Fight Club

Ahh, första recensionsuppdraget som ny skribent här på Gamereactor och jag får två filmlicensspel hemskickade. Panik! Men så är det att vara ny förstår ni. Men det otroliga är att jag faktiskt njöt av båda spelen. Dock på mycket olika sätt. Det första jag gav mig på var just Fight Club, en inkarnation av den omåttligt populära filmen där en man har hängbröst. Och vi vet alla att när en film har en man med hängbröst med så blir den genast populär. Men nog om det. Anledningen till att jag njöt så mycket av Fight Club var av den enkla orsaken att jag kom på otroligt många synonymer för ordet "skräp" under min spelsession, och om det är något jag njuter av så är det att utvecklas i det svenska språket.

Fight Club är ett fightingspel där de spelbara karaktärerna härstammar från filmen, men där stannar nog likheterna. Har man inte sett Fight Club, lär man inte heller bli sugen efter att ha genomlidit spelet. De olika spellägen man har att välja och vraka mellan har utvecklarna helt enkelt kopierat från andra fightingspel från 90-talet. Val som arcade, versus, story, survival gör att jag tidigt inser att ingen tid har lagts på att försöka vara unik och stå ut från mängden. Alla spellägen har också en sak gemensamt; helst gör man något helt annat än att spela dem. Det är roligare att gnida sin nakna kropp mot nylagd asfalt än att spela Fight Club, och meningslöst är nog det ord som beskriver det bäst.

Ta bara de tre olika fightingstilarna de olika karaktärerna använder sig av. De är mer eller mindre identiska och man känner aldrig någon spelmässig skillnad, och jag blir så fruktansvärt irriterad när jag ser tid slösas bort på det här sättet. Både min och utvecklarnas tid, men även er tid kära läsare som tvingas läsa en recension av ett spel som ni aldrig ska beblanda er med. Aldrig! Men trots att arcade-läget, som tar cirka fyra minuter att klara, är riktigt dåligt så tar story-läget nog priset som det ultimata skräpet. Handlingen som man kan avnjuta har uppenbarligen skrivits av någon som lätt kan utbytas mot en grönsak eller en exotisk buske. Den är så otroligt hjärndöd att man bara hoppas att strömmen ska gå, eller att blixten ska slå ner i en, då har jag i alla fall en ursäkt för att inte spela. Men det är klart, handlingen i fightingspel brukar inte vara världens bästa men det här spelet är ju baserat på en film för guds skull. Då kunde man väl tagit sig tid att skriva något vettigt.

Men nog om det negativa. Låt oss tala om de positiva sidorna i spelet. Jag såg på skivan att det finns en hel del musik från kända band med. Trevligt! Enda frågan jag egentligen har är, var i spelet finns egentligen musiken av dessa världsartister? Jag är i och för sig inte någon världsetta på musikkunskap men jag tror mig ändå kunna känna igen grupper som Limp Bizkit och Korn. Under den tid jag spelade spelet tyckte jag dock inte att jag hörde något som jag kände igen. Faktum är att ljudet i spelet är så uddlöst och tillbakadraget att spelet än mer känns platt och tråkigt. Men, men, det står ju att grupperna har musik med i spelet så då får man ju lita på det. Men för att få er att förstå vilken nivå det hela ligger på så kan jag avslöja att man kan låsa upp Fred Durst med flera som karaktär och spela med dessa. Det är i och för sig ganska positivt, jag har alltid velat brottas med honom halvnaken i regnet.

Förutom namnet på spelet, och medverkan från kända band och deras medlemmar, så är det nog våldet som ska sälja Fight Club, och det är nog också kanske den enda anledningen att spela det. Där är relativt stora mängder blod och animerade skelettbrytningar som nog är tänkt att tilltala våldsfantaster, men det räddar inte Fight Club. Inte det minsta, så bra är inte våldsanimationerna och så mycket blod finns inte. Inte ens allt blod i alla Mortal Kombat-spel skulle rädda Fight Club. Men utvecklarna har faktiskt tänkt till ytterligare för att få oss att verkligen vilja ha spelet. De har nämligen inkluderat ett onlineläge så att vi slipper att sitta själva och lida, nu kan vi istället lida tillsammans. Men tyvärr stämmer inte frasen "delad sorg, hälften sorg" så låt er inte luras.

Nej, Fight Club prickar inte rätt någonstans. En suverän film har blivit reducerat till B-skådespel och en usel handling i ett mycket mediokert fightingspel. Ingen glädje, inget engagemang, vilket gör att jag inte kan känna något annat än tomhet och förtvivlan. Fight Club är meningslösheten själv som ytterligare spär på myten om filmlicensspel. Grafiken är "okej" som bäst, ljudet är i det närmaste obefintligt och spelet är så tunt att det är omöjligt att tycka om det. Det enda jag kan hoppas är att filmmakare inte är så snabba att sälja licenser till spelproducenter förrän de fått se ett hållbart koncept värdigt titeln. Men det kommer nog aldrig att hända, det vet nog både du och jag.