Dynasty Warriors: Strikeforce

I väntan på Dynasty Warriors 7, Fist of the North Star Warriors och Warriors: Legends of Troy har Koei bestämt sig för att vi behöver ytterligare ett spel där vi får hugga ner tusentals fiender på kort tid. Herregud, tre månader utan ett nytt spel i serien vore närmast katastrof. Därför har de konverterat förra årets PSP-titel Dynasty Warriors: Strikeforce till de stationära formaten, så att vi inte råkar glömma Lu Bu, Zhao Yun och gänget.

Till Koeis försvar måste det påpekas att Strikeforce är en ganska annorlunda variant av spelserien. Där standardspelen är regelrätta taktiska beat'em ups och Empires-spelen bjuder på mer strategi och planering inför varje slag, är Strikeforce ett ännu ösigare actionspel med rollspelsdrag av Phantasy Star eller Monster Hunter; spel som är om möjligt ännu mer populära i Japan än Dynasty Warriors.

Det innebär att de stora slagfälten är borta, ersatta av avgränsade rum men fortfarande till bristningsgränsen fyllda med fiendesoldater. Istället för ett dynamiskt upplägg där du bara är en del av en större händelse, så är det bara du som slåss. Vi hittar inte längre nya vapen utspridda över fältet utan istället olika material, som sedan kan föras hem för att bygga förbättringar till sin utrustning. Hemlägret fungerar nu som en rollspelsstad där det går att rekrytera datorstyrda medhjälpare, köpa nya färdigheter och vapen, eller helande örter och annat grejs.

En annan nyhet för serien är möjligheten att bjuda in tre kompisar och sedan röja loss med varsin kinesisk hjälte. Det är förstås alltid en bonus, men med den nackdelen att alla förlorar om medspelarna går och dör för mycket.

Det är en överhängande risk. Strikeforce är aningen svårare än tidigare spel, dels för att tempot är högre, och dels för att kontrollen, som är hämtad från PSP-versionen, inte är helt klockren. Kameran är fladdrig och svårstyrd, och perspektivet är för inzoomat för att få riktig överblick. Ofta får jag slåss mot osynliga fiender utanför skärmen.

Om du någonsin har spelat ett Dynasty Warriors-spel känner du igen karaktärsutbudet. Det är de klassiska som skägguden Guan Yu, ärkeondingen Lu Bu, megahjälten Zhao Yun, flicktjusarpojken Zhou Yu, enögingen Xiahou Dun och superstrategen Zhuge Liang, plus några av de lite mindre kända. Alla har samma vapen som i Dynasty Warriors 6 fast också möjlighet att ta med ett valfritt, om du exempelvis skulle vilja ge tillbaka Dian Wei hans maffiga yxa istället för den fjantiga hammare han har blivit tilldelad på sistone.

Numera kan alla hjältarna leka Dragon Ball (vilket i och för sig också är baserat på en gammal kinesisk legend) och aktivera ett superläge, där frisyren blir mer spejsad och alla börjar lysa. Då kan du göra mer skada och båda hoppa och flyga längre. När du har uppgraderat färdigheterna tillräckligt kan du praktiskt taget låta bli att röra marken alls.

Problemet är då att spelmotorn, som i grunden är densamma som i Dynasty Warriors 2 från 2000, inte alls är anpassad för en sån rörlighet. Flygande fiender går inte att hålla koll på vilket bidrar till frustrationen då irriterande magiker eller någon ballista på en avsats tjugo meter bort skjuter på dig. Den nya låsningsfunktionen är också relativt opålitlig.

Det märks också att budgeten för Dynasty Warriors: Strikeforce är försvinnande liten. De små omgivningarna är uppkopierade in absurdum, karaktärsmodellerna är plockade rakt av från Dynasty Warriors 6 (inklusive stillbilderna på laddningsskärmarna) och det är samma halvhemska röster som alltid. Trots den extremt enkla grafiken blir det ibland ohyggliga slowdowns, särskilt på Xbox 360-versionen av någon anledning.

Men att kritisera Koei för att återanvända Tre Riken-historien om och om igen är lite som att gnälla på att det släpps för många spel om Andra Världskriget. Det är ju trots allt en spännande tid fylld av berömda personer och händelser. Och så är det ju faktiskt så, att om Koei hade gjort ett andravärldskrigsspel skulle vi få spela som Winston Churchill, flyga personligen i en Spitfire ner till Berlin, hoppa ner på gatorna och spöa tusen nazister med ett överdimensionerat paraply för att sedan besegra Hitler i en duell ovanpå ett brinnande riksdagshus. Det vore onekligen rätt charmigt.