Det börjar och slutar på ett slags fiktivt Söder, likt en klassisk homerisk "hero's journey". Hamnkvarteren i Eriksholm, staden i hjärtat av landet Rosmark, ståtar med höga flerbostadshus från sekelskiftet på vars plåttak Hanna försiktigt smyger sig fram. Brodern Herman har försvunnit medan hon legat sjuk i hjärtkoppor och nu är polisen efter henne istället. I isometrisk vy navigerar jag genom de närmast groteskt detaljerade och vackra, svenskklingande miljöerna. Hanna vet inte varför, men hon är säker på att Herman inte gjort något fel, och nu är det upp till henne (och mig) att göra allt för att finna honom och räta ut frågetecknen.
Senare års titlar som Unravel och Bramble: The Mountain King har lyckats fiktionalisera och framställa Sverige på ett sätt vi aldrig tidigare sett prov på i spelvärlden. Den sagolika nationalromantiken fri från politiska förtecken, som visade upp och destillerade det typiskt svenska ljuset, arkitekturen, naturen och mystiken gav mig mersmak och en längtan om att fler spel skulle våga utforska vårt kära lands egenheter. De inledande timmarna av göteborgsstudion River End Games Eriksholm: The Stolen Dream ger mig förhoppningar om ytterligare en särpräglad, modern svensk klassiker i spelindustrin. Inte enbart på estetiska principer, utan även på grund av en antydan om att vilja ge politiska kommentarer. Jag lämnas, emellertid, besviken på alla håll och plan.
...så även bitvis underbar miljödesign.
Från en inledande, snuskigt välgjord mellansekvens påminnandes mer om en förstklassig animerad kortfilm än en snutt ur ett svenskt debutspel, och ett par timmar över tak, torn och längs med faluröda stugor med vita knutar - bär det snart av mot avlopp, grottor och industriområden. Det vill säga sådana miljöer som finns i snart sagt alla världens hörn, och inte minst alla världens spel. Redan här faller den blågula slöjan och Eriksholm: The Stolen Dream förvandlas till ett västerländskt, isometriskt stealth-spel i mängden. Suck.
Nåväl. Har man någon gång klämt på titlar som Shadow Tactics eller Commandos vet man var isometriska stealth-genren har sina toppar; när flinka fingrar, planeringstrategi och förmågan att klura ut finurliga lösningar sätts på yttersta prov. Hanna, smugglardrottningen Alva och vännen Sebastian har dock bara en färdighet var, vilka oftast bara kan användas på ett enda sätt i spelets pussellika sammandrabbningar i diorama-format. Hanna skjuter iväg en avdomnande giftpil och kan krypa genom ventilationstrummor, Alva kastar stenar för att påkalla uppmärksamhet och klättrar upp för stuprör, och Sebastian kan simma och strypa folk när andan faller på. Den väldigt snällt upptrappande utmaningen består mest i att lista ut vad och i vilken ordning saker ska utföras, och sedan göra det med något sånär fingerfärdig smidighet.
Att ens kalla Eriksholm för Commandos-light vore att ta i; samtidigt puttrar de hyperlinjära pusslen på rätt okej. Förutom ett fåtal irriterande skärmytslingar är uppdragsdesignen alltid tydlig, delutmaningarna lagom portionsstora och trial-and-error-momenten inte alltför blodiga. Ett helt okej tidsfördriv, helt enkelt, för målgruppen som uppenbarligen inte utgörs av strategirävar utan äventyrare och berättelsenarkomaner likt mig själv, vilka mest väntar på nästa vändning i storyn. Då upplevs själva inramningen av nämnda stealth-moment som ett betydligt större problem.
Tyvärr utspelar sig större delen av Eriksholm i helt generiska industri-, grott- och avloppsmiljöer.
Såväl miljödesign som karaktärsporträtt och berättelsens antydan till politiska implikationer fångade mig som sagt till en början. Många intressanta trådar och motiv gällande vidskeplighet, klass, förrädiska makthavare och politiska rävspel står på menyn och strösslas ut under äventyrets gång. Men vad som ser spännande ut på pappret - högt ovanifrån - levereras i för långsam takt, genom alltför sporadiska dialoger som dessutom lyckas med konststycket att låta som slentrianmässigt kallprat om väder, vind och köksrenovering även när de för berättelsen framåt som allra mest och när känslorna är som högst.
Mest besviken blir jag dock på den uteblivna satiren. Stick i stäv med mina högt ställda förhoppningar om River End Games ambition om att gå i bräschen för en svensk politisk kommentar i spelformat, så fegar Eriksholm ur. Trots de många likheterna med Sverige förblir berättelsen nämligen en harmlös, kvasipolitisk hjältesaga utan udd och direkta analogier till verkligheten. Synd på sumpad chans, om du frågar mig. Speciellt eftersom det finns så mycket spännande historia, myter och fenomen i Sverige att hämta inspiration ifrån; även saker som inte bara är fina att titta på.
När får vi Röda Rummet: The Game?
När tåget glider in i Apple Gardens i en av spelets sista mellansekvenser, en tydlig blinkning till himmelriket i Nangijala eller Kivik, fylls jag inte av tacksamhet och lyckokänslor över uppvisningen av den svenska naturens sällhet, som av Bramble: The Mountain King eller Unravel. Nej, istället knyter jag näven likt Arvid Falk i första kapitlet av Strindbergs Röda Rummet, Stockholm i fågelperspektiv, och ropar ut en önskan om att en svensk spelutvecklare ska våga sticka ut hakan och ta nästa stora steg nu. Göra något annat med Sverige än att utnyttja det som en vacker, bedräglig kuliss.