
Tyvärr har jag hamnat i den troligen inte helt ovanliga fällan att betrakta alla spel som har med rymden att göra - och som inte heter Star Wars - som lite obehagliga. Vi har titlar som Elite Dangerous, Eve Online, No Man's Sky och Star Citizen, vilka alla på ett eller annat sätt tycks vilja hamra in att rymdfarande faktiskt är raketforskning - och då måste det med all nödvändighet vara det i simulerad form också. Handlar det inte om otaliga resurser som ska samlas, utvinnas, craftas och kombineras, så är det komplicerade kontrollsystem som får Christer Fuglesang att svettas ymnigt och hellre bege sig till månen på riktigt.
Det är med den rädslan jag tar mig an Everspace 2, och den snabbt avklarade träningsekvensen gör mig inte mindre skrajsen. Jag kastas ut i rymden med ett mål, och jag tar mig faktiskt dit utan problem. Jag skjuter till och med ner ett gäng ondsinta farkoster på min väg. Men jag greppar det inte, jag förstår inte vad jag gör. Tvärt emot vad jag trott på förhand - och tack och lov inte hur man utbildar riktiga astronauter - så lär jag mig snart att Everspace 2 spelas enligt devisen "learning by doing". Ta saker som de kommer, ut i rymden med dig bara. Vad är det värsta som kan hända?
Föremåls- och resursikonerna som seglar runt i rymden efter varje fight förblir därför bara ikoner utan referent under dessa inledande timmar. De otaliga uppgraderingssystemen likaså. Därför kan jag bara råda dig som nybliven rymdfarare att inte låta dig skrämmas bort. Rymden är gigantisk, ständigt expanderande, men också otroligt givande. Även om det aldrig kommer krävas kunskaper som hos en docent som Fuglesang, så saknar man till en början även modet hos en actionhjälte som Bruce Willis. Det råds det dock snart bot på.
Med rymdgasen i rymdbotten - eller vad astronauter kallar sina styrdon - slutar jag analysera, och sätter fokus på att istället bara åka med. Från en planet/ett asteroidbälte teleporterar jag mig till ett annat via en slags interaktiv minimap. Everspace 2 har nämligen ingen öppen värld, oavsett vad namnet tycks antyda. "Banorna" utgörs istället oftast av antingen en del av en planet, som tar max en minut att åka från ena sidan till den andra, eller ett stenigt bälte av mindre planeter och asteroider ute i öppna rymden. Också av liknande storlek.
Jag kan i ett sidouppdrag bli tillsagd att bege mig till ett bälte för att skydda en större rymdfärja mot pirater. Ett mindre jobb kan gå ut på att plundra ett gammalt skeppsvrak i pusselliknande moment, där jag undviker lasrar och öppnar dörrar med energiklot. Och huvuduppdragen, vilka sammantaget kan klaras av på runt 30 timmar, innehåller en salig blandning av dessa två. Pussel och strider, från ett bälte/en planet till nästa, så enkelt är det. Men oavsett om pusslen är trevliga, tempomässiga avbrott, så det är utan tvekan sistnämnda, de hektiska rymdfighterna, som är hjärtat av Everspace 2.
Det är dessa såväl utmanande och komplexa som hektiska och J.J Abrams-doftande strider, som gör att jag aldrig ryggat tillbaka för ett sidouppdrag, en nyupptäckt planet eller en plötsligt uppdykande farkost i nöd. De grafiska effekterna, fulla av lens flares, blinkande missiler och lasrar och explosioner, kombinerat med kravet på strategi och fingerfärdighet hos mig som spelare, gör dem till inget annat än helt magnifika. Senast jag överhuvudtaget upplevde ett stridssystem så gjutet var nog svärdsstriderna i Ghost of Tsushima, och det säger inte lite.
