EA Sports Grand Slam Tennis

Så är den äntligen här. Wii Motion Plus är tillsatsen som gör att de rörelser vi utför kopieras betydligt mer exakt än tidigare. Ett tennisspel borde vara precis vad som behövs för att visa upp det nya tillbehöret i all sin prakt. En sport där man verkligen får använda armlederna till att smasha, serva och få till snygga stoppbollar. Idealiskt!

Jag börjar så smått med att utveckla ett alter ego, en framtida tennisstjärna. Ett alternativt jag som istället för att sitta framför ett Nintendo och äta Banana Skids gick ut varje dag efter skolan och slog bollar mot en vägg. Bakom den bittra smaken av självrannsakan och tårar som rinner på grund av evigt förlorad potential smyger sig en annan känsla in.

Det är känslan av begränsning. För maken till sparsmakad karaktärseditor har jag väl sällan haft det tveksamma nöjet att fingra på. Det finns väldigt lite att välja mellan och hur jag än gör blir jag inte nöjd med resultatet. Inte nog med det dåliga utbudet av inställningar, det är ganska fult också. Faktum är att hela spelets visuella framtoning verkligen stryker mig mothårs.

Det är svårt att förstå hur EA har tänkt. Grafiken för tankarna till ännu en casualtitel. Den är enkel, avskalad och faktiskt riktigt tråkig. Man har satsat på en barnslig form av realism som blir intetsägande och halvdan. Framför allt ger den intrycket av en lättillgänglig titel. Men själva tennisen är tvärtom riktigt svår. Tillräckligt svår för att ge en luttrad spelrecensent både mjäll och tandvärk. Jag får helt enkelt rejält med pisk. Det här kommer casualspelarna aldrig lyckas ta till sig. Eller nja. Man kanske ska vara försiktig med sådana uttalanden. Vem är jag att sia? Outgrundliga äro casualpublikens vägnar.

Mitt alter ego står på den gröna planen och vevar. Att göra lobbar fungerar fint. Så även stoppbollar. Men att alternera mellan slice, överskruvade bollar och vanliga slag är betydligt svårare. Och när jag dessutom ska försöka placera bollen där jag vill går allt rejält åt pipan. Det är oprecist, godtyckligt och otroligt svårt att lära sig. Ett rörelsekänsligt tennisspel borde kunna göras betydligt bättre än såhär.

Och det gör det! För hittills har jag har bara testat spelet utan tillbehöret Wii Motion Plus. Det är dags att se om Nintendos revolution nummer två håller vad den lovat. En liten tillsats och ett geléliknande hölje sätts på min Wiimote och sen är det dags att se om mina förhoppningar varit förgäves.

Tillbaka till träningslägret. För att lära sig cykla igen, från grunden. Servarna är de enda som fungerar exakt likadant med Wii Motion Plus, men de är i sin tur fullständigt värdelösa. Enda träningsläget som finns att tillgå är dessutom en trist bollmaskin som står och pumpar ut bollar mot mig. Och jädrar i min låda vad mycket tid man måste slava framför bollmaskinen innan slagen sitter ungefär som man vill. Och precis det här problemet borde Wii råda bot på istället för att förstärka. Det borde vara mer intuitivt att utföra tennisslag med en Wiimote än att trycka på olika knappar. Men icke. Jag vägrar tro att det bara är min hjärna som vant sig vid handkontroller genom årens lopp. Det är säkert en del av problemet, men inte hela.

Tillbaka på banan och allting känns lättare. Inte lätt, märk väl. Men lättare. Efter några försök börjar matcher vinnas, specialförmågor läras och spexiga partyspel genomlidas. Då börjar Grand Slam Tennis få vind under vingarna. I alla fall en mild bris. Men det är för sent. Jag har tennisarm och spelar bara pliktskyldigt i recensionssyfte.

För jag vill ha mina tennisspel lättillgängliga och glädjefyllda redan från början. Det ska inte krävas en lång transportsträcka i träningsläget för att få koll på sporten. Svår inlärningskurva är direkt död för all form av flerspelarglädje i soffan. Jag lär inte bjuda in tre vänner att stå och måtta slag mot en bollmaskin varsin timme för att vi ska kunna spela tillsammans efteråt. De kommer att skrika "Virtua Tennis", "Dreamcast" och "det var bättre förr!" inom en kvart.

När Grand Slam Tennis är som bäst så sitter slagen som man vill och man lyckas lobba över en stackars britt som står för långt fram vid nätet. Men jag har efter ett rejält gäng timmar fortfarande inte speciellt bra koll på var mina slag landar. Och ett fungerande onlineläge kan inte ersätta roliga matcher tillsammans med vänner i soffan.

Med ett spartanskt träningsläge, svår spelkontroll och trist grafik når man inte mig som spelare. Men är du sugen på ett krävande tennisspel som ger tillbaka i färdighet vad du investerar i övning så ska du inte slås ned av det medelmåttiga betyget. Är du intresserad av att grotta ned dig i att öva slag för att nå perfektion så öppna genast plånboken. Det här kan vara spelet för dig. Personligen anser jag att förträffligheten i ett par gamla hederliga knappar och ett styrkors fortfarande inte har överträffats. I alla fall inte på den virtuella tennisbanan.