Svenska
Gamereactor
förhandstittar
Elite Beat Agents

Elite Beat Agents

Osu! Tatakae! Ouendan är inte bara Nintendo DS utan kanhända även världens genom tiderna svängigaste spel. Den amerikaniserade versionen, Elite Beat Agents, ser dock inte pjåkig ut den heller. David har rockat loss med tryckpennan för glatta livet

Prenumerera på vårt nyhetsbrev här

* Obligatoriskt att fylla i

Elite Beat Agents är ett sådant där spel som "ingen" kommer att tycka om, på samma sätt som det är tabu att tycka att amerikanska The Ring är nästan lika bra som Ringu och spöstraff på att säga att jänkarnas The Office överglänser det brittiska originalet. Jag slår vad om att "alla" kommer hävda att Elite Beat Agents inte alls är lika bra som det japanska Osu! Tatakae! Ouendan som det bygger på. För det ingår ju liksom att man ska dissa amerikaniseringar av utländska koncpet, utav princip om inte annat. Men är det verkligen rättvist?

HQ

Nu kanske jag går händelserna i förväg så det är nog bäst att börja med en presentation av det japanska original som Elite Beat Agents bygger på. På svenska blir "ouen" att "heja på" och "ouendan" blir typ "hejarklack" eller möjligen "räddningspatrull". Osu! Tatakae! Ouendan i svensk översättning blir alltså något i stil med "Tryck! Kämpa! Räddningspatrullen", vilket faktiskt summerar spelet väldigt väl. Räddningspatrullen ifråga är tre män som rycker ut för att hjälpa människor i nöd. Detta gör de, såklart, genom att dansa till japanska pop-hits, iklädda stentuffa svarta uniformer. Allt enligt underbar manga-logik.

Varje låt har ett specifikt uppdrag vilket presenteras inann låten sätter igång. Uppdragen handlar om allt från att hjälpa en tjej att bli färdig med sitt övertidsarbete och hinna till sin date, till att stoppa en invasion av mördarrobotar. Gemensamt för alla uppdrag är att när läget ser som mörkast ut så ropar personen ifråga: Oouuendaaan!!!, varpå de tre svartklädda männen gör entre. Min personliga favorit är musikern som är på väg till sin jätteviktiga fiolkonsert och får diarré på tunnelbanan dit. Här gäller det för Ouendan-killarna att hoppa in i magen på honom och dansa bort de elaka bakterierna. Helt fantastiskt roligt.

Själva spelmekaniken påminner om Pop’n Music eller Gitaroo Man; tajma knapptryckningar till musik, även fast det är tryckpennan och skärmen på Nintendo DS som används i det här fallet. Det finns prickar du ska trycka på, streck du ska dra längs samt cirklar du ska snurra; ett koncept som låter krångligt när det berättas, men ter sig fullständigt naturligt när man prövar det i verkligheten. I kombination med den fullständigt bindgalna inramningen lyfte spelet till oanade höjder. Att trycka, dra och snurra sig igenom alla skruvade historier var en oförglömlig lektion i speldesign och något av det absolut roligaste jag har haft med någon konsol hittills i år.

Men nu är det ju inte Osu! Tatakae! Ouendan vi ska prata om utan Elite Beat Agents. I grund och botten är det samma spel, fast scenarior och låtutbud har anpassats till västerländsk smak. Dessutom har de uniformsklädda ynglingarna i Ouendan bytts ut mot tre Elite Beat Agents i någon slags helvild blandning av svarta kostymer, discodans och rockabillyfrisyrer. Det går såklart att diskutera huruvida den amerikanska omstylingen överhuvudtaget var nödvändig, men den har i alla fall genomförts väl. Ouendans totaltokiga seriestil har överlevt flytten över stilla havet och mår bra även i västerländsk tappning.

Detta är en annons:

En annan skillnad, som jag menar är en klar förbättring, är den nya låtlistan. Efter åtskilliga timmars hejande har jag visserligen utvecklat ett visst känslomässigt band till den skrikiga J-popen i Ouendan, men annars är jag inte sådär jätteförtjust i den. Att få tryckpennsrocka loss till Jamioquais "Canned Heat", Village Peoples "Y.M.C.A", Madonnas "Material Girl" och Jackson Fives "ABC" känns klart hetare i min bok och ett stort plus i kampen "Öst vs. Väst".

Spelmässigt kommer Elite Beat Agents att bli minst lika bra som sin japanska förlaga om inte ännu bättre. Exempelvis finns det nu tre möjliga slut på varje uppdrag, till skillnad från i Ouendan där du bara kunde lyckas eller misslyckas. Och agenternas discodans är faktiskt precis lika skönt svängig som oundan-killarnas lite styltigare cheerleading.

Det som jag inte är säker på, är ifall de amerikanska uppdragen kommer ha samma dramaturgiska angelägenhetsgrad som de japanska. I Ouendan fanns det nämligen, oavsett hur skruvad situationen än var, alltid ett slags dödsallvar i skön kontrast till humorn. Samtidigt som jag garvade skallen av mig åt den bajsnödiga violinisten på tåget kände jag verkligen med honom och hans situation vilket sporrade mig som spelare att försöka ännu hårdare för att lyckas. Och fick mig att lida med honom och hans krossade drömmar när jag misslyckades.

Visst förstår jag alla japanofiler som gnisslar tänder över amerikaniseringen, men samtidigt vill jag påpeka att Elite Beat Agents faktiskt ser väldigt lovande ut. Och har du inte spelat Ouendan behöver du överhuvudtaget inte bry dig om de här kulturimperialistiska resonemangen utan kan helhjärtat ägna dig åt att se fram emot en av Nintendo DS allra skönaste titlar.

Detta är en annons:

Elite Beat Agents släpps i USA i dagarna och vi väntar ivrigt på att Nintendo ska utannonsera ett europeiskt släppdatum.

Elite Beat Agents
Elite Beat Agents
Elite Beat Agents
Elite Beat Agents
Elite Beat Agents
Elite Beat Agents
Elite Beat Agents
Elite Beat Agents
Elite Beat Agents
Elite Beat Agents
Elite Beat Agents
Elite Beat Agents

Relaterade texter



Loading next content