Det är något speciellt med Fallout-universumet som gör att jag inte kan värja mig mot det. Jag tokälskar den retrofuturistiska designen där allt är blandat mellan amerikanskt 50-tal och knäppa framtidsvisioner, allt detta är placerat i en spelvärld härjad av kärnvapenkrig. Smuts, damm, skräp, skrot, sopor och en stor population där ganska många personer vill dig ganska illa. Fallout är en komplex och omfattande spelvärld och det finns hur mycket som helst att göra. Fallout: New Vegas är såklart inget undantag. Här axlar du rollen som en kurir som ska frakta ett paket till ett casino på The Strip, huvudgatan i Las Vegas.
Ödet ville dock annorlunda. Du finner dig bunden, på knä framför en grund grav och en kille i kostym som låter meddela att det inte är något personligt och att det sannerligen inte är ödet. Sedan får du smaka på en svårsmält blypastill rätt i skallen och den grunda graven skottas igen. Game Over? Det kan man lätt tro och det vore ett inte helt omöjligt slutöde i Fallouts hårda värld, men det är faktiskt bara början. Du vaknar upp på en läkarmottagning, ovetandes om vem du är eller hur du kom dit. Här får du på sedvanligt vis skapa din identitet och sedan släpps du lös i den sömniga lilla ökenhålan Goodsprings.
Efter lite enklare grundgenomgång får du själv pröva på livet ute i Nevadas ödemark och man blir ganska snart medveten om att det knappast är en dans på rosor. Det är ganska många där ute som vill se dig ihjälslagen, skjuten, klubbad, spräng, smält och krossad på alla sätt möjliga. Man tar inga många meter förrän det visar sig att man måste ta itu med ett gäng förrymda fångar som bildat ett eget gäng som numera terroriserar lokalbefolkningen. Den som har spelat Fallout 3 kommer direkt att känna igen sig då enorma mängder material är återvunnet. Texturer, föremål, byggnader och mycket annat går igen från trean och spelmekaniken fungerar till stora delar på precis samma sätt.
Obsidian har dock sett till att vidareutveckla det mesta och gjort ett spel som är än djupare ur rollspelsperspektiv sett. Bland annat har vi system för att tillverka egen ammunition, stimpaks, maträtter och enklare utrustning. Det rör sig om ett system som är betydligt mer omfattande än det vi såg i trean och har man bara en arbetsbänk eller en lägereld till hands så kan man knåpa ihop allehanda saker som ligger och skräpar i spelvärlden. Lite Xander Root, Broc Flower och en tom kanyl gör till exempel ett Stimpak. Man börjar spelet med en hel del grundkunskap och det går dessutom att läsa sig flera till. I takt med att man ökar olika skills får man tillgång till fler och fler saker att tillverka.
När det gäller skills har Obsidian sett till att göra de olika kategorierna mer användbara under spelets gång. Det är inte sällan det dyker upp alternativ i samtal där man kan använda sina färdigheter för att få alternativa lösningar. Om du till exempel är duktig på att reparera saker kan du lura en hotellanställd att du ska fixa en vattenledning, medan du egentligen ska snoka runt efter mörka hemligheter. Detta fanns såklart även i Fallout 3, men där hade du en procentuell chans att klara av dessa samtalsutmaningar, medan du i Fallout: New Vegas måste ha en viss mängd poäng investerad i just den färdigheten för att du ska klara dig, något man ser varje gång det dyker upp.
Mer eller mindre varje kategori dyker upp under olika samtal och betydligt fler gånger än det gjorde i Fallout 3. Skulle man vara dålig på en speciell färdighet, då kan man läsa en av alla de tidningar som ligger strödda runt om i Nevada för att under några minuter öka på just den färdigheten med en viss mängd poäng, något som väldigt ofta är till god hjälp. Dessa tidningar är väldigt vanliga, medan de tidningar som permanent ökar på färdigheten, är desto mer sällsynta. Under drygt 30 timmar fann jag tre sådana tidningar, medan jag i Fallout 3 säkert fann ett 20-tal under samma mängd tid.
Det är med andra ord svårare att få en permanent mångsidig karaktär och det går inte längre att maxa ut allt i statistikväg, något som med lite planering var ganska enkelt i Fallout 3. Detta betyder att du behöver tänka till lite när du formger din karaktär och vilka perks du väljer. Perks är även det ett system som fått en ordentlig uppgradering under resans gång. Du väljer två när du skapar din karaktär och varannan gång du går upp i karaktärsnivå får du välja en till. Det kan vara allt från klassiker som Bloody Mess till helt nya som ger både den ena och andra fördelen. En intressant detalj är det faktum att du dessutom kan tjäna in nya perks under spelets gång. Dels kan en samarbetspartner bidra till att även du får nya förmågor, dels kan du uppfylla vissa mål i spelet och därmed förbättra din karaktär permanent. Ett exempel på detta detta är Bug Stomper-perken som ger dig ökad skada mot insekter såsom skorpioner när du har dödat ett visst antal.
Statistik och färdigheter i all ära, men även när det kommer till actiondelen har Obsidian gjort ett imponerade antal förbättringar. VATS-systemet finns kvar, mer eller mindre intakt med undantaget att man numera kan göra specialattacker under vissa förutsättningar. Men när man har slut på actionpoäng och behöver ladda upp dem på nytt, då är realtidsstriderna betydligt bättre än de var i Fallout 3. Numera kan jag välja att använda vapnens inbyggda sikten, något som fungerar betydligt bättre än tidigare, striderna blir mindre ryckiga och spattiga och man kan fokusera på att opererera bort fiendernas kroppsdelar med allehanda automatvapen.
