När man snappar upp en ny och främmande signal i sin Pip-Boy i ett av de två senaste Fallout-spelen, då vet man att man ska akta sig. En impuls slår till i skallen och säger att i självbevarelsens namn ska man hålla sig borta från den nya plats som dykt upp på kartan. Men man är ju inte bättre funtad än att man nyfiket dras till denna plats med drömmar om nya äventyr, vapen och utrustning. Fallout: New Vegas - Old World Blues börjar med att jag lockas till en öde drive-in-biograf mitt ute i Nevadas ödemark. Till en början händer det inte så mycket, men en kraschad satellit projicerar ett öga på den solkiga duken och självklart går jag fram och pillar på satelliten. Det var dumt.
När jag vaknar upp är jag iklädd endast en patient-särk och med ett flertal nya ärr på kroppen känner jag mig en smula skändad och smutsig. Med all rätta, det visar sig att någon har opererat bort hjärta, ryggrad och hjärna på mig. Normalt sett skulle man ju inte må så bra av denna behandling, men som tur är har jag fått syntetiska organ i utbyte. Snart möter jag de som har satt mig i denna sits, en serie svävande skärmar. Exakt så konstigt som det låter. Jag befinner mig i en krater i ett område som kallas Big Mountain, innuti en kupolliknande forskningsbyggnad. Här befinner sig även fem stycken excentriska forskare, alla utan kroppar men med sin hjärna i en skål med gelé. De är även utrustade med skärmar som visar mun och ögon, situationen är smått bisarr de första minutrarna.
Det blir inte speciellt mycket bättre ju längre tid jag spenderar i dessa forskares sällskap. De är nämligen helt vrickade, för att inte säga galna hela högen. Var och en visar upp olika skumma beteenden och det märks att de har varit inspärrade i anläggning allt för länge. Till råga på allt har de dessutom slarvat bort mig hjärna. Eller så har den blivit stulen, eller så har den rymt. Osäkerheten kring var min hjärna befinner sig gör mig inte direkt positivt inställd till hela situationen, men jag måste hitta den. Inte för att jag sitter i sjön, men man vill ju ändå ha sina egna grejer tillbaka. Även om jag har fått lite nya perks tillsammans med mina tillfälliga kroppsdelar.
Mina nya vänner (?) berättar för mig att området terroriseras av en annan svävande forskarehjärna i en närliggande forskarbas. Med hjälp av mekaniska skorpioner och lobotomerade dårar med vapen håller han hela området i ett stenhårt grepp. Det är dessutom han som har min hjärna och så om jag vill ha den tillbaka är det bäst att jag beger mig dit för att ta hand om problemet. Det är dock inte riktigt så enkelt, för att kunna göra detta måste jag dock skaffa ritningarna till tre tekniska prylar och då kommer allt bli guld och gröna skogar tydligen.
Området som Old World Blues utspelar sig i är kuperad terräng av den stil man vant sig vid i Fallout 3 och Fallout: New Vegas. I den stora kratern finns det ett antal olika forskarstationer och det är långt ifrån alla som är relevanta för ditt uppdrag. Vilket betyder att du har en hel del utforskande att göra om du skulle önska att avvika från huvuduppdraget. Området i sig är ganska stort och jag skulle väl jämföra ytan med den förra expansionen Lonely Hearts.
Uppdragen varierar dock kraftigt i kvalité, medan det finns flera uppdrag som är riktigt kul innehåller Old World Blues även ett par som är riktigt tråkiga. Där går det ut på att utföra tester för att få tillgång till ny utrustning och även om det inte tar speciellt lång tid att göra detta och de är inte alls intressanta att göra om och om igen. Vilket behövs. Dock ska sanningen fram att det är inte det sedvanliga äventyrandet som gör Old World Blues bra, för ska sanningen fram är det mer av samma sak som vi upplevt tidigare.
Istället är det manuset och karaktärerna som fullkomligt briljerar, hela tiden. Från den bindgalne ondingen Doktor Mobius som sprider hot via högtalarsystem, till de fem svävande doktorer du har på din sida är det en samling riktigt roliga karaktärer. Då har jag ändå inte ens nämnt den pratande inredningen i spelarens privata tillhåll. Under resans gång kommer du finna holodiskar som brukar ligga här och var i spelvärlden. Använd dessa på rätt föremål i ditt egna tillhåll och du kommer snart få många garv och tillgång till intressanta funktioner.
Det är inte sällan som de olika personligheterna får mig att både dra på smilbanden och även vräka ur mig ett skratt eller två. Medan det är ett lyckande i sig att Obsidian har lyckats klämma ur sig ett såpass lysande manus till Old World Blues, saknar jag lite variation i upplägget. Strukturen och utförandet är i det närmaste identiskt med hur Fallout 3 och Fallout: New Vegas har fungerat hittils, men medan jag efterlyser något nytt är jag tacksam att Obsidian inte har gjort samma fel som i Dead Money. Vi slipper som tur är ny spelmekanik som förstör hela spelet.
Old World Blues är en expansion som innehåller det man kan förvänta sig. Nya vapen, nya föremål, nya perks och man får tillgång till fem nya nivåer till sin karaktär. Med en hel del valfritt material som bygger på upplevelsen ett par timmar extra ger Old World Blues en spelupplevelse på ungefär åtta timmar. Beroende lite på hur snabb man är. Om man skippar allt det extra kan man knata sig igenom äventyret på fyra eller fem timmar utan större problem. Det är hela vägen ett trevligt äventyr som inte frångår normen, men som dock levererar fantastiska konversationer med de olika karaktärerna. Dock ska jag dela ut en känga än en gång åt det faktum att det är en del buggar i Old World Blues. Vid ett tillfälle hängde sig hela maskinen på ett och samma ställe flera gånger och jag har stött på karaktärer utan torsos och andra konstiga saker. Man tycker att Obsidian borde ha fått ordning på fortet vid det här laget.