Final Fantasy Crystal Chronicles: Echoes of Time

Faktumet att man kan koppla ihop sin Nintendo DS med sitt Wii, och nyttja det i spel, känns i teorin sjukt spännande. Det finns en grym potential här. Tankarna och spelidéerna börjar genast virra omkring vilt i mitt huvud. En vacker dag ska jag knacka ner dem svart på vitt. Men tills vidare får ni nöja er med recensionen av den senaste spin-offen i Square Enixs mest välkända universum, Final Fantasy Crystal Chronicles: Echoes of Time.

Anledningen till att jag tog upp interaktiviteten mellan Nintendo DS och Wii i förra stycket, är att Final Fantasy Crystal Chronicles: Echoes of Time har fullt stöd för denna funktion. Det går alltså att spela spelet tillsammans, en (eller flera) sittandes med ett Nintendo DS och en sittandes vid ett Wii, för att i grupp äventyra tvärs över konsolerna. Wii-versionen är således en rak portning av DS-ditot, vilket gör att jag i denna text kan ta två flugor i en smäll. Läckert!

För att spela tillsammans använder man sig antingen av DS Download Play för lokalt spelande eller Wi-Fi för att ta äventyret online. Efter en noggrann test av DS Download Play-funktionen, då min soffkompis sitter med ett Nintendo DS och jag vid Wii-versionen, kan jag konstatera att det går mycket smidigt och snabbt att forma ett litet äventyrsgäng. Detta är för övrigt en förutsättning för att man ska ha kul med Echoes of Time; att man har minst en men helst tre vänner att spela det med.

Först får man välja kön och klass på sin karaktär. Sedan inleds spelet med karaktärens sextonde födelsedag. "Kliché!" tänker ni antagligen per automatik. Helt rätt. I urjapansk anda så vilar världens öde på en tonårings spröda axlar. Strax efter att man gjort sitt mandomsprov (eller kvinnodomsprov), som alla 16-åringar måste fixa för att få kalla sig vuxen, så insjuknar en liten tös i hembyn i kristallsjukan. Första uppdraget blir att ta sig till storstan för att ordna fram motmedel. Väl framme stöter man på en suspekt snubbe i hatt, glasögon och med illvillig, tysk brytning. Han säger sig kunna brygga medicinen i utbyte mot att man aktiverar ett par artefakter uppe på två farofyllda bergstoppar. Sagt och gjort. Givetvis rasar himlen ner strax därefter. Tyskens intentioner var uppenbarligen allt annat än hjälpsamma.

Storyn i sig är väldigt förutsägbar och ytlig. Dialogen i spelet är även den ganska tunn, och det känns som det är 311:e gången i ordningen jag tar mig igenom denna historia. Inga konstigheter. Man följer standardmallen till punkt och pricka. Istället har krutet lagts på flerspelarupplevelsen och ett roligt stridssystem.

Upplägget är lättsamt och beroendeframkallande. Istället för omgångsbaserat menystridande så bjuppar Echoes of Time på hack n' slash-drypande realtidsaction. Samtidigt är stridssystemet förhållandevis djupt. Jag kan kasta magier från olika element, attackera i luften, ladda upp den vanliga svärdattacken till en kraftfullare variant, och så vidare. Ett väl fungerande system som både är belönande och roligt. Action blandat med levelstigande och färdighetslärande. En mix av Zelda, Final Fantasy III och Diablo i en lättsam förpackning.

Under vissa passager krävs det även en hel del plattformshoppande. Aningen stelt eftersom man rör sig i en 3D-värld, med kameran fixerad snett uppifrån. Man vänjer sig vid att tajma hoppen rätt efter en tids spelande, men faktumet att man styr med det digitala styrkorset gör att det aldrig känns riktigt naturligt.

Spelet är verkligen designat för fyra personer, och AI:n är rent ut sagt korkad. Stendum. I strid klarar sig AI-medhjälparna väl ganska okej, emellanåt. Men merparten av deras virtuella ärthjärnor är dock inställda på att fastna bakom hinder, hoppa ner i avgrunder och gå på regelbundna kamikazeuppdrag. Otroligt frustrerande. Lyckligtvis så försvinner det problemet tillsammans med kompisgänget, och upplevelsen växer markant.

Förutom huvuduppdragen, som uteslutande handlar om att rensa områden på fiender, lösa pussel och besegra bossen i sluttampen, så finns det en hel del sidouppdrag att gå loss på. Allt som allt finns här ungefär 20 timmars speltid att hämta. Och med en grupp på fyra spelare utvecklar det sig hela i en frenetisk loot-mani, då varje enstaka fiende släpper ifrån sig byte. Mer än lovligt ofta lyckas man dock med konststycket att plocka upp varandra hellre än bytet man egentligen är ute efter. I början kan det vara lite småcharmigt och komiskt när man stup i kvarten lyckas forma ofrivilliga, mänskliga pyramider. Men det blir tröttsamt ganska snabbt. Inget som förstör spelupplevelsen direkt, men det händer ändå så pass påtagligt ofta att det är värt att ta upp.

Den visuella presentationen är ruskigt läcker. Likt föregångaren Ring of Fates, så är det en snyggt modellerad, mysigt designad och färgglad 3D-värld som skalas upp på mitt Nintendo DS. Tråkigt nog innehåller portningen till Wii inget extra lull-lull när det kommer till det grafiska. Utsmetat på en 32-tums LCD-skärm är det visuella alltså inte lika imponerande. Inte alls. Wii-versionen ser utan överdrift ut som en Nintendo 64-titel. När blockiga figurer och hemskt lågupplösta och primitiva texturer blaffas ut på storbild, kollar jag av ren reflex i almanackan för att se vilket årtionde jag befinner mig i. Men det här är alltså en portning från ett Nintendo DS-spel, så grafikbetyget har att satts efter bärbara premisser.

Även öronen smeks medhårs. Musiken är givetvis extremt viktig i denna typen av spel. Jag kan glatt meddela att i klassisk Final Fantasy-anda så är musiken otroligt medryckande. Jag njuter av trallvänliga, stämningsfulla och pampiga melodier. Precis som det ska vara i ett rollspel från Square Enix.

Final Fantasy Crystal Chronicles: Echoes of Time gör sig utan tvekan bäst på Nintendo DS. Touchkontrollen spöar Wii-fjärren och det känns fräschare och bättre anpassat till det lilla, bärbara formatet. Till Wii utnyttjar inte ens spelet hela skärmytan, utan emulerar istället två stycken DS-skärmar på rutan. Allt detta sänker helhetsintrycket så pass att du bör ta bort en pinne från betyget, om du planerar ett inköp till ditt Wii.

Hela grejen med spelet är att spela tillsammans. Det gör man fördelaktigast genom att samla ihop tre Nintendo DS-ägande vänner, som alla äger spelet, och packar dem i samma rum. Online stödjer inte röstkommunikation, vilket bara känns lamt. Istället finns det förutbestämda fraser för snabb kommunikation och ett tangentbord för lite mer specifik men lååångsam meningsuppbyggnad. Man bör alltså sitta i ett och samma rum för den ultimata upplevelsen. Vilket långt ifrån alla gamers har möjligheten till.

Trots detta så är Final Fantasy Crystal Chronicles: Echoes of Time snäppet bättre än sin föregångare Ring of Fates. Mest på grund av onlinestödet. Planerar du att spela allena så viftar jag härmed med varningsflaggan. Men som ett socialt flerspelaralternativ är det definitivt en titel värd att kika närmare på.