlorar sin fru Amanda och vill hämnas henne men tyvärr får vi aldrig se henne som vuxen. Istället får vi det bara berättat (efter att ha letat efter henne) att hon redan är död vilket av någon anledning Jack bara accepterar och han tar sig inte ens tid för att sörja eller gå på hennes begravning utan tar bara sin hund och drar. Spelets inledande prolog avslutas således som ett enda stort frågetecken för min del vilket är synd då det innan dess fanns en gnutta av hopp att detta skulle följas upp på ett bättre sätt där åtminstone spelets handling kunde gripa tag.

Redan innan spelet ens börjar är det värt att nämna att ett problem uppstod för mig när det kommer till Dustwind: Resistance. Då jag recenserar det på Xbox Series X så blir det direkt tydligt att det här spelet först och främst var byggt för PC. Gränsnittet är enormt litet och byggt för att sitta nära och inte på ett visst avstånd borta i soffan. Det brukar dock inte vara problem de gånger det händer med spel på konsol då du nästan alltid får möjligheten att göra gränsnittet större för att passa ditt behov. Med Dustwind: Resistance är detta dock inte möjligt vilket innebär att jag tvingats sitta mycket närmare min TV än jag brukar göra och mest liknat en hundraårig gubbe som förlorat sina glasögon.

Precis som i de tidigaste Fallout-spelen (där Dustwind: Resistance även har spår av Fallout Tactics: Broterhood of Steel i sig) så är det ett isometriskt perspektiv rakt ovanifrån som gäller i en postapokalyptisk värld. Just det senare känns dock mer som en eftertanke och det finns inget event som lägger till grund varför världen är som den är men då Dustwind: Resistance är en uppföljare till Dustwind: The Last Resort, som jag aldrig lirat, är det möjligt att detta klargörs där. Det finns även möjligheten att pausa spelet och navigera världen för att ge dig mer tid att ta beslut i mer hektiska strider där fienderna blir för många.

Dessutom erbjuds lätta rollspelsinslag där du kan uppgradera dina karaktärer och ett klassbaserat system där exempelvis vår huvudkaraktär Jack är bäst som mekaniker och hans hund Diesel är bra på att sniffa upp och upptäcka minor som han kan avväpna så ingen av dina karaktärer springer in i dem. Just minor är även en del av din arsenal men så är även allt från fällor till granater, hagelgevär, eldkastare och pilbågar. Det finns alltså ett stort smörgåsbord att ta del av men tyvärr känns ingenting bra att använda. Dessutom är det onödigt att köpa någonting av de butiker som finns i spelet du då hela tiden klarar dig utmärkt att bara hitta nya vapen och annat ute i världen.

Ett stort problem som är ständigt närvarande i Dustwind: Resistance är att utvecklarna gjort relativt stora banor vilket enbart är irriterande då du knappt kan jogga och det tar en smärre evighet att ta sig från punkt A till B. Detta blir ännu värre i spelets andra halva när utvecklarna har velat dra ut på längden av spelet med det ena sidouppdraget efter det andra, som inte går att skippa, där det vid ett tillfälle av någon anledning är jätteviktigt att hitta någons bortsprungda hund i en grotta vilket alltså måste göras så att han blir så pass glad att han senare låter dig köpa saker i hans butik. Saker som du alltså ändå aldrig bryr dig om att köpa då det alltså går att hitta gratis hur lätt som helst ute i världen. Ännu värre och segare att bara ta sig runt det är att du inte ens kan gå och återställa din hälsa samtidigt utan måste stanna upp varje gång du vill öka din hälsa och eftersom Dustwind: Resistance är ett utmanande, och frustrerande, spel så kommer du alltså tvingas stanna upp gång på gång på gång. Det är även enormt enkelt att fastna i diverse objekt runt omkring i världen, och Dustwind Studios förlitar sig alldeles för mycket på att du hela tiden måste öppna en karta för att se vart du är vilket hade varit okej om den var hjälpsam men det är den alltså sällan aldrig.

För att göra det ännu värre så är dessutom spelets AI katastrofal där dina kompanjoner kan springa rakt in i minor som ligger framför dem trots att din hund Diesel har upptäckt dem, fienderna kan skjuta genom väggar, spelkontrollen är oerhört klumpig och inte anpassad för konsol, och varje gång Dustwind: Resistance gör något så enkelt som att spara automatiskt så hostar spelet till precis som om det är på väg att krascha vilket det tyvärr också har gjort flertalet gånger vid andra tillfällen.

