Eva Cash: D.I.R.T. Project

Nu är jag inte en av Gamereactors filmvetare, men enligt min högst personliga filmsmak så finns det två typer av B-filmer. Den första typen är den som är så dålig att den blir underhållande, så patetisk att det inte går att göra annat än att skratta högljutt åt den. När den muterade snögubben i Michel Cooneys skräckfilm Jack Frost börjar ränna runt och brutalt mörda folk ligger gapflabben nära till hands (förutom i den onödiga och omotiverade våldtäktsscenen), trots att man vet att man i den goda smakens namn egentligen borde stänga av och slänga ut DVD-skivan genom fönstret. Företag som Troma - med klassiska filmer som Toxic Avenger och Surf Nazis Must Die i bagaget - har byggt hela sin verksamhet kring den här typen av b-filmer.

Sen finns den där andra typen som bara är dålig. Man kanske plockar upp den för en tjuga i hopp om att få sig ett gott skratt, men istället får man sitta och lida med gråten i halsen. Kalkonrullen Mars, som regisserades av samma geni som gav oss Alligator 2: The Mutation, är ett bra exempel på en sådan film. Man förväntar sig någon underhållande, men får skräp istället.

Eva Cash: D.I.R.T. Project påminner om en B-film. Det är onekligen en lågbudgetproduktion, där större delen av pengarna gått åt till att producera det extravaganta omslaget, och hade mycket väl kunnat bli så dåligt att det skulle gå över gränsen och bli skrattframkallande underhållande istället. Det stora problemet är att Eva Cash är ett spel, att jag måste engagera mig och spendera energi för att få ut något av upplevelsen. När man skrattar åt zombier som kaskadspyr i Bad Taste gör man det från en avslappnad position i soffan, när man lider sig genom Eva Cashs äventyr gör man det sittandes framför datorn. Det är knappast något man skrattar åt speciellt länge.

Det finns en handling i Eva Cash, men den är inte värd att nämna. Nej, spelets centrala tema verkar istället vara att spela en sexig tjej beväpnad med två stora puffror och psykiska krafter. Ungefär som en övernaturlig version av Lara Croft, alltså. Men där Lara kunde vara någerlunda nyanserad, något som till och med feministisk spelkritik med jämna mellanrum har erkänt, framstår Eva mest som en flåsig sexrobot med för små byxor och för högt uppdragna stringtrosor. Genusvetare snackar ofta om "den manliga blicken", att kvinnor formas för att män ska kunna stirra på dem, och Eva Cash är ett typexempel på ett par grabbiga spelutvecklare som har byggt hela sitt spel kring att få stirra på en ung tjejs bakdel medan man skjuter ner fult modellerade fiender.

Så har vi allt det där andra som man tvingas dras med medan man spelar. Grafiken är värdelös, en grå sörja av stela bakgrunder och lågupplösta texturer. Det är omodernt och påminner mer om Duke Nukem 3D än något annat. Spelkontrollen är frustrerande och irriterande och fysikmotorn som spelutvecklarna har envisats med att klämma in i spelet är mer komisk än välfungerande. Det enda riktigt roliga är väl Evas nallebjörnsryggsäck, men den blir mest irriterande den också när den börjar göra ljud ifrån sig.

Och när spelet upplyser mig om att jag har lyckats orsaka "TOTAL PWNAGE" när jag oskadligör många fiender inom en kort tidsram undrar jag vilket årtioende det här spelet egentligen var tänkt att släppas. Vem använder sådana uttryck längre?

Eva Cash: D.I.R.T. Project känns som ett billigt sharewarespel som borde ha sett dagens ljus för ungefär tio år sedan. Frågan är bara om det ens hade varit kul då. Jag tvivlar starkt på det. Blanda det faktumet med den omogna och samtidigt gubbiga sexismen och du får en ren smörja.

Nu Generation, väx upp.