Final Fantasy VII: Rebirth

Final Fantasy VII är ett av de mest älskade spelen i en av de mest älskade spelserierna som existerar inom spelvärlden. Att fans reagerade med en så enorm glädje när Square Enix berättade att de arbetade på en nyversion av originalspelet från 1997 var med andra ord inte särskilt märkligt. Nu har jorden nästan hunnit snurra runt solen tre gångar sedan Final Fantasy VII: Remake släpptes och med tanke på det jublet som det möttes av vid lansering, har utvecklarna haft mycket att leva upp till inför Final Fantasy VII: Rebirth som tar vid där föregångaren slutade.

Final Fantasy VII: Rebirth är, precis som föregångaren, en nyversion av originalspelet som släpptes på hela tre skivor till Playstation. Därför kommer denna nyversion också att vara uppdelad i tre delar vilket jag tidigare varit skeptisk till, men efter att återigen ha tillbringat så otroligt många timmar med Cloud, Barret, Tifa och resten av gänget, känns det som ett helt rimligt beslut. Precis som jag nämnde inledningsvis tar denna del vid precis där föregångaren slutade, vilket också är den tidpunkt som originalspelets spelvärld öppnar upp sig ordentligt. Detsamma gäller Rebirth som i jämförelse med Remake är helt enormt och inte i närheten av lika klaustrofobiskt som föregångaren bitvis kunde kännas.

Något jag överraskades över när jag delade ut maxbetyg till föregångaren var hur delade spelarna var över att det inte var en traditionell remake. Square Enix hade tagit sig vågade friheter att skriva om delar av berättelsen och på sätt och vis går det att likna spelet vid en uppföljare, snarare än en nyversion. Även om det allra mesta innehållet från originalspelet förblir orört. Eftersom hemligheten gällande de nya inslagen numera är avslöjad kommer det inte som en överraskning den här gången och det är många gånger som Final Fantasy VII: Rebirth skiljer sig från originalspelet. Tveklöst mer än föregångaren, dessutom. När äventyret fortsätter är Cloud, tillsammans med sina vänner, på jakt efter Sephiroth och följer därför efter de förklädda männen som tycks ha en stark koppling till den hänsynslösa och ikoniska antagonisten.

Under de tre år som väntan på uppföljaren pågick var vi inte totalt utlämnade från mer innehåll relaterat till den sjunde installationen. När remaken lanserades till Playstation 5 släpptes till och med en expansion bestående av materiajägaren och Wutai-ninjan Yuffies berättelse som utspelar sig under de andra hjältarnas tid i Midgar. Det var dock inte det enda som vi underhölls med. Square Enix släppte dessutom en nyversion av Crisis Core: Final Fantasy VII som släpptes 2007 till PSP där spelare fick uppleva händelserna innan Clouds äventyr, och i mitt tycke är det rekommenderat att ha koll på det innan man sätter tänderna i Rebirth. Final Fantasy VII: Rebirth gör dock ett bra jobb att förklara delar av Zacks liv, vare sig man känner till honom sen tidigare eller ej.

Redan under spelets första timme är den största skillnaden mellan Remake och Rebirth uppenbar. Final Fantasy VII: Rebirth är ett mycket öppnare och friare spel. Medan den förra titeln var relativt linjär och bara erbjöd ett par öppnare områden, så kändes det aldrig särskilt fritt. Exempelvis drogs sidouppdragen ned av detta eftersom de då blev korta och enkla uppdrag bestående av att hämta något eller döda en fiende för att sedan rapportera att jobbet var klart. I Final Fantasy VII: Rebirth är det helt annorlunda. Spelet börjar med en tillbakablick till när Cloud och Sephiroth beger sig till Nibelheim och fastän samhället är hyfsat litet, är det ändå folktätt och livligare med sång och snack på gatorna, och Cloud kan nu hoppa över både staket och upp på hustak. Jag blev faktiskt förvånad över hur öppet spelet faktiskt är och tog för givet att det skulle finnas osynliga väggar överallt som inte lät oss se vad som finns vid sidan av gatorna. För faktum är att det kan gömma sig värdefull materia eller dyrbara skattkistor på dolda platser som lätt går att missa, om man inte ser sig om.

Utforskandet av de olika byarna och städerna man besöker bleknar dock i jämförelse med de mer öppna landskapen. Efter att Cloud har berättat för sina vänner om hur Sephiroth brände ned Nibelheim och brutalt dödade alla i hans väg ger de sig ut mot outforskade territorium för att stoppa honom. Det är då som världen på riktigt öppnar upp sig med allt från grönskande områden till soliga stränder utanför semesterparadiset Costa del Sol där det finns flera dussintals saker som kräver din uppmärksamhet. Cyborgen Chadley, skapad av den sadistiske shinra-forskaren Hojo, spelar än en gång stor roll för ditt äventyr då hans törst för upptäckande har fortsatt växa sig större. Där kommer du som spelare in.