Då Dustwind: Resistance är ett utmanande spel (där fem olika svårighetsgrader erbjuds) reekommenderas du att spara ofta. Det gör att du sällan förlorar mycket speltid men givetvis är det fortfarande irriterande när en krasch sker. Lika irriterande är det när du flertalet gånger har som uppdrag att döda alla fiender i ett rum och när du väl gjort det så händer ingenting. Spelet tror att någon fiende fortfarande finns kvar men kommer sen på sig själv att så inte är fallet och plötsligt kan du gå vidare efter att ibland ha undrat i ett par minuter om du missat någon. Flertalet gånger har även fiender fastnat i framförallt trappor men även i väggar och andra objekt och när de är fast där kan du inte skada dem. Andra irriterande moment är skuggor som poppar in och ut ur bild när du zoomar ut på kartan, emellanåt långa laddningsskärmar och stealth-uppdrag där du blir upptäckt trots att ingen är i närheten.

Det har såklart enbart varit negativitet så här långt men finns det inte något ljus i mörkret som är positivt? Jo, det gör det, faktiskt. Trots att Dustwind: Resistance inte har några röstskådespelare i dess gameplay så har vår huvudkaraktär Jack en röst i spelets slideshows som erbjuder lite context mellan de elva olika uppdragen i spelet. Han gör ett relativt bra jobb, din hund Diesel är dessutom en trevlig kompanjon (när han inte är i vägen i väldigt trånga utrymmen) och han fick mig direkt att tänka på Dogmeat i Fallout.

Spelets upplåsningsträd är även relativt hjälpsamt och roligt att experimentera med för att göra dina karaktärer bättre, utvecklarna försöker göra den andra halvan av spelet mer spännande med att introducera ett fordon du tar dig runt i och den inledande storyn, om än cliché, börjar som redan nämnts relativt spännande men faller alltså på att du aldrig känner någonting för den fru du skall hämnas på och i slutändan när eftertexterna har rullat så känns ingenting värt det efter de runt 15 timmar det tog att ta sig igenom Dustwind: Resistance.

Det största anledningen till det är att din fru Amanda visar sig ha överlevt den inledande attacken på farmen. Det må låta som en massiv spoiler (vilket det på sätt och vis är) men eftersom Amanda är med på spelets omslag och dessutom i material som ledde upp till dess lansering väljer jag att ta med det här då det är en väldigt märklig prioritering av utvecklarnas sida. Det kommer inte som en överraskning för dem som följde spelet innan lansering men för min del dock som gick in helt blint blev det visserligen en överraskning men eftersom jag aldrig brydde mig om när hon "dog" i början av spelet kunde jag inte bry mig mindre när hon plötsligt kom tillbaka. Det var bara en enda axelryckning men jag fick åtminstone svaret på varför Dustwind Studios valde att inte visa din döda fru i början. Det var dock ett fruktansvärt klumpigt sätt att göra det på att få oss att acceptera att Jack inte ens vill se sin egen frus begravning som resten av byn gick på men att hämnas henne skulle ändå göras. Det hade såklart inte blivit mycket till spel om Jack bara gick på den där begravningen som vem som helst i hans situation annars hade gjort men även om borde anat att Amanda skulle komma tillbaka då hon är med på spelets omslag så ser hon dock helt annorlunda ut i spelet kontra dess omslag.

I slutändan är det väldigt lite jag kan rekommendera med Dustwind: Resistance. Det kraschar flertalet gånger, kontrollen är oerhört klumpig och dåligt optimerat för konsol vilket även gäller gränssnittet och menyer, vapnen är många men tråkiga att använda, storyn tappar dig från första stund, musiken och fienderna är repetiva, den postapokalyptiska världen känns som en eftertanke, spelets AI är värdelös, fiender fastnar i väggar, och du kan knappt jogga på enorma banor som därav känns alldeles för långa och utdragna som ett resultat.

Mitt tålamod har testats mer än i ett spel på mycket länge och mitt enkla råd är att avstå från det här spelet så mycket det bara går. Vill du ha ett postapokalyptiskt isometriskt perspektiv och värld att ta dig igenom så hade jag hellre rekommenderat Interplays Fallout-spel som alltså gjorde detta mycket bättre redan på 90-talet. Är det så att dessa titlar känns förlegade så är Wasteland ett mer nutida exempel som passar mycket bättre. Ett någorlunda roligt upplådningsträd, ett skirmish-läge vid sidan av kampanjen och bra slideshows där Jacks röstskådespelare visar lite passion kan inte rädda Dustwind: Resistance från att undvika en svag trea från mig.