Fatal Fury: City of the Wolves

Det nästan svider lite i kroppen på mig när jag trycker igång den första matchen i Fatal Fury: City of the Wolves. Jag hade visserligen sett trailers och bilder, men det går liksom inte riktigt värja sig från det faktum att sist ett nytt Fatal Fury släpptes så var det Garou: Mark of the Wolves till Neo Geo och Dreamcast för 25 år sedan och det var då det snyggaste tvådimensionella fightingspelet jag någonsin sett med halvt overkligt pixelarbete - medan detta istället ser ut som en AI-designad strykfest.

Det kan låta hårt, men betyder inte nödvändigtvis att det är fult, utan snarare saknar personlighet och känns generiskt. Fatal Fury: City of the Wolves är lite livlöst, lite sterilt och skulle du med rätt prompter be ChatGPT skapa en Xbox One-inspirerad version av Rock Howard tror jag du skulle komma ganska nära vad vi får här. Och till råga på allt är bakgrunderna ytterst sparsmakade vilket gör att karaktärerna inte riktigt smälter in på ett bra sätt.

Nåväl, sorgen över att Fatal Furys återkomst blivit något betydligt mer opersonligt än när vi sist fick ett nytt spel är ändå sekundärt jämfört med spelbarheten. Ett fightingspel står ju helt och faller med sitt gameplay, så låt mig direkt slå fast att innehållet i detta fightingpaket är betydligt vassare än omslagspappret.

Totalt finns 17 karaktärer att välja på och ännu fler banor att slåss på. Bland dessa hittar vi de flesta från föregångaren - givetvis inklusive klassiker som Mai Shiranui, Rock Howard och Terry Bogard - men även ett par nykomlingar. Sistnämnda inkluderar Joe Higashis elev Preecha, som spelmässigt naturligtvis påminner om sin mästare, men även två gästkaraktärer av det lite mer otippade slaget. Dessa är svenske musikproducenten Salvatore Ganacci, som visar sig vara lite av en comic relief-kämpe som faktiskt är väldigt rolig att spela, samt fotbollslegenden Cristiano Ronaldo. Det är därmed mer än föregångaren, ganska jämförbart med Street Fighter 6, men ett rejält kliv ned från Mortal Kombat 1 och Tekken 8. SNK ska som vanligt ha beröm för den övergripande designen av dem på profilbilderna, vilka fullkomligt dryper av japansk coolhet.

På 25 år har naturligtvis väldigt mycket hänt spelmässigt och det T.O.P.-system (ger din karaktär spelmässiga fördelar när du når en viss mängd liv) som då introducerades samt Just Defense (ett svar på det oerhört prestigefyllda Parry från Street Fighter III: Third Strike) är idag sådant som är ganska standard i fightingvärlden.

Det här har SNK löst på ett ganska okonventionellt sätt. I sin iver att vara relevanta har de implementerat olika system med en frenesi jag aldrig sett förr i ett större fightingspel förr. De har lagt till fler varianter på superblockeringar, bland annat Hyper Defense, men behållit Just Defence samtidigt som de adderat Gear-mätare. Denna kan sedan användas för att avfyra Ignition Gear, Redline Gear eller Hidden Gear - där sistnämnda bara kan användas tillsammans med en aktiverad S.P.G. (som är det nya namnet på T.O.P.).

Till detta kommer sedan den stora nyheten Rev System som ger en uppsjö av olika möjligheter, inklusive ytterligare en ny blockeringsvariant kallad Rev Guard och bättre verktyg för att hålla ett större avstånd mot sin motståndare och länka samman combos. För säkerhets skull har SNK kompletterat detta med ytterligare en mätare för att se till att du inte överanvänder Rev System, vilket gör att du blir överhettad och inte längre kan göra specialattacker på samma sätt. Utöver det finns sedan flera andra system som två sorters cancels som låter dig påbörja attacker men inte slutföra dem, eller bara spela upp startanimationen på en attack för att finta din motståndare.

Jag har spelat väldigt mycket fighting i mina dagar och jag skulle säga att det är en topp-3 favoritgenre för min del, men jag kan lika gärna vara ärlig och säga att jag under recensionsperioden bara hunnit skrapa på ytan av allt detta möjliggör. Folk kommer fortfarande på nya varianter i det 34 år gamla Street Fighter II, och det här har oändligt många fler kombinationer att upptäcka.

