Fire Emblem: Radiant Dawn

I takt med att japanska rollspel alltmer fastnat i ett fack och börjar kännas som högupplösta Super Nintendo-spel har jag kommit på mig själv med att istället allt mer gå över till strategiska rollspel. Några sköna exempel är PSP-remaken av Final Fantasy Tactics, och naturligtvis Gamecube-klassikern Fire Emblem: Path of Radience, vilken nu alltså får sin uppföljare.

Precis som i föregångaren Fire Emblem: Path of Radience är uppföljaren Fire Emblem: Radiant Dawn ett strategirollspel där du sitter och knappar dig fram genom konversationer, kollar på apsnygga mellansekvenser och kommenderar dina karaktärer över ett rutnät där styggingar förtjänar smisk. Radiant Dawn utspelas tre år efter det förra spelet och har den coola finessen att man kan ladda in data från sin Gamecube-sparfil för att få lite fördelar. Därmed känns detta verkligen mer som en direkt uppföljare än vad japanska rollspel annars brukar göra och det går snabbt att komma in i det hela.

Fire Emblem: Radiant Dawn är dock ett svårt spel och faktiskt betydligt mer utmanande än sin föregångare. För att undvika att man som spelare tappar sugen, har Intelligent Systems lagt in möjligheten att spara mitt i stridens hetta. Därmed kan man förhindra det förhatliga momentet att man målar in sig i ett hörn och måste spela om allt (ja, allt) i de ofta ganska långa kapitlen om man nu skulle ha oturen att behöva bita i dödsgräset. Dessutom blir det lättare att kunna starta om en strid om någon av dina karaktärer skulle dö. För när polarna dött är de liksom borta för alltid, vilket känns väldigt hårt när man precis börjat fästa sig vid sina små telningar.

Striderna i Fire Emblem: Radiant Dawn är baserade på den enkla leken sten-sax-påse. Det finns bara tre vapentyper, nämligen svärd, spjut och yxa. Svärd slår yxa som i sin tur daskar spjut som i sin tur smiskar svärd. Att hålla koll på vilket vapen som fungerar mot de välbeväpnade fienderna är således av yttersta vikt för att inte tvingas kasta in handduken, likaså vilken typ av attackradie de olika vapnen har. Jag har fått erkänna nederlag både en och två gånger för att jag inte ställt en av mina yxmästare på behörigt avstånd för en sur svärdsvingare.

En ytterligare spelregel att komma ihåg mitt i all tankesoppa är Fire Emblem: Radiant Dawns många nivåskillnader på spelplanen. I de tidigare spelen har man som spelare inte direkt behövt ha dem med i beräkningarna, men dessa dagar är förbi. I Fire Emblem: Radiant Dawn påverkas striderna direkt beroende på hur högt respektive lågt kämparna är utplacerade. Karaktärer på högre höjder har nämligen fördelar och kan både sikta bättre och träffa hårdare gentemot de som står på marknivå, förutsatt att de har långdistansvapen eller magiska färdigheter att attackera med.

Fire Emblem: Path of Radience var ett grafiskt ganska medelmåttigt spel och det smärtar att säga att Radiant Dawn inte är något bättre. På en stor högupplöst TV upplevs det till och med som snäppet fulare än sin tre år gamla föregångare. Visst fungerar den mycket simpla grafiska presentationen tack vare spelets upplägg, men med tanke på den läckra designen och de snygga celshadade mellansekvenserna kan jag inte låta bli att känna mig snuvad på konfekten. Intelligent System kan bättre än såhär och ett mer tekniskt välgjort Fire Emblem: Radiant Dawn hade kunnat bli precis hur läckert som helst. Jag hoppas verkligen att nästa Fire kan se ut som mellansekvenserna gör i Fire Emblem: Radiant Dawn - från början till slut.

Precis som alltför många Wii-spel är Fire Emblem: Radiant Dawn egentligen ett Gamecube-spel. Många av de Wii-funktioner som kanske skulle ha piffat till Radiant Dawn något saknas och man spelar faktiskt inte ens spelet med pekfunktionen utan med handkontrollen på tvären som en NES-dito, vilket känns väldigt fattigt. Men trots att Fire Emblem: Radiant Dawn är fast i den gamla skolan är det ändå både utmanande, underhållande och dessutom ganska kul för fans av genren.