Jag blir liksom ett med min rymdfarkost, inte minst på grund av att möjligheterna att skräddarsy och anpassa mitt skepp är enorma. I grund och botten är ju Everspace 2 en looter shooter, med allt vad ett riktigt bra sådant bär med sig. Nivåsystem, föremål och crafting, specialegenskaper, vapen- och sköldsystem, boosterjets, missiler, lasrar och hans moster. Allt, verkligen allt, går att vrida och vända på, tweaka och anpassa och ger man det ett par timmar så sjunker det in, klarnar och lyser upp. Jag lovar. Efter att ha testat ett par stycken taktiker landade till exempel jag själv i att överljudssnabbt köra rätt in i kluster av fiender, spränga av en EMP, bränna av alla missiler så gott jag kunde innan jag lade minor och drog därifrån igen. Jag hade också kunnat välja att plocka av fiender på håll, satsa på färre (men kraftigare) målsökande missiler och slå på kamouflage om jag skulle råka bli upptäckt.
Kontrollen och kameran gör verkligen sina jobb här, och trots att intrycken inte sällan överväldigar en från universums alla vinklar, så är det alltid lätt att få överblick och rätsida på saker. I värsta fall dör jag, och då är det bara att ladda om striden igen. Bortsett då från en förödande sparfilsbugg som inte bara glömmer att spara, utan som raderar sparfilen ibland, så är laddningstiderna korta och omladdningarna smidiga. Det blir ju en del trial and error, så bara man ser till att kolla en extra gång om spelet faktiskt sparats, så är det inga problem.
Omgivningarna jag färdas i är varierade, med allt från kalt månlika asteroider till planeter med vidsträckt öken eller lavasjöar, och striderna är lika intensiva var de än äger rum. Men det är ofta uppenbart att designen överlag saknar riktning och en egen designfilosofi. Miljön blir aldrig en karaktär i sig, utan mest ett visuellt sprakande men blott tomt skal efterliknandes exempelvis Tatooine eller Mustafar, utan någon direkt atmosfär eller stämning. Och detsamma gäller, tyvärr, faktiska karaktärer också. Både fiender och vänner.
Huvuduppdragen knyts ihop av en historia som berättas via röstskådespelande stillbilder, vilka då och då bryts av med nöd och näppe animerade sekvenser. Tänk röstlagda bildrutor snarare än faktiskt film. Inget ont i sig, men det är förödande trist och generiskt skrivet. Med handelsfederationer som är ovänner, kloner som blivit självmedvetna, utbrytargrupper och vänner som dör eller byter sida. Det värsta brottet är dock att utvecklarna inte insett sin oförmåga att skildra intressanta berättelser. Alldeles, alldeles för ofta snackas och munhuggs det, ofta med ett försök till rapp, pinsamt Marvel-käftig, jargong. Det bästa är då att bara skruva ner allt vad halvtrist musik och heltrista dialoger heter, och istället låta typ Radioheads rymdrockiga skivor (allt från OK Computer och framåt funkar) ackompanjera ens laserskott och missilexplosioner.
För det behövs egentligen inte något hafsigt försök till intrikat berättelse att knyta ihop världen och ge mig motivation som spelare. Handelssystemet - som går ut på att det i varje hamn finns varor till låg efterfrågan, vilka jag säljer på en annan rymdstation där de är eftertraktansvärda - gör det jobbet så mycket bättre med så mycket enklare medel. Vinsten använder jag sedan till att utveckla mitt rymdskepp och ta mig vidare till nya planeter och ge mig i kast med nya utmaningar. Det är allt jag behöver.
Att mäta spellängd utifrån de storydrivna huvuduppdragen, när det är helt andra saker som driver mig framåt, känns därför rätt meningslöst. Everspace 2 lever upp till sitt namn och är, i princip, hur långt du vill. När jag blivit varm i kläderna vill jag aldrig sluta. Lägg med fördel 80-100 timmar, pröva olika skeppskonstruktioner och strategier, leta upp nya planeter och vidsträckta gruvsystem och dolda hemligheter. Bara glid fram över öknen i överljudsfart till tonerna av Everything In Its Right Place eller Pyramid Song. Själv kommer jag definitivt inte bege mig tillbaks till jorden i första taget. Astronautrollen - inte som docent Fuglesang, utan som hårdkokt actionhjälte á la Bruce Willis - passar mig alldeles utmärkt. Åtta rymdraketer av tio.