Flashback 2

Jag hade precis fyllt 14 när Flashback släpptes. Jag minns hur mycket jag älskade det, jag minns hur ofta och mycket jag spelade det. Atmosfären var sådär mystiskt öde och inbjudande, spelmekaniken följsamt modern och beroendeframkallande för grafiken, för sin tid, lysande. Delphine Softwares gamla klassiker har precis som den andliga föregångaren Another World en väldigt särskild plats i min minnesbank av älskade spelminnen. Nu är den regelrätta uppföljaren här, över 30 år senare. Kan Flashback 2 repetera samma storslagna succé?

Flashback 2 har designats och storyn har författats av originalskaparen Paul Cuisset och bara en sådan sak fick mig på förhand att bli riktigt ordentligt förväntansfull. Cuisset är precis som Prince of Persia-upphovsmannen Jordan Mechner en lite bortglömd legend inom sitt eget gebit och någon som vi tveklöst borde omnämna och hylla mer än vad vi gör. Eller så kanske vi helt enkelt borde strunta i det med tanke på vilket förfärligt spel han strax innan helgen spottade ur sig.

Du axlar ännu en gång rollen som den motvillige scifi-hjälten Conrad B. Hart som är någon slags mix mellan Indiana Jones och Star Lord, attitydfrisk, loj, rutinerad och knappast skraj för att smutsa ned sig eller för att bloda ned skinnpajen. I och med det här spelet låtsas utgivaren Microids att den fristående Playstation-uppföljaren Fade to Black inte existerar och berättelsen i sig tar vid direkt där Flashback avrundades. Det råder fred i galaxen. Den statliga polismyndigheten Galactic Bureau of Investigation har bekämpat och eliminerat hotet från Morph-rasen och en neonljusdränkt rymdvärld kan äntligen andas ut. Trodde du ja. Morph-skurken General Lazarus har återuppväckts från de döda och hotar nu världsfreden med alla möjliga medel och påhitt vilket naturligtvis innebär att du, Conrad, måste ge dig ut för att lokalisera fiendens näste och döda Lazarus en gång för alla.

Paul Cuisset har försökt hitta tillbaka till känslan från det första spelet och detta genom att bygga en spelkontroll och spelmekanik som påminner om det där följsamt långsamma och en smula bökiga sättet att röra sig på från originalet. Detta hade fungerat relativt väl om året hade varit 1993 istället för 2023 och om det inte hade varit så att mängden fienderobotar som anfaller Conrad på en och samma gång här uppgår till 25 snarare än två, något som gör att hela grundkonceptet faller pladask från första rutan. Ännu värre blir det av att Microids Studio Paris lagt till en halv dimension till (2.5D) till det pannkaksplatta upplägget från originalet, något som bara förvirrar och skapar irritation då Conrad aldrig riktigt kan gömma sig eller använda de tredimensionella miljöerna på ett vettigt sätt, utan mest bara fastnar i saker som står i vägen.

Fastna i saker, är ett genomgående tema i det här spelet och i allra högsta grad en röd tråd. Conrad fastnar stup i kvarten precis som hans fiender och jag vet faktiskt inte om jag kan räkna alla de tillfällen som en boss eller en vanlig robotfiende råkat köra in i ett av miljöobjekten och fastnat, som en darrande skrothög. Flashback 2 är otroligt buggigt och även om många av dagens storspel tyvärr är det numer och även om vi som spelare olyckligtvis ofta tvingas agera betatestare under den första månaden eller så känns Flashback 2 som ett renodlat hafsverk som kastats ihop bara för att kunna sko sig på det klassiska namnet.

Vidare är storyn och det berättande som bakats in här direkt löjeväckande dåligt. Det finns ingen koppling mellan karaktärernas dialog och den övergripande berättelsen och tonen är så spretig att det inte sällan blir komiskt (även om det inte är tänkt att vara det). Domedags-profetior blandas med Guardians of the Galaxy-aktiga lustigheter och dissonansen mellan mekanik och story, mellan vad som sägs och vad som faktiskt sker på TV:n, är bisarr. Du kommer att dö i det här spelet, ofta. Du kommer att dö massor och du kommer att vakna upp igen framför en fiende, som då omedelbart dödar dig igen. Ibland är det enda hopp som finnes inom denna buggfest att fienderna fastnar i miljöerna och därmed låter Conrad springa förbi, oskadd.

Grafiken är inte heller bra då de flesta av cyberpunk-miljöerna ser ut att vara AI-genererade och saknar karaktär. Andra delar av Flashback 2 ser ut att vara kopierade direkt ur Shadow Complex från 2009 medan andra delar påminner om precis allt annat som gjorts inom denna genre de senaste tio åren. Inte blir det bättre heller av att röstskådespeleriet samt ljudeffekterna känns som de plockats upp från något reabacks-spel anno 2005, och det vore direkt lögnaktigt av mig att påstå att jag hittat något utöver originalmusiken som jag är beredd att skriva något snällt om. Flashback 2 borde istället heta Cashgrab 2 och säljas för nio kronor på Appstore.