Nu undrar du säkert varför du inte kan komma på vilka spel du sett Matt Hazard i, och sanningen är enkel: Matt är bara en fantasifigur, och en nickning till en bransch där kända spelfigurer blir utsugna på all charm i försök att mjölka guldkossan torr. Vi snackar alltså parodispel här, proppat med humor i stil med den i Simpsons-spelet, perfekt för oss spelnördar med järnkoll på den ofta komiska spelbranschen.
Under åttio- och nittiotalet var den fiktive Matt Hazard kung. Han fimpade kommunistbus i det gångna milleniets kultklassiker som The Adventures of Matt in Hazard Land, ryssdräparen You Only Live 1,317 Times och alligatorbrottarsimulatorn What a Croc. I Conflict of the Deities var det antikens Grekland som skulle läggas i ruiner, och med A Fistful of Hazard sparkade han in saloondörrarna till guldruschens glada dagar, där det var kofösarnas tur att få smörj. Intresset hade börjat ta skruv, men det var först 1992 med Matt Hazard 3D, det första Matt Hazard-spelet sett ur förstapersonsperspektiv, som Hazard spreds likt ett virus på var mans läpp.
Men med populariteten kom också guldfebern, och i ett försök att mjölka den välvaxade kassakon på varenda droppe han var värd (med titlar som Haz-Matt Carts där han hindrade en rymdinvasion direkt från sin gokart) tog karriären rygg på den sviktande kvalitén och kraschlandade rakt ned i REA-backarna.
Matt Hazard dekade ned sig, men i nutid planerar spelföretaget Marathon Megasoft en stor comeback för Matt i nya titeln Eat Lead: The Return of Matt Hazard. Vad Matt dock inte vet är att Megasoft planerar att göra sig av med allt gammalt bagage, inklusive Matt. Med aggressiv hacking av spelet kan det onda företaget skicka allt de har i spelväg på stackars Matt, och såväl cowboys med sexskjutare som hasande zombies är en del av motståndet...
Allt kretsar alltså kring en fiktiv figur och påhittad spelbransch, och man har ansträngt sig för att skapa en utförlig bakgrundshistoria för Matt Hazard. Man har skapat falska fan-sajter med kuriosa om gamla Hazard-spel, kompletta med rörliga gif-animationer och trasiga bildlänkar. Matt har även en egen Facebooksida full av all möjlig information.
Så till min spelsession. Jag noterar att tredjepresonsvyn i spelet är en ganska oblyg plankning av Gears of Wars numera standardiserade ta-skydd-och-skjuta-princip. Här siktar du in dig på ett område där du med ett enkelt knapptryck rusar fram och tar betäckning. Till skillnad från Gears of War så kommer du här däremot kunna bygga dina egna hinder genom att stapla backar och annat bråte som du hittar i din omgivning, och på samma sätt kommer du även kunna förstöra för dina fiender genom att riva ned lådor och välta oljefat och bajamajor.
Och på tal om bajamajor. Som ögongodis är Eat Lead: The Return of Matt Hazard en ganska vidrig spritpralin. Grafiken imponerar inte alls, och trots sin tidlösa frisyr och sina fräcka initialer så känns Matt Hazard som en ganska tafflig huvudkaraktär. Att framställa denna pajas som kungen av retrogenerationerna är en stor härsken torskpanett i ansiktet på äkta kultikoner som Megaman, Link och Samus Aran. Och det här ser absolut ut att bli spelets största käpp i hjulet, för hur mästerlig nostalgikampanjen än må vara så har inte Matt Hazard någon nostalgifaktor att spela på. Matt Hazard är bara en flintskallig kille i kamouflagebrallor och överdimensionerad axelvadd.
Humorn är av meta-sorten och ständigt navelskådande. Matt frågar sin guide om detta är "lagerbanan på level 6" innan han stormar in och börjar att skjuta på en samling mycket klassiska bad guys. Skärmar skakar till en aning och utvecklaren förklarar för mig att Megasoft tycker det går lite för bra för Matt och att man därför kallar in fiender från andra klassiska spel, i syfte att förgöra honom.
Plötsligt dyker tvådimensionella, pixliga Wolfenstein-figurer upp. Dessa har ingen som helst artificiell intelligens, kan inte avlivas med headshots och är papperstunna när de vänder sig om. Med andra ord, fienderna uppför sig precis som de hade gjort i de spel man parodierar. Senare får jag även möta andra fiender som barnvänliga figurer med plastiga, färgglada strålpistoler, tvådimensionella pixelgubbar, biffiga space marines, zombies och andra groteska karaktärer.
Min (eller Mats, då) sidekick heter QA och är en hacker från vår egen verklighet. QA hjälper mig på traven genom att omlokalisera startpunkter och uppgradera vapenarsenalen allteftersom villkoren förändras. Omstruktrering är med andra ord en röd tråd att följa genom hela spelet, och det enda som egentligen verkar bestå är Matt Hazards förmultnade hårsäckar och spelets tredjepersonsvy.
Efter ett tag möter jag kapten Carpenter, en liten tjock kille omgiven av svampar som hälsar mig välkommen, för att sedan slå sönder en låda med huvudet, öppna ett rör i golvet och skicka mig vidare. Slutbossen är lika underlig som resten av spelets figurer och efter ett tag möter jag en annan stygging. Denne är uppenbarligen hämtad från ett japanskt rollspel, och själfallet talar han i långa textrute-sjok, har spike-frisyr, ser ut som en femtonåring och svingar ett tre meter långt svärd. "Get to the freaking point", säger Matt frustrerat när rollspelsbossen babblar om hur bossen "levt många mansåldrar" och "vandrat en lång, mörk väg". Mycket roligt!
Under den lilla tid jag fick med Eat Lead: The Return of Matt Hazard blev jag positivt överraskad och riktigt road. Spelet är fyllt med roliga referenser, märkliga infall och nostalgiska ögonblick. Ingen multiplayer finns, men D3 Publisher lovar att omspelningsvärdet blir stort tack vare kreativa troféer och achievements. Det råder inget tvivel om att Matt Hazard vill göra samma sak för spelvärlden som Scary Movie gjorde med skräckfilmsgenren. Om slutresultatet landar väl får vi se i mars.
En andra åsikt
Originellt och roligt koncept som blandar dåtid med nutid. Vi längtar efter att få den färdiga spelkoden i nävarna