Final Fantasy 1&2: Dawn of Souls

Final Fantasy 1 är inte bara gammalt, det har släppts fyra gånger. Fem om man räknar samlingen med ettan och tvåan i Japan till NES. De senaste tre versionerna har dock varit betydligt snyggare än det pixliga 16-färgersoriginalet. Först konverterades spelet till den dödsdömda Game Boy-utmanaren Wonderswan Color där det genomgick en omfattande skönhetsoperation, och härom året även till PSone. Men nu är det dags för GBA att få sitt första riktiga Final Fantasy-spel.

Fast problemet ligger inte i grafiken, som nu befinner sig på ungefär samma nivå som Final Fantasy 5. Spelet är i sig ohyggligt primitivt. Inga karaktärer (du skapar själv fyra hjältar), inga chocobos, inga summons. Striderna består av ett evinnerligt tryckande på A för att anfalla med figur efter figur tills fienden biter i gräset. Aldrig förut har jag saknat Suikodens "Auto"-funktion så mycket. Och i och med att det bara finns sex yrken att välja mellan, som sedan utvecklas till ett högre yrke (warrior/knight, thief/ninja, monk/master, och så red mage, black mage och white mage samt wizard-versioner av dessa), blir valmöjligheterna inte särskilt stora. Det är bara en fråga om att balansera ett gäng mellan tillräckligt med magi och tillräckligt med vapenskicklighet och styrka. Riddaren kan inte försvara folk, tjuven kan inte stjäla, ninjan kan inte kasta saker och så vidare. Det är verkligen ett proto-Final Fantasy.

Men samtidigt är det befriande enkelt i sitt upplägg. Till skillnad från senare spel där jag blir så involverad i handlingen att jag inte kan lägga ifrån mig spelet går Final Fantasy 1 utmärkt att spela fem minuter eller så medan tvätten torkar, eller medan jag väntar just på att få en motståndare i Street Fighter 3. Bara en strid till innan jag går och lägger mig. Kungen får sin medicin, jag får plundra några skattkistor och ta mig an nästa uppdrag för att rädda världen. Inga långa dialoger och tillbakablickar, för ärligt talat har mina karaktärer ingen bakgrund. Visst, jag spelar förstås med Shaana och Silver som vanligt, men i den här världen är de Warriors of Light och inget annat. Så tar jag mig sakta men säkert genom Squares gamla klassiker, trots att tummen värker och att fienderna dyker upp efter vart tredje fotsteg.

Mycket av det beror på musiken. Jag vet inte om Nobuo Uematsu nödvändigtvis var bättre i de första spelen, men mycket av musiken har levt vidare i olika remixar eller fantastiska arrangemang. Kartmusiken, "Matoya's Cave", "Prelude", det sanslöst mäktiga Final Fantasy-temat när man först går över bron i början... varenda litet bakgrundsstycke är lysande. Dessutom har hela arrangemangen från PSone-versionen överförts fläckfritt. Kanske är det jag som börjar bli nostalgisk nu när "Final Fantasy", "Prelude" eller "Victory Fanfare" inte ens finns med i de nya spelen, men den här musiken är helt klart i toppklass vare sig det handlar om NES, PSone eller GBA.

Till tvåan tillkom många av de beståndsdelar som utmärker ett Final Fantasy. Karaktärerna har egna personligheter, även om de är pinsamt simpla. Standardhjälte, standardbrud och standardmuskelberg som inte kan uttrycka ord med fler än två stavelser men ändå kan snacka med djur. På samma sätt känns handlingen mer påträngande gammal när den faktiskt existerar, jämfört med i ettan där den helt enkelt kan ignoreras. Hjältemodiga uppoffringar får inte direkt samma effekt som Aeris eller Leo när personen i fråga är en ointressant pixelhög som har sagt fem rader sedan jag träffade honom först. Det blir inte bättre av att spelet använder ett pseudo-västerländskt dialogsystem där du lär dig nyckelord som du sedan måste fråga varenda NPC i spelet om för att ta dig vidare.

Även stridssystemet är väldigt annorlunda och påminner även det mer om spel som Morrowind. Det finns inga rangar, utan varje färdighetsnivå beror helt på hur mycket du använder den. Massor av frihet att utvecklas, men också möjligheter att missbruka systemet in i det oändliga. Det bästa sättet att bli starkare är att slå sig själv i huvudet framför ofarliga fiender, och på så sätt träna upp både vapenskicklighet och tålighet. Det är precis lika absurt som det låter.

Final Fantasy 2 har förstås precis lika bra musik som ettan, men allt experimenterande med spelmotorn var faktiskt ingen bra idé. Det blir i längden inte lika lättsamt och roligt att spela som föregångaren.

Bägge spelen har fått en ny sparfunktion som låter dig spara precis var som helst, så länge du kan komma åt spelmenyn, vilket förstås är ett måste för ett bärbart spel. Dessutom finns en del extraområden och specialbossar att utforska när du har klarat de ursprungliga spelen. Om du inte har något emot det gamla och simpla upplägget är Final Fantasy 1 ett utmärkt tidsfördriv. Och tvåan... tja, du kan ju alltid spela genom det när du tröttnar på ettan.

På samma sätt som Metroid: Zero Mission är det här en remake som lever mycket på musiken och stämningen i originalspelen. Jag tycker dock att Square borde göra ett mer avancerat bärbart Final Fantasy med samma grundupplägg som ettan med egna figurer, men betydligt fler valmöjligheter bland yrken, mer taktik och specialförmågor i striderna och så vidare. Kombinera alla mängder av förmågor, magier och häftiga fiender från Final Fantasy 6 med yrkessystemet i femman och låt våra egna figurer rädda världen hur många gånger som helst. Lite som Final Fantasy 11... fast bra. Eller släng in spriteversioner av alla nyare hjältar och låt Rinoa, Cloud, Auron och Freya ta sig an Kefka och Sephiroth. Jag är sugen på mer Final Fantasy till GBA!