Svenska
Gamereactor
recensioner
Escape from Terror City

Escape From Terror City

Vi har testat att vara rymdhjälte i vad som troligtvis är årets absolut sämsta spel...

Prenumerera på vårt nyhetsbrev här

* Obligatoriskt att fylla i

Mitt i en härjande rymdkonflikt står en ensam rebellhjälte inför en armé av skjutglada robotar. Den onda sidan har tveklöst ett stort övertag men hjälten är självsäker, snabb, smidig och vass på avtryckaren, vilket gör honom till en värdig motståndare för maskinernas styrkor. Åtminstone tills ett snabbt byte av kameravinkel lurar ut honom för ett stup och han behöver börja om från sin senaste sparpunkt. Den ensamma rymdhjälten är jag och detta är Escape From Terror City.

HQ

Det första jag lägger märke till när jag inledningsvis startar upp spelet som den här texten ska handla om är hur brutalt frånstötande det är att bara titta på. Skrikiga och på samma gång urvattnade färger kombineras med texturer som känns hämtade från en slarvigt lågupplöst Minecraft-klon och en hjälte vars karaktärsmodell verkar vara skapad av någon som bara fått en människas utseende beskrivet för sig utan att någonsin ha sett en själv. Hur någon vid sina sinnens fulla bruk kan ha godkänt detta som ett seriöst val av design är bortom all rimlig reson och jag misstänker redan från start att detta är någon typ av skämt. Smaken är ju förvisso individuell, något som debatterats flitigt här på Gamereactor genom åren men jag är ledsen, detta är fullkomligt vedervärdigt.

Escape from Terror City
Detta kan vara det fulaste spel vi någonsin sett...

Sen är äventyret igång och jag ställs omedelbart inför en ny motståndare som jag inte väntade mig se i ett nysläppt actionspel, nämligen siktet. Som majoriteten av alla som har tagit sig an en tredjepersonsskjutare de senaste 15 åren förväntade jag mig, inte helt omotiverat att ett sikte, kanske i form av ett enkelt kors eller en ring i mitten av skärmen varpå jag sedan styr hela kameran för att rikta in mig på någon av mina motståndare. Du vet, sånt som man inte ens tänker på längre. I Escape From Terror City har man dock valt en annan väg som gör att siktet är något som flyttas omkring på hela bilden på samma sätt som i ett gammalt arkadspel på räls. Något som leder till att det känns som två helt frånkopplade aktiviteter att kontrollera min karaktär och att sikta, helt enkelt för att den ena faktorn rör sig helt oberoende av den andra. För mig tog det ett tag att komma in i och jag känner mig i ärlighetens namn fortfarande inte riktigt bekväm i systemet.

Jämförelserna med gamla arkadspel på räls slutar dock inte där, utan även nivåernas uppbyggnad och hela spelets utformning fullkomligt skriker gammal spelhall. Helt fast på en räls är jag inte men jag leds dock framåt av en extremt fastspikad kameravinkel och avbryts mellan varven av små tighta avgränsade områden där det vankas action och min uppgift är att hoppa undan från fiendens skott samtidigt som jag förstås också skjuter tillbaka innan jag får springa vidare igen. Att hantera min laserpuffra är, förutom det märkliga siktet, en otroligt självspelande upplevelse då jag varken behöver tänka på att ladda om eller konservera ammunition på något sätt. Ett tryck på avtryckaren avfyrar en liten salva rymdplasma men jag kommer snabbt på att jag egentligen inte behöver släppa på knappen alls utan bara fortsätta peppra mina små rundor tills allt motstånd är besegrat.

Detta är en annons:
Escape from Terror City
En sekund från en snabb vänstersväng. Vår överlevnad går ej att garantera...

Att undvika att själv bli träffad är dock en lite krångligare företeelse och detta hänger inte ihop med någon klurig speldesign utan snarare raka motsatsen. För det första är ytorna som jag behöver kriga på alldeles för trånga och oftast inte mycket större än ett par kvadratmeter. För det andra är skurkarnas projektiler både papperstunna och märkligt långsamma, vilket leder till att det blir ett stort frustrationsmoment att bedöma hur nära de faktiskt är att träffa mig. Att lita på mitt djupseende blir något jag får lägga av med så länge jag spelar Escape From Terror City och istället blir det till att hoppa och studsa omkring så gott jag kan för att förhoppningsvis lyckas undvika att ta för mycket skada innan motståndet är besegrat.

Mellan eldstriderna blir det korta språngmarscher till nästa sammandrabbning och då är det inte sällan som den fixerade kameran gör en hastig 45-gradig sväng i en ny riktning. Ofta fungerar det så bra man kan förvänta sig men vid ett flertal brutalt irriterande tillfällen har den skarpa kurvan lett till att jag godtroget har trillat ner för ett stup som varit dolt för min synvinkel. Jag skäms nästan av att erkänna att jag har dött på precis samma ställe uppemot tio gånger av den anledningen, vilket ledde till en hel del frustrerade gapskratt där jag satt och övervägde om min Dualsense kanske inte passar bättre inbäddad i TV-rutan. Lyckligtvis höll jag ut och klarade till slut av den plågsamma svängen men minnet av de upprepade nederlagen brinner fortfarande starkt på näthinnan.

Escape from Terror City
Notera den pixliga lövtunna plasmakulan som susar genom luften med en hastighet av två meter i sekunden...
Detta är en annons:

Lyckligtvis är pinan som stavas Escape From Terror City en kort sådan och de fem korta banorna som finns tillgängliga går ganska lätt att klara av på en dryg timme. Efteråt vankas dock en Hard Mode som låter mig gå igenom samma elände en gång till fast med tyngre motstånd. Jag kan helhjärtat säga att en gång räckte för mig och till dig som ännu inte har tagit dina första steg i Escape From Terror City kan jag bara säga att om du någonsin får chansen så gör du bäst i att tacka nej.

01 Gamereactor Sverige
1 / 10
+
Det tar snabbt slut
-
Vidrig design, märklig kamera, ingen vapenkänsla, uselt sikte, mordisk svårighetsgrad, fult så in i norden
overall score
Detta är Gamereactor-nätverkets medelbetyg Du kan sätta ditt eget betyg genom att klicka här

Relaterade texter



Loading next content