Final Fantasy XII: Revenant Wings

Hur ska vi orka ännu ett Final Fantasy? Och till ett bärbart format dessutom, där snabba spelkickar gör sig bäst. Final Fantasy XII: Revenant Wings var ett av de där spelen som jag hade bestämt mig för att ignorera fullständigt. Men så släpptes det i Japan och USA och mottagandet blev relativt positivt. Det kanske dags att få upp ett intresse inför vad som eventuellt kommer att bli en trevlig rollspelsupplevelse till Nintendo DS.

En fristående uppföljare eller ett komplement till Final Fantasy XII till Playstation 2? Oavsett hur man väljer att se det har Final Fantasy XII: Revenant Wings mycket att leva upp till. Föregångaren är ett av de mest hyllade spelen i serien och massorna suktar tydligen efter mer. Eller hur det där med tillgång och efterfrågan nu funkar. Nu är det faktiskt inte bara Square Enix själva som utvecklar, det sker i samarbete med relativt okända spelutvecklarna Think & Feel. Så låt skepsis och oro fritt flöda.

Som tur är verkar den tunga episka känslan som präglade Final Fantasy XII vara dumpad till förmån för en lättsammare approach. Grafiken är färggrann och karaktärerna ser betydligt mer serieaktiga ut. Precis som jag vill ha det när skärmen är liten och intrycken från omvärlden ofta tvingar en ur mer komplexa spelillusioner.

Men ändå hänger delar av den grafiska stilen från föregångaren kvar. I mellansekvenserna är det serieliknande som bortblåst. Det verkar som om utvecklarna vill att alla ska passa in i spelets målgrupp. Dels de som gärna njuter ett lättsamt spel till sin Nintendo DS, men också de som älskade Final Fantasy XII. Det ger ett lite splittrat intryck. Nu har jag inte sett spelomslaget men jag kan sätta en hundring på att de varit duktiga med att visa upp bilder från de båda grafiska stilarna på baksidan. Alla ska med, som sossarna säger.

Think & Feel har valt att satsa på en blandning mellan rollspel och realtidsstrategi. Huvudpersonerna levlar upp och lär sig nya förmågor hejvilt, men striderna i sig är av strategisk karaktär. Utgången beror på hur duktig man är att på magisk väg frammana allierade att kämpa tillsammans med kärngruppen. Många vänner och fiender på samma gång blir det och ibland ser det ut att kunna bli ganska rörigt på de små skärmarna.

Trots att händelserna i Revenant Wings tar vid ganska snart efter att föregångaren slutar är den nya berättelsen ett långt steg ifrån originalets invecklade story. Nu blir det definitivt mer lättsamt . Sammanfattningsvis hittar luftpiraterna Vaan och Penelo lite kristaller som styr ett luftskepp och hamnar på en flygande kontinent där invånarna alla har vingar. Väl där visar det sig att de flygande filurerna behöver deras hjälp med en eller annan annalkande fara eller mörkt hot från ondska av något slag. Så är stridandet igång.

Det finns inget onödigt resurshämtande eller byggnadsuppförande, trots att detta är en närmast standardiserad fas i realtidsstrategi. Välj lite monster att frammana och gå loss bara. Även om Anno 1701: Dawn of Discovery bevisade att det traditionella upplägget faktiskt kunde bli väldigt bra även på Nintendo DS är jag glad att vi slipper det i ett Final Fantasyspel. Jag tror det hade känts lite krystat.

Musiken är till stora delar återanvänd från originalspelet. Den passar lika bra när klungor av allierade ska skickas att puckla på klungor av fiender i Revenant Wings som när man springer runt och slåss på Playstation 2.

Jag tror att Revenant Wings kommer att falla lite mellan stolarna. Det finns redan trevliga strategispel till Nintendo DS och Final Fantasy-fanatikerna sitter redan och dräglar efter nummer tretton i huvudserien. Men all slutgiltig fantasi säljer naturligtvis bra och det finns säkert ett gäng spelare som är intresserade av att få se hur det ska gå för Vaan, Penelo och en handfull andra personer som hängt med från det första spelet. Själv är jag ljumt inställd till projektet, men kan lite diplomatiskt ändå säga att det ska bli intressant att se om det här lyckas. I februari är det dags för en skopa utvattnat varumärke.