Elden Ring: Shadow of the Erdtree

För drygt två år sedan delade jag ut Gamereactors maxbetyg till Elden Ring, ett betyg jag än idag står bestämt bakom då jag anser det vara ett av världens bästa äventyrsspel. Sättet From Software bröt sig fri från sitt egna framgångsrecept samtidigt som man bibehöll det som gjorde spel som Dark Souls och Bloodborne så otroligt underhållande var nämligen en bedrift värd att applådera, och ända sedan man annonserade att en expansion till samma spel var på väg har jag legat sömnlös och ivrigt väntat på det som komma skall. Nu är tillägget Shadow of the Erdtree äntligen här, och även om det finns några få brister att anmärka för den som vill vara petig så går det inte att förneka att ett redan mästerligt spel har i detta nu blivit ännu lite bättre.

För att ta del av denna expansion måste man som spelare först klara av en tämligen stor del av grundspelet, detta då Shadow of the Erdtree uppenbarligen är designat för spelare som har välutvecklade karaktärer och förståelse för den grundläggande spelmekaniken. Utmaningen som väntar må förvisso inte vara av den mest brutala sorten, men om du inte är en av de där jäklarna som kan klara av att bemästra Sekiro: Shadows Die Twice med en rockband-trumma som kontrollmetod så föreslår jag att ni åtminstone är över level hundra, och med ett gäng bra utrustning-möjligheter som matchar. För det förekommer en hel del tuffa fiender i den här expansionen, och även om det kanske inte finns en överdriven mängd bosstrider värd etiketten "episka" så kryllar allt från de vidöppna slätterna till de gotiska slotten av monster som vill dig illa, och den minsta av fotsoldater kan fortfarande förpassa dig till efterlivet om du inte är vaksam.

Till skillnad från själva grundspelet så utspelar sig dock inte Shadow of the Erdtree i "The Lands Between" utan detta är en helt ny och separat karta bortkopplad från det övriga äventyret. Skådeplatsen kallas Land of Shadow, och det är en parallell värld där det förekommer mycket liknande estetik från "Landet däremellan" där guld och gyllene dekorationer agerar hörnstenar i designen. Det är även ett relativt tungt fokus på eld genom samtliga miljöer då enorma lava-sprutande jättar härjar över slätterna, och det förekommer även en hel del mindre grottor och övergivna verkstäder där forna smeder har lämnat kvar eftertraktade vapen och andra föremål för oss som spelare att hitta. Annars är mycket sig likt från det vi kunde hitta år 2022, och det är överlag inte lika distinkt annorlunda från utvecklarens tidigare expansioner där det har funnits ett mer tydligt avbräck rent visuellt från det man upplevt dessförinnan. Det finns absolut platser som "poppar" ut mer än andra, men på det stora hela så är det en familjär känsla man möts av - på gott och ont.

Det är dock dumt att klaga på att det är "mer av samma" när man som sagt delade upp maxbetyget för två år sedan. För Shadow of the Erdtree känns verkligen som en kompakt Elden Ring-upplevelse, eller en form av "Best of" av det vi tog del av förut. Det vankas enorma miljöer att utforska, en stor variation av bossar och fiender att besegra och mängder av nya hemligheter och föremål att hitta. Gillade man grundspelet så kommer man gilla expansionen helt enkelt, och det enda "minuset" jag kan komma på är att vi inte får något som känns så där särskilt nytt och fräscht, eller något som skakar om fundamentet som vi tidigare stått så stabilt på. Det är en säker satsning med andra ord, och även om det i sig inte är fel så önskar äventyraren i mig att man hade vågat vara lite mer experimentell och kastat fler nya koncept mot oss som spelare och därmed fått upplevelsen att sticka ut än mer.

Det går dock inte att säga att man inte får valuta för sina pengar här. Världen man utforskar är visserligen inte i närheten av det vi fick se i grundspelet, men det är fortfarande en massiv karta att utforska där det allra mesta osar av kvalitet. Utöver bossarna som man måste klara för att nå slutet förekommer det exempelvis mängder av frivilliga monster att dräpa, och även om du givetvis kan springa rakt förbi den där skräckinjagande draken som slåss med ett förband soldater eller smyga förbi de ovannämnda eldjättarna så finns de otroligt mycket tillfredsställelse och mervärde att hämta om man tar sig tiden att tackla alla hinder i sin väg.

Storyn är sedan i klassisk From Software-stil där det medvetet är väldigt kryptiskt, och man får pussla ihop helheten på egen hand. Jag kan dock tycka att det från start är lite väl snålt med sammanhang då man mer eller mindre transporteras till en annan värld och får börja utforska som man vill. Inget fel på det i sig såklart, och utvecklaren har lyckats med likande metoder tidigare, men här hade jag nog ändå föredragit lite mer kontext initialt då de första timmarna annars lätt kan präglas av känslan av ytterligare en karta man enbart ska rensa från otyg. En bagatell på det stora hela kan tyckas, men ändå något jag känner är värd att vädra.

I slutändan är dock Shadows of the Eertree ett väldigt bra tillägg till ett redan mästerligt spel. Det är mer av det som vi har kommit att älska, och det enda man kan klaga på är att det känns lite för säkert på sina håll från en utvecklare som annars brukar vilja dra ut på svängarna. Denna expansionen når till exempel inte upp till de mästerliga nivåerna av Artorias of the Abyss från Dark Souls (som jag tycker är värd 10/10) eller The Old Hunters till Bloodborne (9/10), men det man förlorar i ren kvalitet väger man upp med en större mängd kvantitet, och jag tycker att man slutligen landar strax under den nämnda Bloodborne-expansion sett till helheten. Så om du gillade Elden Ring för två år sedan och har eftersökt en anledning att återvända så är detta kort och gott ett ypperligt tillfälle att återigen grabba tag om det där bredsvärdet, sadla om din gethäst och ge dig ut på ytterligare ett äventyr. Om du däremot kände dig mätt efter att eftertexterna rullade, eller inte gillande originalet till att börja med (skäms på dig, Jonas Mäki) så finns det tyvärr inget här som kommer ändra på det.