Fem i topp: Matt Damon

(5) The Martian (2015)
Det finns en slags nedtonat human och älskvärd sans i Damons porträtt av den strandande astronauten Mark Watneys statiska rymdäventyr, som är superenkel att tycka om. Jag älskar hur Damon äger varenda bildruta i den här filmen tack vare lysande närvaro och strålande intensitet. Han är karismatisk och rolig när rollen kräver det, gripande och obevekligt stark när rollen kräver något annat.

(4) True Grit (2010)
Damons roll som Texas Ranger-sheriffen LaBoeuf i bröderna Coens fantastiska västern-thriller är utan tvekan en av hans bästa prestationer, om inte annat så för att han i den här filmen knappt påminner om någon av sina andra karaktärer. LaBoeuf är intensiv, beslutsam, målmedvetet skoningslös och bär på en passiv aggressivitet som ger karaktären liv och djup. Damon är verkligen lysande här.

(3) The Bourne Identity (2002)
Jag minns mycket väl hur en hel filmvärld rynkade på näsan åt nyheten att den tvålfagre pojkspolingen från Will Hunting nu skulle sadla om och försöka cementera sin plats i actionhjältehistorien. Det kändes på förhand som rena farsen och enligt Affleck rådde han sin barndomskompis att hoppa av produktionen för att därmed slippa rasera hela sin karriär. Det skulle dock visa sig vara så att Damon var född för den här rollen. Sammanbitet stram, självsäkert topptränad, fysisk men inte våldsam av naturen - och väldigt intelligent.

(2) The Talented Mr. Ripley (1999)
Den inställsamma, socialt ursmarta, manipulativa, lite så bortkommet charmiga och djupt psykotiska Ripley gick från fascinerande litterär figur till en riktig människa tack vare Damons lysande porträtt i detta mästerverk till thriller. Damon gestaltar här ett regelrätt monster på ett vis som gör att vi som tittar i grunden (innerst inne) vill att han ska klara sig undan lagens långa arm och fortsätta mörda människor som står i hans väg. Så mycket mänsklighet och underliggande ambition och aggression finns inpulat i denna fenomenala rolltolkning.

DAMONS BÄSTA SKÅDESPELARPRESTATION:
(1) Good Will Hunting (1997)
Det finns så mycket med denna film som fascinerar och imponerar såhär 27 år senare att jag inte riktigt vet var jag ska böja, här. Dels att den skrevs av två stycken 20-åriga debutanter men även att duon Affleck/Damon beslutade sig för att spela huvudrollerna i sin egen film, och att framförallt Matt lyckades redan i sin debut skåpa ut alla andra huvudrollsinsatser under hela 1997. För i detta mästerliga drama förkroppsligar Damon allt vad intimitetsproblem och känslomässig otillgänglighet heter och han ger rollen djup, motiv, mening och mänsklighet som i det här fallet bara kan leda till en enda sak: En topplacering på listan över Matt Damons finaste skådespelarprestationer.