4647 fiender väller emot mig samtidigt. Jag spelar som en spenslig blond yngling med taskig frippa samt lama one-liners och börjar rytmiskt trycka på Y-knappen för att slåss. Liken staplas på hög i rasande tempo och en räknare tickar på, 1-2-5-11-32-55 och så vidare. Som final aktiverar jag min supermätare varpå min figur börjar lysa, spektakulära vinklar visas och ytterligare ett tjugotal fiender får bita i det digitala gräset.
Närmare hundra fiender nedgjorda, men Fire Emblem Warriors är ett av Omega Force oväntat populära Mosou-spel och det är att betrakta som en fjärt i kosmos. Redan runt hörnet väntar ett hundratal fiender till på att få smaka svärd och längre bort skymtar en boss. Bara att börja hugga på nytt.
Det vore väldigt lätt att bara såga Fire Emblem Warriors. Det skiljer sig egentligen ganska marginellt från Musou-spelen som vid det här laget ynglat av sig i fler versioner än någon rimligen kan behöva. Efterblivna fiender i stora lass slänger sig likt lämlar med dödslängtan mot dina tillhyggen, och mer är det egentligen inte. Traditionellt kretsar serien kring kinesiska eposet Romansen om de tre kungadömena, om än med väldigt, väldigt (väldigt) liberala tolkningar om vad som hände då, men vi har även sett Samurai Warriors med japanska lirare som tillverkar sashimi av anstormande trupper samt tolkningar av One Piece-animén och Zelda i Hyrule Warriors.
Jag har dock absolut inga planer på att såga. Tvärtom. I princip samtliga inkarnationer av spelet jag testat har haft en sak gemensamt: de har alla varit roliga att spela. Det är en sådan där serie som lyckas med bedriften att erbjuda intuitiv underhållning samtidigt som det finns nog med speldjup för att jag ska kunna utvecklas från början till slutet som spelare - och därefter ändå vara sugen på köra ett varv till eller två.
Den här gången är Fire Emblem temat, och även om det är ett strategispel normalt, så passar det ändå konceptet väldigt bra. Istället för att i tur och ordning gå runt och dänga illbattingar, så får jag här springa runt och härja fritt. Slagfält som slagfält, bara det att jag får ett helt annat perspektiv på saken samt dräpa i realtid. Ursprunget som strategispel gör sig dessutom påmint här och var som för att hedra ursprungsmaterialet, och det finns som väntat en hel del fanservice att gotta sig åt om man gillar serien. Till exempel finns här pixelversioner av alla hjältar i menyerna och du kan välja att spela på premissen att döda karaktärer förblir just döda...
Det kanske mest uppenbara är annars hur den klassiska vapentriangeln i Fire Emblem används i detta spel genom att markera ut vilka fiender du har särskild fördel mot. Det gör att det alltid finns en poäng med att se till att dina medhjälpare är rätt beväpnade och kommendera rätt folk mot rätt fiende. Svärd slår yxor, yxor slår lansar och lansarna i sin tur slår svärden. Innan varje strid drar igår kan du därför enkelt leka kommendör och domptera runt folk. Kommer du behöva någon vid din sida för starka lagbaserade attacker (och för att bygga relationer) eller för helande, ska du skicka Frederick och denne stridshäst raka vägen genom fiender på jakt efter någon avlägsen rackare och vilken rutt ska du själv ta?
Skärmen dränks ganska omgående i symboler och funktioner, vilka ändå oftast känns hyfsat enkla att förstå. Dessutom bombas jag av hjälpskärmar som hela tiden förklarar och/eller påminner mig om hur saker och ting fungerar. Ska du använda extraliv, hela någon annan, avfyra specialattacker, byta figur, försöka handla något av Anna i stridens hetta, försöka ta över en plats där fiender väller fram i oändlig mängd för att få dem att sluta eller kanske ge dig på bossen och försöka avsluta striden?
Det finns en visst mått av speldjup i Fire Emblem Warriors jag faktiskt uppskattar som är aningen större än det Musou-serien brukar erbjuda. Jag vill gärna tro att det beror på att spelet baseras på just Fire Emblem där ett större mått av pillande med menyer, sorterande av vapen och liknande finns med och fansen rimligen förväntar sig just detta.
Annars är menyerna något jag inte riktigt kommer överens med i detta spel. Visst är det bra att möjligheterna finns, men det är ofta inte helt överskådligt att exempelvis skrota en massa insamlad utrustning för att utvinna nya material att uppgradera dina andra tillhyggen med. Jag kommer på mig själv mest att oftast bara vilja att bästa utrustningen väljs automatiskt för att slippa pilla något, och det är såklart lite tråkigt.
Ta bara en sådan självklar sak som att spela på två spelare. Det är inget som görs från startmenyerna i spelet, utan det väljer du innan du startar ett aktuellt uppdrag och det är spelare ett som måste trycka på knappen för att handkontroll två ska få vara med. Visst, knappast hjärnkirurgi, men det säger något när det är första spelet där jag på allvar fått leta i menyerna för att hitta tvåspelarläget och sedan inte omedelbart begripit hur det ska startas. Jag har trots allt hunnit med ett och annat spel genom åren.
Tvåspelarläget är för övrigt klassiskt spel på delad skärm. Bilduppdateringen tar stryk och sjunker, men det blir aldrig hackigt så det stör, inte ens när båda personerna står och dundrar iväg värsting-moves i ett färgsparande fyrverkeri av effekter. Själv tycker jag Musou-serien är som absolut roligast på två spelare, men faktum är att Fire Emblem Warriors är underhållande även för den ensamme. Då kan du i lugn och ro fatta avgörande beslut och njuta av rollspelsinslagen mer.
Jag vill absolut slå ett slag för det grafiska. Fire Emblem-gänget är väldigt snyggt skapade i tre dimensioner med bra design och finslipad teknik. Det är förstklassig kantutjämning, vilket ger kanonfin bildkvalitet och bilduppdateringen är förvånande stabil när det dräller omkring tjogvis med ruskprickar på skärmen samtidigt. Det känns nästan ännu häftigare i bärbar form, för övrigt, med de feta episka striderna på en liten handhållen enhet. Lite synd bara på de fattiga mellansekvenserna som berättar storyn, vilka i hög grad består av stillbilder på personer som pratar gravallvarligt i långa dialoger. När det väl vankas mer traditionella filmsnuttar blir det på en gång mer spännande att följa historien som utspelas på skärmen.
Röstskådespeleriet är en punkt som absolut hade kunnat vara bättre. När spelet släpps kommer japanska röster kunna laddas ner för de som föredrar originalvarianten, men för alla som vill spela med engelska röster är det bara att vara beredd på att det är lite för mycket klent dubbat animé över detta. Däremot älskar jag de ljudeffekter som återvunnits ur Fire Emblem-serien och jag älskar de japanska gitarrerna som frenetiskt spelar på under striderna.
Historien om Rowan och Lianna (förstnämnda rätt outhärdlig, sistnämnda betydligt roligare) är inget som kommer få några Game of the Year-priser för bästa story, men jag har aldrig behövt några orsaker till att dräpa folk i drivor i Musou-serien och dess spinoffs tidigare och jag behöver det inte nu heller. Jag myser åt alla välbekanta Fire Emblem-ansikten som dyker upp längs resan och jag och sambon har ofta svårt att stänga av konsolen om kvällarna. Ett gott tecken, och i slutändan är detta en riktig höjdare. Lite mer finslip hade varit trevligt, men bättre än såhär har Musou-serien inte varit på väldigt många år.