De öppna landskapen ruvar på många hemligheter såsom makokällor, nedgrävda föremål och vilande summons. Fasansfulla fiender strövar också omkring på särskilda platser som du behöver samla information om och dräpa för att hjälpa Chadley. Varje område erbjuder något nytt och uppfriskande vilket gör att världarna aldrig känns identiska eller ledsamma att färdas genom. I själva verket ville jag bara ha mer och mer av de vackra miljöerna. Jag vill dock understryka att spelet inte är helt öppet likt andra spel som Elden Ring eller The Legend of Zelda: Tears of the Kingdom. De som spelat Final Fantasy XVI kommer förstå precis vad jag menar när jag säger att det som erbjuds är en semiöppen spelvärld där specifika områden som Gold Saucer eller Kalm är avskärmade från resten av världen. Att snabbfärda mellan olika platser eller inom samma världsdel är dock inga som helst problem utan det går på nolltid.

Som om inte den enorma spelvärlden vore nog har Square Enix fyllt Final Fantasy VII: Rebirth till bredden med innehåll som lätt får en att glömma bort det viktiga uppdrag som gruppen har. De olika världsdelarnas landskap skiljer sig markant från varandra men inga är omöjliga att navigera sig igenom, tack vare chocobos. I varje världsdel bor unika chocobos som kan simma över sjöar eller klättra upp för berg så du ska kunna vända på varenda liten sten. Det är bara att vissla, så kommer den springande till dig på rekordtid. Tack vare fenomenalt luktsinne kan de även känna lukten av gömda ting under jorden och gräva upp det åt dig. Chocobo-bebisar dras också till dig och vill gärna bli klappade och blir extra tacksamma om du hjälper dem att resa hållplatsskyltar som de sedan tackar dig för genom att möjliggöra omedelbara förflyttningar till dessa hållplatser, och därmed slippa transportsträckan.

På de olika platserna runt om i världen ställs du dessutom inför unika uppdrag och minispel där taktikspelet Fort Condor från Yuffies expansion i detta förra spelet gör en välkommen comeback, precis lika bra som vi minns det. I Junoon har en mystisk dimma lagt sig som förvandlar alla inkräktare till grodor vilket några barn sett som en möjlighet att roa sig med och utmanar därför Cloud i en tävling att stanna kvar på en plattform med roterande hinder som försöker putta ut dig. Spelparadiset Gold Saucer erbjuder dig en mängd olika spel och turneringar att delta i såsom boxning, chocobolopp, ett Space Invaders-liknande spel och mycket, mycket annat. Stjärnan är dock Queen's Blood som hänger med dig vart du än går.

Square Enix har inte varit främlingar av kortspel genom Final Fantasys historia. I åttan kunde vi lira kortspelet Triad och i nian växte ett starkt beroende fram av ett annat kortspel vid namn Tetra Master. Den här gången är det alltså kortspelet Queen's Blood som står på menyn och sist jag var så här exalterad över ett kortspel i ett TV-spel var när gwent introducerades i The Witcher III: Wild Hunt. Inlärningskurvan för Queen's Blood är kort men i takt med att du utökar ditt förråd med kort och utmanarna tuffar till sig, kommer du behöva ändra taktik.

Spelplanen har tre rader du kan lägga dina kort på som bägge spelarna samsas om. Den ena börjar på den vänstra sidan, och den andra på den högra. Till en början är bara kolumnen närmst respektive spelare tillgänglig att spela på och endast de kort motsvarande styrka ett (upp till tre) kan placeras här. Olika kort erbjuder olika möjligheter för ditt nästa drag. För att konkretisera kan soldatkortet exempelvis placeras på den mittersta raden vilket därmed låter dig lägga ett annat kort bredvid, ovan eller under soldatkortet. Ett annat kort kan däremot öppna upp för att exempelvis placera andra kort i diagonal riktning. Om fler kort läggs i samma riktning och möts över en specifik position, ökar den positionen i styrka (som jag nämnde tidigare i stycket). Vissa kort har alltså två eller tre i styrka och kräver alltså att du förstärkt den positionen först innan kortet kan spelas. Den som har flest antal poäng på en rad vinner den raden vid spelets slut och i slutet koras den person som har samlat på sig flest poäng. Om du med andra ord har åtta poäng på en rad och din motståndare har fem får den inga poäng därifrån, men du får åtta.

