Eiyuden Chronicle: Hundred Heroes

Det finns få spel jag någonsin sett fram emot lika mycket som Eiyuden Chronicle: Hundred Heroes. Suikoden II är enligt mig det bästa spelet som någonsin gjorts och när det utannonserades att ett gäng gamla utvecklare av serien skulle göra en andlig uppföljare blev jag alldeles varm inombords. Det var som lilla julafton, speciellt eftersom Konami helt verkar ha glömt att serien existerar.

Och det fanns inga tvivel alls på var inspirationen hämtades från när jag först satte mig ner för att njuta av resan. En resa som var lite knackig i inledning för egen skull, vilket hade mer att göra med mig personligen än spelets kvalitet. Inledningen är långsam och det tar i runda slängar åtta timmar innan det faktiskt händer något intressant. Under den här tiden började jag hitta småsaker som jag inte gillade. Mest på grund utav att jag alltid jämförde det med Suikoden II. När jag väl släppte den tanken och tog spelet för vad det är, ett alldeles eget spel, fick jag istället en väldigt trevlig resa.

Nowa, en ung pojke från en liten by (vad annars?), har precis ankommit till The Watch som är en liten grupp liknande en milis. Det dröjer sedan inte speciellt länge innan han blir en nyckelfigur i att försöka rädda världen. Väldigt japanskt rollspelsaktigt. Om du har spelat sidospelet Eiyuden Chronicle: Rising, karaktärerna därifrån dyker upp här också, kommer grunden till konflikten i Hundred Heroes inte vara helt okänd. Det handlar om Rune Lenses, saker som, för att göra en kort beskrivning, ger personer magiliknande egenskaper. Och när League of Nations, som är en samling av goda nationer, snubblar över en väldigt kraftfull runa, kallad Primal Lens, ser The Empire (som ju alla onda heter) sin chans att sno den. Detta leder givetvis till ett krig, trots att de båda sidorna nyligen skakat hand om ett fredsavtal. Kriget börjar genom lite fulspel av spelets antagonist, Dux Aldric. Det här är en kopia av Luca Blight från Suikoden II. Ett av få problem jag har med Eiyuden Chronicle: Hundred Heroes är tyvärr att Aldric inte är i närheten av att vara så ond som jag tror utvecklarna ville ha honom. Medan Luca Blight bränner städer, får invånarna att härma grisar för att få leva, och sedan hugger ner dem ändå och skriker "Die pig!" gör Aldric alla sina hemska saker off-screen. Han gör verkligen verkligen hemska saker, men vi får aldrig se dem, vilket tar bort från känslan att det här ska vara en stor, stark, och farlig galning.

Kriget är i full gång och Nowa har på ett eller annat sätt blivit ledare för hela alliansen vars bas nu är en övergiven fästning. För att åter igen jämföra med Suikoden II är det här stället som du själv kommer bygga upp med uppgraderingar och genom att rekrytera allt från gruvarbetare till en kock till någon som säljer vapen. Dessa personer är vad spelets titel Hundred Heroes antyder. Det är en helt galen siffra karaktärer, alla med olika personligheter och röstinspelade dialoger. Vissa rekryteras och kan användas i strider medan andra rekryteras för att hjälpa staden att växa. På sidan av den välskrivna berättelsen är det nästan beroendeframkallande att leta reda på alla olika karaktärer ute i världen. Till skillnad från spelet jag alltid använder som referens finns det här ingen tidspress på när olika karaktärer kan mötas. Vissa dyker förvisso upp vid senare tillfällen, men de stannar sedan där tills du har gjort vad de vill och packar väskan för fästningen. De kan behöva allt från att ta med visst material till dem, spöa dem i en fajt, eller ha med en viss karaktär i din grupp. Sen finns det andra som är mycket svåra att klura ut. Det finns en specifik karaktär som jag fortfarande inte lyckats lösa.

När du väl valt dina sex favoritkaraktärer, plus en support som ger din olika bonusar, ger du dig ut i strider som är väldigt mycket klassiskt rollspel. De vanliga attackerna och försvaret finns så klart där, men det bjuds sedan också på två olika typer av magi. Den ena är de tidigare nämnda runorna, som karaktärer antingen föds med eller får inhamrade i deras vapen eller accessoarer. Detta är magiska attacker som kostar olika mänger av SP. Om karaktären inte använder just denna attacktyp fylls mätaren upp ett steg till maximala fem. Sen finns det karaktärer som faktiskt använder vanlig magi också. Därför finns det också MP, som dessa attacker kostar en vissa summa av. Skillnaden mot vanliga turbaserade spel är att du måste välja alla handlingar på en gång. Därefter utspelas hela rundan av handlingar. Det här gör att man måste vara extra taktisk. Turordningen syns längst upp på skärmen, så om du behöver återställa hälsa innan nästa fiendeattack gäller det att använda antingen magi eller medicin för någon som är tidigare i turordningen än fienden. På samma sätt går det också att bara attackera och sedan använda en långsam healer för att få alla att må bättre efter en fiendeattack, om du är säker på att alla kommer överleva. Jag skulle inte säga att spelet är svårt på normalsvårigheten, jag fick aldrig game over, men det hände hela tiden att en eller flera karaktärer dock i strider. De klarar oftast inte att överleva flertalet träffar under samma runda.

Det som slår mig mest när jag spelar Eiyuden Chronicle: Hundred Heroes är hur mycket kärlek och inte minst material utvecklarna Rabbit & Bear Studios har för det här spelet. Det hela började som en Kickstarter-kampanj, som sedan krossade alla mål. De har valt att ha 60 000 inspelade repliker dialog, där alla rekryteringsbara karaktärer ingår, samt icke spelbara karaktärer i olika scener. Det finns ett väldigt starkt soundtrack och ett utseende som passar denna typ av spel perfekt. Det finns flera minispel, som fiske, kortspel, Beyblade med annat namn och kockdueller (en personlig favorit). Det finns olika typer av strider, som storskaliga krig ute på slagfält där enheter flyttas runt på ett rutmönster. Det finns också dueller där de två valen är att attackera eller kontra en attack. För att veta vilken gäller det att läsa dialogen. Om motståndaren säger att: "Nu ska du dö!" gäller det att försvara sig, annars försvinner hälsan snabbare än du kan säga spelets titel.

Det här är utan tvekan ett spel för en nischad spelargrupp, men har du Game Pass så ge det chansen eftersom det faktiskt ingår från dag ett. För alla oss som älskade spel som just Suikoden, Breath of Fire, Chrono Trigger, och andra liknande spel från mitten av 90-talet. Men jag tror att alla dessa kommer att tycka om det här spelet väldigt mycket. Det är en påminnelse om en svunnen tid i rollspelshistorien. Jag tvekar på om något spel kommer att kunna mäta sig med Suikoden II för mig, men med Eiyuden Chronicle: Hundred Heroes har Rabbit & Bear Studios gjort ett väldigt bra försök, speciellt för studions första spel. Det mest tragiska är hur en av dessa grundare, Yoshitaka Murayama, avled för bara två månader sedan, utan att ha fått se sin dröm att släppa detta spel bli verklighet. Jag är helt säker på att han var mycket stolt över detta spel, vilket han hade all rätt att vara. Han var med och hjälpte till att skriva och producera ett fantastiskt spel.