När jag hör ordet "postapokalyptisk" så dras tankarna oftast till zombies, högoktanig action och/eller ensam överlevnad. Dessa är förvisso så hårt bundna nyckelord inom genren att det inte är mer än naturligt de dyker upp i huvudet. Men när allt kommer till kritan så ser världen i Everybody's Gone to the Rapture väldigt annorlunda ut.
Solen skiner, himlen är blå och blommorna sträcker sig över hela landskapet i var och varannan färg du kan tänka dig. Det ser inte precis ut som att jorden är på väg att gå under. Du skulle nästan kunna tro att detta är en älskvärd dag på denna pittoreskt engelska landsbygd. Men skenet kan som bekant bedra. En cykel ligger övergiven mitt på gatan, en bil står helt tom med dörrarna på vid gavel och ölglasen står nästintill orörda på den lokala puben. Just det ja, det ligger dessutom en drös med blodiga pappersnäsdukar utspridda runt om i staden och det finns skyltar överallt som berättar för dig att staden är satt i karantän. Du är nu den enda personen som vandrar runt i denna vackra spökstad där uppenbarligen något riktigt fruktansvärt har hänt. Vad har egentligen hänt med denna idylliska plats? Det är frågan som du måste försöka finna ett svar på.
Det må låta som ett riktigt detektivjobb som du har framför dig, men det vore att överdriva det en aning. Visst, du måste lösa mysteriet med vad som hänt i staden Yaughton på den här vackra sommardagen 1984 men du löser det inte genom att svara på gåtor eller lösa pussel.
Historien kommer faktiskt till dig bit för bit genom minnen som har blivit fångade och utspridda runt omkring i staden. Genom att hitta de platser där dessa minnen skedde så får du se spöklika och skinande skuggor som visar dig de ödesdigra ögonblick som leder upp till den stund som förändrade staden för alltid.
Utöver de spöklika skuggorna så möter du dessutom skimriga klot. Dessa klot representerar alla de olika människor som har bott i den lilla staden. Det verkar som att kloten vill guida dig genom deras historia och visa dig vad som hände med just dem. Du kan även få ledtrådar genom radiosändningar och telefonsamtal som dyker upp här och var runt om i staden. Spelet är en öppen värld så det är fritt att vandra runt och utforska detta förstapersonsäventyr bäst du vill. Och då historien inte har ett rakt narrativ utan berättas bit för bit genom de ledtrådar du hittar så är det ingen fara att vandra vart du vill.
Själva spelkontrollen i spelet är dock inte så mycket att tala om egentligen. Du interagerar med din omgivning genom att trycka på X-knappen (öppna dörrar, grindar och slå på radion exempelvis). Sedan, för att låsa upp de olika lysande minnena runt om i spelet, så vickar du på din Dual Shock 4 och använder rörelsekontrollen däri.
Den sparsmakande kontrollen i spelet är en rätt så god indikation på hur rätt liten roll vi som spelare faktiskt har i spelet. Innan Everybody's Gone to the Rapture kom ut så visste vi inte nämnvärt mycket om det. Men något vi kunde lista ut var att vår roll i det hela skulle vara rätt liten och att själva spelmekaniken skulle vara ganska så minimalistisk. Det är trots allt det som utvecklarna The Chinese Room är kända för.
De älskar att utmana vår uppfattning om vad ett spel borde vara. 2012 bjöd de oss på spelet Dear Esther, ett spel som Everybody's Gone to the Rapture påminner om på många sätt. Med Dear Esther visade de att de besitter en stor fingertoppskänsla gällande berättande och genom Everybody's Gone to the Rapture höjer de sig imponerande nog ännu mer inom den avdelningen. De tog idén från Dear Esther och utvecklade den vidare. Resultatet är något för spelvärlden synnerligen ovanligt.
Även om Everybody's Gone to the Rapture är ett postapokalyptisk spel så är det inte världens undergång som är i fokus. Det är människorna. I början ville vi inget hellre än att lösa mysteriet. De lysande minnena vi jagar är som bitar i ett pussel och när de väl sammanfogas så kommer de visa den avslöjande helheten. Men sakteligen, nästa undermedvetet, så drog vi oss från att fokusera på den där helheten och istället föll våra blickar på de små detaljerna. Behovet av att avslöja "det stora mysteriet" avtog. Istället fastnade vi i en historia som visade sig vara mer personlig och karaktärsorienterad än vi först trott.
