Filmerna som nästan skrämde livet ur mig

Skräck är något som jag älskar helhjärtat och har gjort så länge jag kan minnas .Redan som liten otvättad parvel fanns det få saker jag uppskattade mer än när farsgubben läste spökhistorier eller drog egna berättelser från sin barndom i den småländska glesbygden. Vilka han så klart kryddade till rejält med övernaturliga osanningar - allt från hemsökta vindsvåningar till släktingar som blivit levande inmurade i väggar. Morsan var självfallet allt annat än glad över detta men kom med tiden att acceptera det för vad det var.

Men även om jag till synes var rätt väl förberedd, eller rättare sagt - van vid att bli vettskrämd. Så har det alltid, redan i ung ålder, funnits filmer som transformerat mig till en ynklig liten boll på soffan, med filten dragen över som en skyddande barriär av värmande trygghet. Så vad bättre än att reflektera lite över dessa rysliga kreationer nu när Halloween och höstmörkret står och stampar i farstun. Nog för att skräck går bra att konsumera året om, men att mysa i soffan medan vinden susar och regnet piskar mot fönstren - är helt enkelt något alldeles speciellt.

Med det sagt vill jag poängtera att detta på intet sätt är någon lista över de mest skrämmande eller bästa skräckfilmerna i världshistorien. Det ämnet har vi så klart behandlat flera gånger här på Gamereactor. Antingen som artiklar eller topplistor. Nej, här handlar det helt enkelt om ett gäng rullar som av olika anledningar lyckats ruska om och krupit in under huden på mig - oberoende av dess övriga eventuella kvaliteter eller genre - och gett mig en rejäl dos av tvättäkta kalla kårar.

The Goonies
Det till synes kanske mest anmärkningsvärda och märkliga valet på denna lista. Vilken i all rimlighet borde (och kommer) primärt att inkludera skräckfilmer. Men faktum är att när jag fick se The Goonies för allra första gången som femåring så blev jag fullständigt vettskrämd av - ja, ni kanske kan ana det, Sloth. Hans introduktion i filmen där man skymtar honom i skuggorna, inlåst och vrålande i källaren under den gamla restaurangen. Det var helt enkelt för mycket för lilla mig och jag sprang storgråtande bort från TV:n.

Lotney Fratelli som är hans riktiga namn har som vi alla vet egentligen ett hjärta av guld. Världens snällaste, överdimensionerade krambjörn som bara råkar ha haft oturen att bli tappad ner på golvet en eller två gånger för mycket av Mama Fratelli. Varför min reaktion var så stark över honom vet jag ärligt talat inte. Föräldrarna tillät mig att se märkligt mycket film ämnade för betydligt vuxnare ögon som liten, och det där med att hyra videokassetter tillsammans med en Esselte Moviebox på fredagskvällen var en tradition.

Traumat höll dessutom i sig. Något som resulterade i att det dröjde många, långa år tills jag faktiskt gav The Goonies en ny chans och därmed också återupptäckte min kärlek för filmen. Vilken så klart håller i sig än idag. Tacksamt nog är jag och Sloth numera bästa vänner och han skrämmer mig inte det minsta.

A Nightmare on Elm Street 3: Dream Warriors
Här har vi ett annat intressant barndomstrauma som också var den antagligen första riktiga skräckfilmen jag faktiskt försökte mig på att se. Skolgården på lågstadiet under det glada 80- och tidiga (samt lite dystrare) 90-talet var som bekant en plats där allt handlade om att skryta om de hemskheter man sett på video. Motorsågsmassakern var så klart något som nämndes likväl som allsköns andra rysare som mer ofta än sällan faktiskt bara var rent påhitt. Kom ihåg, inte tusan hade vi något internet eller knappt ens tillgång till några filmtidningar. Vår förståelse av filmvärlden sträckte sig sällan bortom det vi såg på hyllorna i den lokala kiosken. Ett ur moderna mått löjligt begränsat utbud av film men som vi då tyckte var ett outtömligt bibliotek.

Så när en klasskamrat berättade om hur hans betydligt äldre bror hade lyckats spela in en kopia av "världens kusligaste film" så blev vi självfallet hejdlöst nyfikna. Dels för att hela konceptet med inspelade filmer fortfarande kändes magiskt, men också för att beskrivningen av en mördare med knivar på händerna lät lite för bra för att vara sant. Sagt och gjort, efter skolan begav sig jag och vännerna hem tillsammans med denna kompis för att bevittna denna förbjudna film, fylld av blod och våld. Med andra ord allt det som vi unga tuffingar påstod oss älska.

Ingen annan var hemma så det var inga problem att ockupera den äldre brorsans rum, komplett med hans lilla 14" TV och en inkopplad videobandspelare. Vidare långt kom vi dock inte. För efter att A Nightmare on Elm Street 3: Dream Warriors hade startat så tog det inte många sekunder innan samtliga av oss annars så kaxiga grabbar började att skruva på oss i soffan och kallsvettas. Att vi blev fullständigt vettskrämda av filmens första minuter är en grov underdrift. Vilket också resulterade i återkommande mardrömmar. Filmen stängdes illa kvickt av och ingen av oss pratade någonsin igen om händelsen.