Det i Fallout: New Vegas som dock gör betydligt störst skillnad är utan tvekan den riktigt schyssta handlingen. I Fallout 3 hade man en ganska simpel väg från början till slutet och dessutom var handlingen kanske inte sådär jättefantastisk. Fallout: New Vegas bjuder på en handling som primärt handlar om kampen mellan militärerna i New California Republic och de renlevnadsgalna närstridsspecialisterna Caesars Legions, ett gäng knäppstarar som klär sig i gamla romerska kläder och slåss med machetes för det mesta. Det är två faktioner med betydligt olika syn på hur saker och ting ska skötas i spelvärlden och ingen sida är uteslutande god eller ond, utan det finns hela tiden nyanser där man själv finner sina egna åsikter passa in.
Dock är det inte sagt att handlingen är begränsad till dessa två aktörer, det finns fler som lägger sig i leken och det är du som väljer vem du vill alliera dig med. Ju mer du samarbetar med en part, desto sämre ställning kommer du att få hos andra. Lägg här till det faktum att du kan bli tjenis med flera andra faktioner i spelet som kan komma till undsättning och efter ett tag har du en ganska stark grund att stå på, när det kommer till att besluta Nevadas öde. Personligen spelade jag fältet en hel del och började med att jobba med... allihop. Jag försökte spela ut faktionerna mot varandra innan jag till slut såg till att bli kompis med New California Republic, det minst onda alternativet i min bok.
Handlingen är betydligt mer välskriven denna gång och jag intresserar mig för huvudäventyret på ett helt annat sätt än jag gjorde när jag spelade trean, då jag istället fann sidouppdragen vara mer intressanta än själva story-uppdragen. Något som dessutom hjälper till att ge ett bättre intryck av handlingen är det faktum att röstskådespelarna gör ett betydligt bättre jobb denna gång än vad de någonsin har gjort i Bethesdas spel. Obsidian har anlitat en rad Hollywood-skådisar som Zach Levy, Matthew Perry, Danny Trejo, Michael Dorn, Wayne Newton, Wil Wheaton och Kris Kristofferson och en hel mängd andra. Detta betyder att röstskådespeleriet håller hög klass och ger bättre variation än vi är vana vid från tidigare spel i serien.
Den tekniska lösningen är dock inte speciellt stark i övrigt. Ljudet är fullt godkänt och håller bra klass, men grafiken och själva tekniken i sig känns märkbart gammal och trött vid det här laget. Gamebryo-motorn fungerade utmärkt när det skulle renderas fyrkantiga medeltida borgar, men det funkar desto sämre när mer moderna konstruktioner ska byggas. Grafiken fyller absolut sin funktion, men det vore tjänstefel att kalla det för ett snyggt spel anno 2010. Laddningstiderna är också de allt för många och för långa för att jag ska vara nöjd. Visuellt ser Fallout: New Vegas exakt ut som Fallout 3 så där ska man inte förvänta sig något nytt.
Fallout: New Vegas är ett grandiost rollspel som i min bok bjuder på mer eller mindre allt man kan önska sig. En välskriven handling, bra röstskådisar och massor att göra. Precis som vanligt finner jag ganska mycket intresse i att ränna runt och utföra småuppdrag åt villrådiga bybor och hjälpa olika faktioner med diverse problem. Ju mer man jobbar med de olika faktionerna, desto bättre eller sämre rykte får man med respektive faktion och det är just med detta rykte som öppnar upp eller stänger till många vägar genom spelet. Personligen har jag spenderat ganska många timmar med att kravla runt i öde byggnader, gamla valv populerade av allehanda otyg och otrevligheter.
Fallout: New Vegas är på alla sätt ett bättre spel än Fallout 3, problemet är dock att det är buggigt. Jag har fallit genom golvet vid ett antal tillfällen, jag har upplevt att när man ska dyrka upp dörrar och hacka datorer har dessa ibland inte synts på skärmen, en person som skulle vara död gick runt levandes och pratade helt normalt. När jag försökte prata med henne fick jag upp ett meddelande som sade att hon var död. Dessutom har jag vid flera tillfällen varit med om att spelet helt sonika har hängt sig och jag har varit tvungen att starta om maskinen helt och hållet och ladda in en sparfil. Jag har också varit med om att dörren till The Strip, en av spelets viktigaste platser har varit låst, detta för att en följeslagare väntade där. Denna dörr gick aldrig att öppna, så det var bara att spela om en halvtimma.
Utan dessa buggar hade betyget självklart blivit högre, men i dagsläget är så inte fallet. Ser man bortom dessa buggar är dock Fallout: New Vegas det bästa spel jag har spelat i år. Det är ännu bättre, djupare och mer förfinat jämfört med Fallout 3. Obsidian Entertainment har verkligen slagit huvudet på spiken i och med Fallout: New Vegas och det är utan knussel deras överlägset bästa spel hittils. Cirkeln är sluten och det är glädjande att se att fadäser såsom Alpha Protocol var en tillfällig svaghet. Black Isle skapade magi med de två första Fallout-spelen och när de än en gång får ta hand om den klassiska spelserien har denna gång Obsidian Entertainment än en gång skapat spelmagi. Synd bara med onödiga buggar som blandar smolk i bägaren.