Flower, Sun and Rain

Sumio Mondo är en problemlösare som är skicklig på att hitta saker. Till sin hjälp har han en bärbar dator som han kan koppla in i det mesta. Statyer, tavlor, till och med rakt in i människor. Saker i hans omgivning har en sifferkombination som ska skrivas in datorn. Det gäller bara att snoka rätt på de rätta siffrorna. Och att försöka behålla sin psykiska hälsa på ett hotell där rosa krokodiler, onda andar och mexikanska wrestlare samsas om utrymmet.

Jag älskade sönder Killer 7, ett av de absolut coolaste spelen förra generationen. Dessutom tyckte jag mycket om No More Heroes. I båda fungerade yta och innehåll i symbios, det var inte bara cool design, spelmomenten var riktigt roliga att genomföra. Det är riktigt synd att Flower, Sun and Rain inte kan leva upp till detta. För i Grasshoppers nygamla DS-spel är frustrationen ständigt närvarande.

Det är svårt när det blir såhär. Jag vill så gärna älska allting som Suda51 och hans Grasshopper Manufacture släpper ifrån sig. Men ibland får man lägga snygga karaktärer och grymma miljöer i ena vågskålen och hemsk speldesign i den andra. Det går inte att hylla ett spel som är uppbyggt kring att lösa gåtor, när gåtorna inte är roliga att lösa.

Jag börjar med att fastna på spelets absolut första pussel. Och när jag efter frustrerande lång tid äntligen lyckas ta mig vidare så vet jag egentligen inte vad som var lösningen. Bara att jag genom ren slump lyckats ta mig vidare. Dessvärre kör jag fast rejält redan i spelets nästa utmaning. Det är möjligt att jag har blivit bortskämd. Det är möjligt att jag hade avskytt gamla mysteriespel som Sam and Max eller Cruise for a Corpse om jag spelat dem för första gången idag.

Men i så fall är anledningen till att min koncentrationsförmåga minskat att speldesign är bättre nu än förr. I ett bra modernt spel så tillåts jag sällan fastna på samma sätt som i de spel jag växte upp med. Idag har jag har mycket svårt att njuta av ett spel där jag kastas mellan tankenötter utan en nötknäppare i sikte. Det är inte bara svårighetsgraden som är alltför högt uppskruvad. Ibland är lösningarna fånigt tydliga. Det finns ingen finess i svaren på gåtorna.

När jag klarat ett pussel jag länge klurat med vill jag känna mig intelligent. Braid och Portal fick mig att känna mig smart, varje gång. Denna känsla att hjärnan förvandlas till keso för att sedan få en uppenbarelse är själva anledningen till att jag gillar kluriga pussel. Men i Flower, Sun and Rain känner jag mig aldrig smart. Jag känner mig som om jag antingen snubblar på lösningen, eller bara letar tillräckligt ihärdigt för att hitta rätt. Jag känner mig inte intelligent, jag känner mig uthållig.

Om det inte fanns annat som drog i de timmar man har att spendera på ett dygn kanske det skulle vara lättare att grotta ned sig i varenda skruvad detalj och få mer ut av spelupplevelsen. Men det är svårt att bli förförd av ett spel som aldrig någonsin vill hålla mig i handen. Under de timmar jag spelar Flower, Sun and Rain känner jag mig mest rastlös. Hade jag fått lite fler uppmuntrande knuffar framåt så kanske betyget hade blivit högre. Men det här var för oförlåtande. För omständigt. För tråkigt.

Så varför är betyget ändå uppe i godkänt? Jag har trots allt svårt att värja mig mot spelets miljöer och design. Trots att texturerna ibland är så lågupplösta att de ser ut att komma direkt från en teknikfreaks värsta mardröm målar de ändå upp en spelvärld som är intressant. Hotellet spelet utspelar sig på är glassigt, underligt och lockande på ett annorlunda sätt. Stämningen är originell och skruvad på ett skönt sätt. Gästerna och personalen lyckas med sin vimsiga dialog charma mig. Flower, Sun and Rain hade potential att bli ett riktigt bra spel. Om det bara hade varit roligt att spela.