Final Fantasy XVI: Echoes of the Fallen

Ett halvår har gått sedan Clive i sällskap av Jill, Torgal, Cid och flera andra minnesvärda karaktärer gjorde motstånd för att förhindra världens undergång och att hämnas sin familj. Kazutoyo Maehiro har sagt flera gånger förr att vi inte sett det sista av dem och under The Game Awards visades äntligen spelets två expansioner upp där den första, Echoes of the Fallen, släpptes samma dag. Ett kärt återseende som bjussar på ett smaskigt innehåll, även om vi hade hoppats på lite mer.

Echoes of the Fallen utspelar sig under spelets berättelse och alltså inte efteråt. Spelare som redan klarat spelet kan trots detta uppleva det ändå genom att ladda en sparfil som tar dig tillbaka till den punkten precis innan det sista huvuduppdraget startas. I expansionen får Clive nys om att en ny svart kristall har börjat dyka upp på svarta marknaden efter att han förstört alla mother crystals. Snart ertappar han och gänget försäljarna som leder honom till en annars förseglad passage som tar honom till något som kallas för Sagespire. Ett torn som är utrustat till maximal nivå med monster som väntat på att en inkräktare ska nå dem.

Spelets första expansion är en väldigt linjär sådan där du som spelare har som mål att nå toppen av tornet och där varje våning ställer dig inför rejäla utmaningar bestående av både gamla och nya typer av fiender. När jag säger utmaningar så menar jag också utmaningar då expansionen tvingar spelaren att ha nått en hög nivå för att inte strykas med på nolltid. Den här recensionen bygger på 'Final Fantasy'-läget som alltså låses upp efter att ha klarat spelet en gång och i detta läge är alla fiender du möter minst i level 80.

Upplägget påminner mycket om en lång räd då du inte har möjlighet att ta dig därifrån utan tvingas använda läkemedel sparsamt, samtidigt som du kan komma över lite förnödenheter på vägen. På väg uppåt finns dessutom ett par nya utrustningar du kan samla på dig som kommer väl till hands i denna överraskande svåra expansion. Bland annat kan du hitta utrustning som bland annat kan sakta ned tiden ännu längre än vanligtvis i striderna eller ge dig en andra chans som gör att du överlever ett annars fatalt slag. Utan dessa, hade detta liknat något hämtat från From Softwares Dark Souls eller Bloodborne. Spelets sista boss, Omega, är onekligen spelets allra svåraste boss och så många gånger som jag dog när jag spelade igenom expansionen har jag aldrig dött under mina 70 timmar med spelet.

Echoes of the Fallen är cirka tre timmar långt vilket känns lagom för den dryga hundralappen som spelet kostar. Att få spela mot ännu tuffare fiender och därmed få uppleva Final Fantasy XVI på en tuffare svårighetsgrad än tidigare var väldigt uppfriskande och något jag hade önskat att se mer av i originalspelet. Sett till tillägget bidrar till huvudberättelsen lämnar det däremot en del att önska då det aldrig blir särskilt intressant, utan jag skulle snarare vilja hävda att det finns intressantare sidouppdrag än den här lite längre sidoberättelsen. När du väl besegrat Omega finns där inte mycket mer att göra och miljön som expansionen utspelar sig i blir återigen otillgänglig att besöka, så sannolikheten att du ska ägna många fler timmar med Final Fantasy XVI efter detta är väldigt låg.

Sammanfattningsvis är Echoes of the Fallen en trevlig expansion som bjussar på spännande och intensiva bosstrider. Mycket mer än så gör det däremot inte. Berättelsen är som sagt inget jag kommer minnas efter några veckor och faktum är att den aldrig är särskilt intressant till att börja med. Förhoppningsvis kommer den andra expansionen, The Rising Tide, erbjuda något annat och rikta sig mer åt dem som vill ha en intressant berättelse. De som däremot bara vill ha mer av spelets gedigna strider och en räd-liknande struktur kommer dock att finna mycket glädje i Echoes of the Fallen.