Queen's Blood är ett sanslöst beroendeframkallande kortspel som jag aldrig kunde få nog av under min tid med Final Fantasy VII: Rebirth. Till en början är det ganska simpelt och kräver inte särskilt mycket strategi, men efter ett tag introduceras nya kort som kan försvaga (eller eliminera) samt förstärka kort och då lönar det sig minsann att noggrant överväga sina val för att inte kliva i fällan för sin motståndare. Det enda jag kan klaga över är att man inte kan få spela det helt obegränsat. Jag skulle dock inte bli ett dugg förvånad om Square Enix om ett par månader kommer utannonsera ett fristående spel av kortspelet. I så fall kan du räkna med att jag då kommer att stå först i kön för att få spela. Så bra är det, helt enkelt.

Musiken är än en gång ren perfektion där de klassiska styckena från originalet gjorts om och moderniserats vilket låter gudomligt. Som om det inte vore nog har Square Enix kikat på Naughty Dog och deras implementering av gitarrspel från The Last of Us: Part II och släpat in ett helt piano till ditt förfogande där du kan gå loss över tangenterna. Utöver blinka lilla stjärna kan jag dock inte spela piano (tro inget annat!) men de som besitter den talangen kan i princip spela vilket låt som helst på pianot. För oss noviser är det som tur är inte kört för det. Under äventyret kan du låsa upp nya stycken som vägleder dig genom sånger i ett Guitar Hero-liknande koncept fast med piano där noter kommer i olika riktningar som du sedan ska tajma med styrspakarna åt åtta olika håll. Inte helt enkelt, men när det väl sitter så låter det otroligt och jag känner mig som självaste Mozart när jag lyckas spela Tifa's Theme.

Eftersom ensemblen har utökats en hel del jämfört med föregångaren kommer det också med en del förändringar. Red XIII fungerar precis likadant som vilken annan karaktär i Rebirth och efter ungefär 15 timmar (beroende på hur mycket du utforskar) ansluter sig även Yuffie till gänget och senare i äventyret hoppar även den alltid så glada kissekatten Cait Sith på gänget. Med andra ord finns det otroligt många karaktärer att spela som och det förekommer även att andra karaktärer är spelbara för kortare sekvenser, däribland Sephiroth. Square Enix har glädjande nog tagit till vara på den enorma ensemblen och finjusterat flera aspekter för att Rebirth inte bara ska kännas som en enda gigantisk expansion till Rebirth. Nu kan karaktärernas attacker nämligen kombineras med varandra i striderna i form av olika synergier som kan vända striden till din favör på ett ögonblick. När synergierna har laddats upp kan du välja vem du vill slå till med vilket i sin tur kan ge dessa hjältar obegränsat med MP för en stund, förlänga en fiendes stapplande effekt (som ofta blir behövligt i spelets senare stunder) eller andra effekter.

Varje karaktär har dessutom tilldelats ett eget nät av noder som går att uppgradera som i sin tur förstärker deras egenskaper, förmågor och öppnar upp för nya synergier. Alltså är du inte längre begränsad till att strukturera dina karaktärers förmågor och egenskaper utifrån materia utan nu måste du även ta hänsyn till dessa uppgraderingar, vilket bara kan beskrivas som positivt. Känslan av att hela tiden göra framsteg och känna att karaktärerna blir starkare och starkare är stor i Final Fantasy VII: Rebirth och fungerar som ytterligare motivering att utforska världen. Att påstå att det här inte är ett beroendeframkallande spel vore en så kolossalt stor lögn att hade jag varit Pinocchio hade min näsa vuxit sig så lång att den hade sträckt sig genom hela vårt avlånga land.

Som om allt detta magnifika innehåll inte vore nog så kan Clouds relation till alla hans följeslagare dessutom förändras. Vid vissa tillfällen ställs du inför dialogval som har mycket liten påverkan på berättelsen i sig, men som kan ha stor påverkan på hur dina kompanjoner ställer sig till dig och huruvida de värdesätter er relation eller inte. Även att utföra synergier med gänget kan påverka er relation. Du förstår säkert själv att det är viktigt att välja sina ord varsamt och tänka på vem du absolut inte vill såra och vilken relation som du särskilt vill ska blomstra. Fans av originalspelet vet säkert vad jag menar när jag säger att det vid ett tillfälle kan spela stor roll vem du lyckats charma och inte. Relationen spelar inte en överdrivet stor roll, men den är betydligt större än i originalspelet och den bidrar med något nytt till denna remake-trilogi som känns mycket välkommet.

Om du inte redan förstått att det lönar sig att utforska världen så kan jag med nöje tala om att det finns ytterligare en vits med det. För utöver att köpa produkter kan du numera även tillverka dem av olika material som du finner överallt. Det kan handla om växter till läkemedel eller järn till ett armband. Din gil (valutan i spelet) går ofta åt till annat så det är inte alls en dum idé att plocka på dig både det ena och det andra för att slippa pröjsa för alla produkter och istället tillverka dem - helt gratis.

