Idag känns det som att det i princip är omöjligt att ett spel inte drar inspiration från ett eller flera andra spel. Ändå är många utvecklare skickliga på att ge sitt nya spel en egen identitet. I Enchanted Portals känns det som att utvecklarna på Xixo Game Studio spelade Cuphead tills den dagen de bestämde sig för att göra ett eget spel med, i princip, all inspiration tagen från det spelet. Dock lyckas man inte alls att få till den fart och finess som finns i inspirationskällan och problemet ligger främst i hur Enchanted Portals fungerar rent spelmekaniskt.
Det finns framförallt tre saker som stör och dessa är hela grunden till hur jag upplever underhållningen i detta spel. Två av dessa saker handlar om spelets vapen. För att döda vissa fiender måste du ha rätt färg på ditt vapen så att det överensstämmer med färgen runt eller på fienden. Man byter mellan röd (eld), gul (vind) och blå (is) färg och detta gör man på det digitala styrkorset. Så man måste med andra ord släppa styrspaken man kontrollerar karaktären med för att byta mellan dessa tre. Detta måste göras, i princip, stup i kvarten. Det kräver ingen avancerad uträkning för att förstå att farten blir otroligt lidande av detta eftersom man måste stanna upp väldigt ofta. Dessutom kan man bara byta när karaktären står helt still. Den andra negativa saken är att siktet är låst i fasta positioner, det är alltså inga 180 fria grader som man rör siktet i, utan man skjuter åt sidan, snett eller rakt upp. Står en fiende utanför någon av denna riktning så träffar man helt enkelt den inte. Dessutom är det bara ett av dessa vapen (vind) som skjuter ut flera projektiler, något alla istället hade behövt göra. Den tredje negativa saken är summan av dessa designbeslut och det är att spelets flyt blir lidande av de två nämnda sakerna kring spelets vapen.
Spelets banor saknar flyt och att behöva stanna upp för att skjuta och dessutom byta vapen känns mest jobbigt
Med en tecknad filmstil, charmiga figurer och trallvänlig musik försöker Enchanted Portals koppla på och förföra oss med en stor dos av charm. De två magikerna Bonny och Penny slungas runt i olika världar, men avsaknad av någon karta känns som en av många missade möjligheter. Och ja, detta känns så mycket Cuphead att det nästan snuddar vid något sorts plagiat. Allt är liksom utformat som det, inklusive en hög svårighetsgrad och när jag spelade ensam fick jag det svårt redan på spelets första boss. Det var bara ringa brorsan som efter 20 minuters spelande utbrast saker i stil med: "vilken dötrist bandesign". Även om här finns lekfulla bakgrunder och den charmiga tecknade stilen ändå är rätt fin, så känns mycket i spelet väldigt livlöst. Det är mycket hinder och djävulskap på skärmen, såklart, för att du ska misslyckas och frustration kan ofta i spelsammanhang leda till en vilja att ge sig tusan på att klara en utmaning. Inte här. Här är frustration enbart just vansinnig frustration eftersom det är tråkigt att spela.
Spelets bossar är den definitiva höjdpunkten
Det är framförallt hur spelet gör sig en otjänst att sakna fart som blir det allra värsta. När flytet uteblir så försvinner också nerven som kan kopplas till det roliga. Man får ofta gå ett par steg för att stanna upp och rensa skärmen och dessutom känns inte kontrollen särskilt kvick eller med den respons som måste finnas i ett sådant här spel. Det finns dock två definitiva höjdpunkter. Visst, den tecknade grafikstilen är skojig och fin men nja, den är faktiskt inte en av den. Det känns för identiskt med det Cuphead gav oss för sex år sedan och det spelet kändes mer unikt. Istället är en av styrkorna musiken som man gärna trallar med i, samt att spelets bossar är ganska roliga. Under dessa återfinns också den där farten som ofta uteblir på banorna och det blir en svettigare och rolig utmaning i att lära sig rörelsemönster och hur man ska undvika allt som skickas emot en. Efter spelets trista inledning bjuds det dock på lite mer fart i form av exempelvis luftfärder på kvast (istället för Cupheads variant med flygplan) och jag kan väl också passa på att nämna att temat med trollkarlar och magi känns helt okej. Det är väl i stort sett den enda egna identitet spelet har.
Enchanted Portals har en del ytliga egenskaper som får en att höja på ögonbrynen men det som egentligen räknas; det som finns där under ytan, det håller inte måttet alls. Det är väldigt sällan jag söker efter information eller läser andras intryck kring ett spel jag ska recensera men jag var nyfiken på att se lite vilka som låg bakom spelet. Och trots att det verkar enbart vara utvecklat av två personer (vilket givetvis är en bedrift värd att nämna) kan jag samtidigt inte låta bli att hålla med om de flertal trådar och inlägg som finns på nätet om hur lite för mycket inspirerat och likt Cuphead detta är. Jag kanske inte vill sträcka mig så långt som att anklaga dem för att göra en skamlös kopia av det, jag tycker snarare att förebild och inspiration kan vara något fint. Men, när den lilla men ack så viktiga egna identitet saknas och spelet dessutom då inte alls är underhållande så kan jag inte alls rekommendera detta, tyvärr.