Drag Me To Hell
På gott och ont så är det väl inte fullt lika lätt att bli uppskrämd i vuxen ålder, som när man var liten parvel. Om inte annat så reagerar man ju definitivt på helt andra saker. Men just Drag Me To Hell var en väldigt speciell upplevelse, fylld av billiga överraskningsmoment och uppbyggd som ett spökhus på tivoli. Helt enkelt, en serie av galenskaper som oavbrutet bombarderar en och aldrig tillåter något egentligt andrum. Så precis var upplevelsen av att se Drag Me To Hell i en nattsvart stor salong på Irland.

Det var som vilken annan fredagskväll efter jobbet som helst. Vi hade våra Cineworld månadskort. Skandalöst billigt, knappt 100 euro för ett helt år på den tiden och tillät en att besöka bion hur ofta du ville med inträde till samtliga visningar, alla dagar i veckan. Jag kommer nog aldrig förstå hur det konceptet gick runt ekonomiskt. Men hur som, vi fann oss där i salongen och ingen av oss hade egentligen någon koll på vad Drag Me To Hell var. Trailers på Youtube var inte direkt en grej på den tiden.

Vad som följde var en av de mest minnesvärda bioupplevelser någonsin. För även om salongen inte ens var fylld till en fjärdedel, så skakade raderna av säten av hur mycket och våldsamt folk (inklusive oss) hoppade och ryckte till med jämna mellanrum. Folk vrålade rätt ut i ren rädsla och ens puls var direkt onödigt hög. En helt fantastiskt och skrämmande underbar kväll, och i särklass den film som mer än någon annan genuint fått mig att uppleva det som om man vore sex år igen, och gick igenom ett spökhus på Liseberg. Vettskrämd men lycklig.

Mungo Lake
Av olika anledningar var jag sen på flötet när det kom till Mungo Lake. En brutal indiepärla från "down undah" som under flera år var rätt svår att få tag i, tills det att några distributörer i Storbritannien faktiskt hade den goda smaken att släppa den på blu-ray. Jag var därmed en bra bit över 30 när jag fick se Mungo Lake för allra första gången, och även om jag hade hört en del innan. Så var jag extremt tveksam. Found footage är inte en genre jag hyser värst mycket kärlek för och även om Blair Witch var otäck på tiden den begav sig, så svämmade marknaden över av billigt skräp efter framgångarna med Paranormal Activity.

Men Mungo Lake trotsade alla odds och var en av de i särklass otäckaste filmupplevelser jag haft glädjen av på många år. Ärligt talat är filmen mer en mokumentär snarare än renodlad found footage och den tragiska berättelsen om 17-åriga Alice drukningsolycka, samt de efterföljande upptäckterna som hennes bror gör. Ja, de kryper under huden på en likt inget annat. För att inte tala om alla de detaljer som går att finna i efterhand, ifall man vågar sig på att se Mungo Lake en andra gång. En tyst, lågmäld berättelse som inte handlar om några plötsliga ljud eller rysliga överraskningar - okej, bortsett från EN scen, som nog de flesta av er som sett filmen minns.

Nej, Mungo Lake är så mycket mer än en simpel rysare om det övernaturliga. Det är en ytterst mänsklig berättelse om obesvarade frågor, att hantera en plötslig bortgång och den tomhet som lämnas kvar efter att en älskad vän eller familjemedlem gått förlorad. Mungo Lake skakade om mig djupt och med handen på hjärtat vågar jag påstå att ingen annan film i vuxen ålder har berört mig på ett så djupt men samtidigt obehagligt vis.

The Entity
Det är lite svårt att ta många av skräckfilmerna från 80-talet vidare seriöst idag. I det stora hela är de ju en produkt av en väldigt särpräglad tidsperiod. Fylld av överdådiga frisyrer, glammig rock, blänkande knivar i mörkret och charmiga men rätt töntiga monster och mördare. Men en film sticker ut från mängden, och är i varje fall för mig personligen djupt otäck än idag. Nämligen The Entity. En historia som baseras på den verkliga berättelsen om en ensamstående mamma i Los Angeles, samt den våldsamma och osynliga varelse som hemsöker, plågar och våldtar henne i sitt hem.

Provokativ, utmanande och djupt upprörande. Ja, The Entity är en mix av allt men inte minst så är den genuint otäck - så till den milda grad att när jag i vuxen ålder såg filmen för första gången, hade svårigheter med att sitta igenom hela berättelsen. Och nej, inte på grund av ämnet - även om våldtäkt i sig är otäckt nog. Primärt är det nämligen Barbara Hershey i rollen som Carla Moran, den utsatta ensamstående mamman, vars skådespel verkligen säljer konceptet.

Den osynliga vålnaden och dess rena illvilja, samt de överraskande våldsamma scenerna och den ondska som genomsyrar hela filmen. Det gör upplevelsen inte bara till något unikt men också djupt obehagligt och skakande. Det går så klart också att analysera mycket av vad som sker i filmen, samt dra paralleller till allt från våld i hemmet till mentala sjukdomar. Men syvende och sist är det en ytterst effektiv rysare som skandalöst få verkar tala om, och som än idag har förmågan att inte bara chockera utan också uppröra och sprida kalla kårar i kubik.

Vilka är de filmer som skrämt slag på dig genom åren - från liten parvel till vuxen ålder?