Som jag tidigare påpekat, och som återvändande spelare numera vet, har berättelsen förändrats en del från originalet men kärnberättelsen är fortfarande där och alla platser som du besökte i originalet får du även chansen att vistas i denna gång. Personligen hade jag aldrig något problem med de kontroversiella ändringarna i Final Fantasy VII: Remake och med det sagt förstår du som läsare säkert att jag inte har några invändningar mot det nu heller. Hade du dessvärre problem med föregångaren, har du förmodligen det även med Rebirth. Oavsett är det en gripande berättelse som vi bjuds på. Bland annat stickspåret med Barretts utfrysning och hans relation till Marlenes verkliga pappa, Dyne, är fängslande rakt igenom. Karaktärerna känns dessutom mer välskrivna den här gången och inte lika ostiga som de ibland kunde vara i Remake och Cloud har numera svar på tal om någon beter sig som ett tvättäkta rikspucko. Eftersom det finns flera stunder att spoila tänker jag dock inte gå in särskilt mycket på berättelsen utan nöjer mig med att säga att den är precis så fantastisk som den alltid varit och att de flesta nyckelscenerna fortfarande är där, och fortsätter beröra mig även i den här versionen.

Eftersom spelvärlden kraftigt har expanderats leder det även till att spelets sidouppdrag kan ta större plats än tidigare. Gaias befolkning är ofta i behov av din hjälp och inte sällan är det en specifik följeslagare som uppmuntrar dig att hjälpa personen ifråga då de i vissa fall känner lite extra för folket eller platsen som sidouppdraget utspelar sig på. Dessa uppdrag kommer med en frisk variation där ett kan kretsa runt ett minispel såsom djurfotboll där endast Red XIII får delta medan ett annat kan handla om att spöa någon i Queen's Blood och vinna tillbaka ett värdefullt kort och ett tredje går ut på att i stealth-sekvenser smyga sig på banditer som stulit värdefulla skatter. Vem du än är och vad du än gillar, kan jag med säkerhet säga att det finns något för alla här.

Vid vissa kritiska tillfällen i berättelsen blir den öppna spelvärlden för en stund otillgänglig och du tvingas istället vandra genom korridorer med fiender i din väg. Dessa fungerar oftast bra men ibland fann jag dem lite väl utdragna. Det blir lätt tjatigt och vid ett tillfälle ska man exempelvis ta sig genom en gruva som håller på lite väl länge då det enda man gör är att ta några steg framåt för att sedan bli stoppad av fiender och sedan upprepas mönster ett par gånger till. Vad som däremot underlättar är att man stundtals spelar som andra karaktärer vid dessa tillfällen och tack vare deras unika förmågor förändrar sättet att spela spelet på, jämfört med Cloud som annars är ledaren. Barrett kan exempelvis skjuta ned lådor med sin kulspruta till arm och Yuffie kan skicka iväg sin kaststjärna och använda en änterhake för att ta sig från en avsats till en annan.

Tack vare att Final Fantasy VII: Rebirth är utvecklat till Playstation 5 är grafiken vassare än tidigare. Skillnaden är inte enorm, men definitivt märkbar. Du kan själv välja mellan att prioritera upplösning eller bilduppdatering och båda ser riktigt bra ut, även om det förstnämnda alternativet naturligtvis ser bäst ut. Dock ser det så otroligt hackigt ut då att jag aldrig någonsin vill lämna läget som prioriterar 60 bildrutor per sekund. Tack vare SSD:n är laddningstiderna så gott som försvunna och aldrig någonsin upplevde jag att spelet behövde ladda in delar av spelvärlden när jag rörde mig i det fria och är såklart en självklar förklaring till varför spelet inte passar sig till Playstation 4.

Som du förhoppningsvis förstått vid det här laget är Final Fantasy VII: Rebirth ett otroligt läckert spel som jag inte kan få nog av. Jämfört med föregångaren finns här så många välkomna förbättringar och nyheter som får den första delen att kännas lastgammal i jämförelse. Det enda frågan som jag nu ställer mig är hur tusan Square Enix ska lyckas toppa det här i den tredje och sista installationen av serien. Med tanke på hur otroligt nöjd jag varit så här långt är jag dock inte det minsta orolig, utan jag får helt enkelt lyfta på min imaginära hatt åt utvecklarna. Det här är sannerligen ett äventyr som du för allt i världen inte får gå miste om. Det var länge sedan ett spel skänkte mig så mycket glädje som det här har gjort och jag är så otroligt imponerad över den värld som utvecklarna skapat och alla de fantastiska minispel och smådetaljer de lyckats implementera.