Flying Tank

Redan under den första, inledande minuten av nysläppta Iphone/Ipad-versionen av PC-shootern Flying Tank får jag massor av härliga retrovibbar, något som utvecklarna Hexage varit duktiga på under många år (Ios-succén Radiant var ju i mångt och mycket en renodlad Space Invaders-hyllning). Det ser ut lite som Ikaruga som fått barn med R-Type II och det känns väldigt mycket som Gradius att spela, men en smula mer modernt.

Skeppet, den flygande pansarvagnen, styrs med vänstra tummen medan den högra kontrollerar kulsprutekanonen (hålla in), missilerna (swipa höger) samt bomberna (swipa nedåt) och precis som alla sidoskrollande shooters handlar det om att panga ned vågor av flygande fiender, plocka uppgraderingsföremålen som dyker upp efter att varje våg skjutits ned och i samma veva manövrera sitt skepp mellan och undan alla fiendeskott. På så sätt är Flying Tank verkligen exakt samma sak som vi spelat 19 000 gånger tidigare. Retromys, som i mångt och mycket slipades till perfektion redan på 80-talet.

Flying Tank är designat av Hexages grundare David Peroutka (studion består endast av två personer) och estetiken andas cyberpunk på ett vis som känns lika mycket Blade Runner som Cyberpunk 2077, The Ascent och Heavy Metal. Alla objekt är tredimensionellt modellerade även om själva upplägget sker enbart i 2D och mellan uppdragen får du som spelare chans att uppgradera ditt skepp med olika vapen och bättre pansar (med mera). Det finns naturligtvis bossar, det blir naturligtvis väldigt utmanande, vilket hör genren till och har så alltid gjort, och det finns gott om visuell variation här att vila emaljögonen på.

Hexages uppmärksammade, atmosfäriska, dystopiska R-Type-hyllning är väldigt läckert och presentationen är lysande precis som den enkla spelbarheten som nyttjar touch-skärmen på ett vettigt sätt. Jag har en smula för stora tummar för att inte dölja halva skärmen på min Iphone 14 Pro Max men det är ju knappast ett allmängiltigt bekymmer och mest troligt inget som jag borde gnälla över. Det som däremot förtjänat lite kritik är att tempot är smula för lågt och att variationen i fiender och striderna i sig är en smula klen. Redan efter två banor börjar Flying Tank kännas för bekant, för förutsägbart och det finns för egen del inte särskilt mycket som får mig att stanna kvar, traggla igenom ännu en bana. Med det sagt är det ett habilt spel med väldigt läcker design som (som sagt) nyttjar "touch controls" på ett finurligt vis.