Medan detta såklart är imponerande och säkert lockar somliga, inte minst den gamla Guilty Gear-publiken som tyckt att de senaste spelen saknat djupet från de äldre, så får jag samtidigt konstatera att det definitivt inte är nybörjarvänligt. Visserligen finns en tutorial, men det är även med den väldigt svårt att få ett bra grepp om spelets grunder för den som vill grotta ner sig i det SNK skapat.

Då hjälper det inte riktigt att det, liksom i de flesta andra stora spel i genren numera, finns ett system för att enklare utföra attackerna. Det är ju det minsta problemet egentligen, det är hur allting sitter ihop och ska användas som SNK borde förklara bättre. Personligen är jag inte helt förtjust i denna approach och känner att genren lite fastnat i att nya spelmekaniker och olika mätare måste klistras på för varje ny del, komplett med något käckt gimmickdoftande namn, men det är alltså inget unikt för Fatal Fury: City of the Wolves, utan mer en trend jag hoppas ska försvinna.

Själva slagsmålen känns en smula styltiga efter att ha spelat framför allt Street Fighter 6, Mortal Kombat 1 och Tekken 8. Det är dock mer en visuell grej snarare än spelmässig, och någon riktig tyngd i smällarna tycker jag heller inte att de generiska, lätt AI-liknande kämparna bjuder på. Jag uppskattar dock att SNK valt betydligt kortare animationer för sina superattacker jämfört med de andra spelen som gärna drar igång en animation som avbryter intensiva strider med något vi redan sett 100 gånger tidigare. Dåligt blir det aldrig, tvärtom, men jag kommer hela tiden på mig själv med att hellre vilja spela framför allt Street Fighter 6 istället.

Rent tekniskt flyter spelet på bra under slagsmålen, men det finns ett par tillkortakommanden som lyckligtvis inte berör fightingen. Det enda är att det är ganska gott om sent inladdade texturer och omotiverade pauser, i synnerhet innan och efter matcherna. Dessutom kommer jag som sagt inte alls överens med hur generiska kämparna ser ut utanför profilbilderna. Deras liksom randiga hudtexturer för tankarna till hur prominenta människor ser ut på sedlar, de sticker ut och känns billiga. Ett spel som Granblue Fantasy Versus visar tydligt hur ett celshadat figthingspel borde se ut med mängder av detaljer och tydlig 2D-look. SNK har helt enkelt mer arbete att göra här, mycket mer. Genren brukade vara något av en posterboy för hur bra grafik kan bli och SNK slog med Capcom om att vara allra bäst, något som gör det lite sorgligt att jag tycker de 25 år gamla Garou: Mark of the Wolves-pixlarna ser bättre ut än detta.

Fightingspel ska såklart främst avnjutas mot mänskligt motstånd, men förutom versus-lägen offline och online (med massor av inställningsmöjligheter) finns även ett oväntat kul singleplayer kallat Episodes of South Town. Det är en storymässig bagatell förvisso, men låter dig välja strider från en stadskarta varpå du får en liten kort ingress innan det behöver delas ut stryk. Genom att spela detta kan du låsa upp kosmetiska prylar som gör att du kan modifiera karaktärernas utseende. Det är långt ifrån de välgjorda kampanjer som Mortal Kombat 1 och Tekken 8 erbjuder, men upplägget är lättsamt och betydligt bättre än de sorgliga singleplayer-lägen genren ofta envisas med att inkludera.

I slutändan skulle jag säga att Fatal Fury: City of the Wolves är ett dedikerat hardcore-spel med en hel del mekanik som för det att kännas som ett svar på Street Fighter 6 - vilket är lite sluten cirkel med tanke på att föregångaren för 25 år sedan var ett slags svar på Street Fighter III: Third Strike. Och kanske är det rätt väg att gå med tanke på att fighting-communityt varit mycket på krigsstigen senaste åren, missnöjda med vad genrens giganter erbjuder. För under den plastiga huven finns som ovan nämnt en rejält genomarbetad motor.

Med det sagt är det inte ett spel för den som inte vill räkna frames, plugga olika system för att förstå hur de inverkar med varandra och letar en maffigt blytung fighting-upplevelse. Då är det helt enkelt bättre att satsa på de mer etablerade serierna istället.