Vi vill inte avslöja på tok för mycket för dig, men en av de mest gripande och hjärtskärande minnena du får lyssna på är en bedrövad kvinnas historia om ödet som hennes barn mötte. I dessa stunder hade de spöklika figurerna framför oss som i ett järngrepp. Helt hänförda. På ett sätt så kändes det nästan lite larvigt, att bli så emotionellt tagen av dessa skimrande skuggor, men deras historier är såpass verkliga att vi många gånger inte kan annat än att dras med. Karaktärerna i spelet är fyllda med mänskliga brister och problem som vi enkelt kan relatera till på i varje fall någon nivå. Några klot du stöter på verkar därför nervösa och rusar runt i stressad ilfart medan andra är mycket lugnare och flyter tillbakalutat runt i landskapet. The Chinese Room har verkligen tänkt på hur de allra bäst gör dessa personer så verkliga som möjligt och det betalar verkligen av sig.
Ett annat väldigt viktigt element av dessa karaktärers personlighet är så klart röstskådespelet. Eftersom du inte kan se personerna som talar så är det därför av yttersta vikt att röstskådespeleriet är av yppersta klass. Tack och lov är röstskådespelet i Everybody's Gone to the Rapture absolut perfektion.
Varje gång som ett av de glimrande minnena börjar spela upp sig framför oss vill vi direkt röra oss vidare till nästa. Det var en hutlös mängd med frågor vi ville ha svar på omedelbums och vi hade inte tid att vänta. Tråkigt nog är tempot i spelet otroligt långsamt. Vissa spelare kanske inte blir berörda av det faktumet men för oss var det riktig kamp. Karaktären vi styr över rör sig såpass långsamt att våra tanker tenderade att flyta iväg och fastna på andra saker utanför den i övrigt magiska spelvärlden. Det är inget mindre än synd och skam när ett spels tempo lyckas bryta illusionen så där.
Historien saknar absolut ingenting, men de långa pauserna mellan delarna i historien var ett problem. Sedan saknade vi emellanåt att vår medverkan som spelare var såpass liten. Om det bara hade funnits en gåta eller någonting som fått oss som spelare att tänka över eller reflektera så hade vi kanske fokuserat ännu mer på den fantastiska historien. Det känns som att berättelsen ges till dig utan att du behöver göra något alls för att erhålla den. I ett spel som säg The Vanishing of Ethan Carter måste du exempelvis låsa upp historien genom att sätta olika fragment av berättelsen i rätt ordning. Det tvingar spelaren till att reflektera lite mer över det narrativa utan att för den skull förändra berättartekniken.
Men det långsamma tempot och bristen på spelarinverkan är långt från fatala brister. Det fantastiska och nästan övernaturligt klingande soundtracket i kombination med de hutlöst vackra omgivningarna resulterar i en såpass extraordinär atmosfär att det lyfter spelet högt över marken. Tack vare denna atmosfär så håller du dig fast i världen trots det långsamma tempot.
Den plåtryckande känslan av undergång som tillhör de flesta postapokalyptiska spel är närvarande även här. Men på ett väldigt unikt sätt. Detta är ett spel om vad som skulle hända med människor som oss ifall världen skulle nå sin slutstation. Det är inte ännu en historia om den ensamme hjälten/hjältinnan som räddar jorden mot alla odds. När allt kommer samman - röstskådespelet, den fenomenala historien och den utsökta atmosfären - så är resultatet ett spel som griper tag och drar dig in utan omsvep. Berättelsen i helhet och alla de människor vi möter i Everybody's Gone to the Rapture hänger sig dessutom kvar i vårt medvetande långt efter att konsolfläkten slutat snurra. En klart imponerande prestation minst sagt.
Om du tittar på Everybody's Gone to the Rapture som ett klassikt spel så har de sina klara brister. Men det är inget vanligt spel. Därför blir aldrig dess brister lika kritiska då historien fångar din fulla uppmärksamhet. Men det sagt så är det verkligen inte ett spel för alla. Om du behöver en massa actionsmask i parti och minut för att kunna njuta av ett spel så borde du låta Everybody's Gone to the Rapture vara. Om du å andra sidan älskar en bra berättelse som griper tag i dina känslosträngar så borde du ta chansen och spela det. Det kommer förhoppningsvis vara en upplevelse som stannar kvar oss dig under en lång tid framöver.