El Matador

Jag känner en kille som drömmer om att vara Max Payne. Han är också polis, lika oberört hänsynslös mot skumrask och kriminellt patrask och lika fåordigt skjutglad som Remedys dräparkung. Han drömmer om att vara en finsk noir-antihjälte varje natt och har därför arbetat hårt på att lära sig springa, skjuta och hoppa precis som Max gör. Han har även sett till att skjuta ihjäl mer än hälften av sin dagliga kvot styggingar på bakgator, hustak och gränder som ser ut att vara hämtade ur Max blodiga hämndhistoria.

Och ibland är det bra att härmas. I det här spelet går det dock lite till överdrift och de egna kvaliteterna blir istället till svagheter. Killen jag känner, han med drömmarna, kallas El Matador, tjurfäktaren. Han är en knarkpolis med tribal-tatoos, Henry Rollins-nacke och grov whiskeyröst. Han skickas till Columbia för att hjälpa till att störta landets tyngsta knarkgäng La Valedora. Ett uppdrag som visar sig vara betydligt knivigare än vad det först var tänkt. Innan Matadorens ankomst slaktas en hel polisstyrka av La Valedora och det gäller för spelaren att, med lite hjälp från ett fåtal kollegor, jaga mördarna för att en gång för alla täppa till.

El Matdor heter egentligen Victor Corbet och hans ankomst uppskattas inte av alla. Den stekheta riotbruden och polislöjtnanten Mia Rodriguez är den första som med spansk brytning förklarar för poliskapten Carlos Enterador att de minsann inte alls behöver hjälp av någon "skjutglad jänkare". Klyschigt så det svider... såklart. Det första uppdraget utspelas i en av La Valedoras nattklubbar där en hel armé av dumma gängmedlemmar i ljusgrå kostymer barrikaderat sig bakom bardisken. Efter att ha rensat klubben bär det vidare längs Columbias bakgator, in i ett lagerhus och vidare till en gigantisk katedral. Därefter beger sig El Matador till djungeln för att spränga fler knarklabb och skjuta fler ljusgrå hejdukar. Miljövariationen är, som du förstår, väldigt god, men det spelar ingen roll när eldstriderna är enformiga.

Furiös tredjepersonaction med oändliga mängder olika sjutvapen, slow motion-effekt, övergivna fabrikdslokaler, smutsiga gränder och dueller på hustak är vad som bjuds. Det doftar så mycket Max Payne att jag vid vissa tillfällen brister ut i skratt. Men utan precisionen i spelkontrollen som gjorde Max Payne så oerhört bra. I Max Payne var spelbarheten centrerad kring användet av Bullet Time, möjligheten att sakta ned tiden. I El Matador märks det tydligt att detta tillförts i efterhand, efter själva grunden färdigställt, då det inte på något sätt blir enklare att göra sig av med spelets extremt träffsäkra fiender om tiden nästan står stilla. Detta känns korkat redan i spelets inledande minuter och jag, trots en himla massa tappra försök, kommer snabbt fram till att det nästan alltid går snabbare och smidigare att förpassa fienderna till dödsriket genom att inte använda sig av slow-motion-effekten.

En detalj som helt klart utmärker El Matador är hur extremt (då menar jag extreeeemt) pricksäkra fienderna i spelet är. Jag har aldrig i mitt 29-åriga liv stött på mer pricksäkra fiender i ett actionspel, något som till en början kommer som en chock. Fienderna träffar med precis vartenda skott, oavsett hur man gör, vilket Plastic Reality kompenserat med att utrusta spelaren med sanslösa mängder skottsäkra västar och tålig hy. Detta resulterar i en spelmässig obalans som jag tycker känns lika slarvigt ihopslängd som slow-motion-effektens meningslöshet.

Men El Matador är dock inte helt utan förtjänster, inte alls. Banorna är skickligt designade, linjära men alltid ombytliga och stora. Grafiken innehåller ett imponerande system för realtidsljussättning och explosionerna är snygga. Jag gillar också det faktum att varje bana avslutas med en gammal hederlig bossfight. Visserligen är det inga nio meter långa helvetesmonster (som tål 6320 skott) utan mer mänskliga knarkkungar med överdrivet kraftiga skyddsvästar. Också taget från Max Payne-spelen, såklart. Men jag gillar bossar, alla typer. Bossar är bra.

Ett annat stort plus i El Matador är vapnen. Varje enskilt skjutdon är noggrant utformat, avger alla tunga och grymt härliga ljudeffekter och ger perfekt respons när man brukar dem. Att göra riktigt bra spelvapen är svårt (jag fortsätter att tjata om detta, jag vet) men i El Matador har utvecklarna Plastic Reality helt klart lyckats. Utbudet är stort och variationen mellan pisoler, uzis, maskingevär, kulsprutor, prickskyttegevär och raktekastare gör att de enformiga eldstriderna blir roligare än vad de egentligen borde.

Men medan vapnen, bossarna, ljussättningen och miljövariationen är lyckad, är de tekniska problemen i El Matador oförlåtligt många. Spelet hänger sig ofta, utan att någonsin berätta varför - och grafiken hackar och hostar i höga upplösningar trots att vi har sprojlans nya testdatorer på redaktionen med nog mycket kräm i för att maxa spel som Prey och F.E.A.R. Även laddningstiderna är onödigt långa och att snabbladda sitt senast sparade spel blir till en mardröm om man dör när man spelar på en hög svårighetsgrad.

El Matador drömmer om att vara som Max Payne, men lyckas inte. Det är dock inte ett dåligt actionspel utan innehåller en hel del underhållande stunder, men det är tekniskt slarvigt och väldigt oinspirerat.