Dynasty Warriors 6

Dynasty Warriors 2 (2000), Dynasty Warriors 3 (2002), Dynasty Warriors 3: Xtreme Legends (2003), Dynasty Warriors 4 (2003), Dynasty Warriors 4: Xtreme Legends (2004), Dynasty Warriors 4: Empires (2004), Dynasty Warriors 5 (2005), Dynasty Warriors 5: Xtreme Legends (2006), Dynasty Warriors 5: Empires (2006)... det är inte svårt att anklaga Koei för att tjata ut konceptet.

Och då har jag inte ens räknat med Dynasty Tactics-spelen, Samurai Warriors (även de med Empires-varianter) och nu på sistone även Orochi Warriors och Dynasty Warriors: Gundam. Kort sagt, vill man dräpa tusentals fiender på ett historiskt slagfält finns det några att välja på. Och efter att ha testat och recenserat bara huvudspelen var jag redan less, och då var jag ändå ett stort fan av historien och hjältarna.

Men för mig känns Dynasty Warriors 6 som en nytändning, kanske för att jag har fått några år på mig att börja längta igen i min självvalda exil från 200-talets Kina. I grunden har inget förändrats. Man springer fortfarande runt på stora slagfält, lyssnar på hemsk japansk rock och trycker på fyrkant tills inget står upp längre. Gillade du inte Dynasty Warriors 2, 3, 4 eller 5 så nej, du kommer inte att gilla det här heller.

Den kanske mest uppenbara skillnaden mot tidigare spel är att många karaktärer har strukits helt, och av de kvarvarande är det bara hälften som faktiskt går att köra i storyläget. Och det är fullständigt okej. Varje tidigare del lade till ytterligare ett par "kändisar", men precis som med Dragon Ball-serien var det tydligt att man hade skrapat ganska länge i botten av tunnan för att få till ytterligare ett par figurer som faktiskt hade bidragit med något i originalberättelsen. Jag menar, jag har läst boken och jag har ingen som helst aning vad Pang De eller Ling Tong, några av nykomlingarna i Dynasty Warriors 5, faktiskt gjorde.

För egentligen, EGENTLIGEN, vill ju de allra flesta bara spela med klassiker som Guan Yu, Lu Bu och Xiahou Dun ännu en gång. Jag misstänker att det är ytterst få Dynasty Warriors-fans som låter bli att köpa bara för att Zhu Ran, ännu en gång, inte har blivit en spelbar karaktär med eld som specialitet.

I gengäld får vi betydligt mer intressanta berättelser om de som finns kvar. Var och en har fem-sex uppdrag att ta sig igenom, med välgjorda mellansekvenser emellanåt som faktiskt, för första gången, skapar en riktig historia som man kan följa utan att behöva veta vem som är vems farfar. Röstskådisarna är ovanligt bra och till och med kommentarerna under spelets gång rullar på utan att jag kvider i spelsoffan. Det hela gör att stämningen känns riktigt helgjuten. Bara en sån sak som att Koeis engelska team ÄNTLIGEN fattat att Cao Cao uttalas "tsao tsao" gör mycket för helhetsintrycket.

Om du tillhör den majoritet som inte har någon aning om varför Zhuge Liang var så viktig, och inte kan skilja på Zhang He, Zhang Liao och Zhang Jiao, så finns ett mastigt uppslagsverk med biografier, tidslinjer och ordförklaringar komplett med korsreferenser, som har expanderats ytterligare från tidigare spel. Ett lysande drag som ger minsta lilla officer en bakgrund och historia.

Och även om grundkonceptet är precis samma som alla tidigare spel finns det många små nyheter som dyker upp. Idén med livvakter har slopats helt, istället är din bästa vän din häst. Den finns alltid nära till hands och går också att ropa på, vilket gör att man slipper jogga längs folktomma bergsstigar i flera minuter för att ta sig runt på slagfältet. Även pilbågarna är borta, ett konstigt koncept som hängde kvar alldeles för länge. Nu är man istället smidig nog att faktiskt kunna simma över vattendrag eller klättra uppför stegar och ta sig an irriterande bågskyttar eller ballistor i närstrid.

Och slutligen finns en ny mätare som fylls på så länge man fortsätter att hacka fiender i rask takt, vilken gör att man till slut kan fortsätta anfalla oavbrutet. Det här ger ett taktiskt val istället för att alltid springa undan och ladda upp superattacker i trängda lägen; istället kan man försöka härda ut och röja loss lite extra. Och äntligen, äntligen drar sig packet undan när jag duellerar mot en fiendegeneral. Det händer inte alltid, ibland blir det den där gamla störande lynchmobben som kutar fram och allihop ska försöka peta ihjäl Cao Cao och hamnar ivägen för mig, men när det fungerar är det ytterst tillfredsställande.

Ja, jag gillar helt enkelt Dynasty Warriors 6 trots att det fortfarande har en del brister, främst vad gäller det grafiska med våldsam slowdown ibland. Det är en rejäl utmaning, särskilt på de högre nivåerna, och det nya tävlingsläget som låter mig jämföra mina framgångar mot andra spelares är extremt beroendeframkallande. Det är helt enkelt trivsam action med en del riktigt pampiga scener (jag gillar särskilt slutstriderna i Weis huvudstad där man stormar uppför trapporna i strider som påminner om slutet på Hero) och tillräckligt mycket innehåll för att man ska kunna sitta och nöta många långa kvällar på rad. Att försöka jämföra det mot tajtare actionspel som Ninja Gaiden eller Devil May Cry är helt enkelt orättvist när det här spelet har ett så mycket större omfång, fler karaktärer och ett strategiskt drag som de spelen helt saknar. Har du fortfarande inte upptäckt Dynasty Warriors-seriens charm är det här alltså inte alls ett dåligt tillfälle att börja.