Final Fantasy: Crystal Chronicles - Ring of Fates

Jag hör till dem som verkligen gillade Final Fantasy III och bestämt tycker att det är ett av de bästa spelen till Nintendo DS, om inte till och med det bästa rollspelet. Längtan efter fler remakes, fyran är som bekant på gång och jag drömmer våta drömmar om femman, har fått mig att tillfälligt sukta efter Final Fantasy: Crystal Chronicles - Ring of Fates.

En fristående uppföljare till Gamebuce-spelet Final Fantasy: Crystal Chronicles, som faktiskt utspelas några millennium innan. Därmed är världen i god form i Final Fantasy: Crystal Chronicles - Ring of Fates och världskristallen är lyckligtvis hel. Därmed behöver ingen springa omkring med en fånig kanna och plocka upp droppar för att komma vidare och alla kan vara delaktiga i striderna.

Jag skriver alla, för liksom i Final Fantasy: Crystal Chronicles är det här ett spel som framför allt kommer till sin rätt på flera spelare. Originalet fick en hel del kritik för att det krävdes utrustning för mellan 5 - 10 000 kronor för att kunna avnjuta det som det var tänkte. Något som givetvis begränsade spelets popularitet och något som Square Enix tänkt noga på inför Final Fantasy: Crystal Chronicles - Ring of Fates.

Tyvärr har man ändå tagit genvägar. Jag kan förstå att fyra personer inte kan dela på en kassett rakt igenom, men att man inte inkluderat stöd för Wi-Fi är helt obegripligt. Det krävs alltså fyra vänner som alla ska samlas hemma hos dig med varsitt Nintendo DS och varsitt exemplar av spelet för att det ska kunna avnjutas ordentligt, något som antagligen betyder att väldigt få faktiskt kommer att avnjuta Final Fantasy: Crystal Chronicles - Ring of Fates som det är avsett.

Så hur är det att spela då? Jo, det märks att det är ett spel i Final Fantasy: Crystal Chronicles som med ytterligare ett spel (och två till på gång) nu väl får kallas en serie? Man springer smidigt omkring i en hutlöst snygg tredimensionell värld som förmodligen är precis på vippen vad en stackars Nintendo DS klarar av, i rollspelsvärlden överträffad av endast Square Enixs eget Final Fantasy III. Jag fruktar hela tiden att den ska smälta medan jag spelar och häpnar över det faktum att det är både film och tal inknökat på den lilla kassetten.

Enda gången det märks hur nära gränsen det är för Nintendo DS är när det händer mycket. Då börjar grafiken hacka väldigt mycket och vid ett möte med bålgetingar blir det så illa att det känns diabild över det hela. Något som gör att Final Fantasy: Crystal Chronicles - Ring of Fates inte kan aspirera på toppbetyget i kategorin grafik, trots allt.

Tyvärr verkar Square Enix ha glömt bort att det är till en Nintendo DS de utvecklat spelet som styrs helt med hjälp av digitalkrysset. Något som gör vissa passager av de nästan lite plattformsliknande (japp, det finns en hoppknapp) världarna svåra att klara av just för att man inte kan finjustera hur man vill gå. Annars är huvudpersonerna Yuri och Chelinka en baggis att styra och det finns ett helt fantastiskt speldjup i striderna.

Vad som däremot inte är lika fantastiskt är den artificiella intelligensen hos dina medspelare. För om du inte spelar med dina vänner tar en dator hand om dina andra tre personer. Något den gör väldigt dåligt och mitt i hektiska strider får man ibland känslan av att de andra vill ha stryk, att de liksom är trötta på livet. Något som såklart skänker stor frustration och gör att man inte alls kan nyttja alla möjligheter som finns, inte minst vad det gäller magi.

Redan i föregångaren märktes det att Square Enix ville göra något annat än dessa eviga tonårsångesthistorier som de senaste Final Fantasy-spelen varit. Final Fantasy: Crystal Chronicles kändes stilmässigt mer som de äldsta spelen i serien, men var ett actionrollspel i en tid då slumpmässiga, helt menybaserade strider fortfarande var kutym. I Final Fantasy: Crystal Chronicles - Ring of Fates kan jag dock få känslan att Nintendo drivit det hela lite för långt med kivande småbarn i huvudrollen och en dialog som får Jar Jar Binks att framstå som mogen.

Det förtar en hel del av spänningen som trots allt finns i den ganska finurliga storyn. Minus allt krimskrams som krävdes till föregångaren, så var det ju ändå ett roligt spel och jag hade önskat mer från samma stil här. Dessutom måste man lägga på minuskontot att Final Fantasy: Crystal Chronicles - Ring of Fates faktiskt bara tar drygt tio timmar att klara av, vilket är långt ifrån godkänt för ett rollspel.

Final Fantasy: Crystal Chronicles - Ring of Fates är trevligt, gemytligt och fullproppat med sedvanligt bra Final Fantasy-musik av den sort serien hade förr i världen (vilket är uteslutande positivt i min bok). Och har du bara tre polare att spela med, eller åtminstone någon, och inte bryr dig om att storyn stundtals blir lite väl infantil så är Final Fantasy: Crystal Chronicles - Ring of Fates inget dåligt rollspel utan ett skapligt sådant som dock hade kunnat blivit så mycket bättre.