Folklore

En ung flicka söker efter sin mor som försvann under mystiska omständigheter för sjutton år sedan. Plötsligt får hon ett brev som ber henne komma till den lilla irländska byn Doolin. En hyfsat misslyckad redaktör för en tafflig ockult tidskrift blir plötsligt inblandad i historien när ett underligt telefonsamtal för honom till samma plats. Det ska snabbt visa sig att ingenting är särskilt normalt i byn.

Bortom vår värld finns den undre världen, och då snackar vi inte om kriminalitet utan om själarnas värld. Där samlas de döda, inte för att leva på nytt utan bara, liksom, fortsätta vara döda. De själar som av olika skäl (!) inte kan slå sig till ro blir Folks, alltså monster som härjar runt. Men riktigt skadade själar går samman och bildar enorma varelser som kallas Folklores.

Ja, alltså, ordbildningen i spelet är lite mysko men i praktiken ger det oss en hel massa fantastiskt fantasifulla världar fyllda med lika färgsprakande som milt rubbade fiender. Varje värld representerar en föreställning om andevärlden från en viss tid och det blir förstås rätt varierande och hyfsat psykotiskt ibland.

Spelmässigt är Folklore enkelt, på gränsen till simpelt, men samtidigt fräscht och underhållande. Så fort du har spöat en fiende tillräckligt får du möjlighet att knycka deras själ (eller stjäla deras själ men det låter bara fånigt) genom en snabb knyck med handkontrollen. Varje ny själ innebär en ny färdighet (tänk Castlevania: Dawn of Sorrow) och med fyra möjliga går det alltså att hitta på rätt många kombinationer. Utöver grundläggande faktorer som eldhastighet, räckvidd och magianvändning måste man också ta de olika elementtyperna i beaktning och använda rätt attack mot rätt fiende. I slutändan innebär det att man får byta rätt ofta och hela tiden anpassa sin spelstil efter vilka attacker som passar bäst för tillfället. Så att vada in med snabba, svepande närstridsattacker eller bombardera fienden med avståndsvapen, allt är lika gångbart.

Snyggt är det också när man börjar vifta på. Jag rådiggar hur de olika Folksen fysiskt dyker upp runt våra hjältar och utför sina attacker. Jag får klara vibbar av den briljanta (och tämligen obskyra) serien Jojo's Bizarre Adventure, men man kan även dra jämförelser till The Darkness (även om det är betydligt mer variation här). Alla bidrar med massiva specialeffekter och det är onekligen något visst med att se en femmetersbest poppa fram ovanför axlarna och sedan vräka på med värstingattacker, samtidigt som man håller utkik efter stjälbara själar. Det lönar sig också att plocka flera själar samtidigt så för bästa effekt bör man manövrera in fienden i grupper. De bossar man möter kräver lite mer arbete för att man ska lyckas med själasamlandet, då man liksom måste slita ut själarna bit för bit med Sixaxis-kontrollen. Ett kul, lagom involverat användande av rörelsekänsligheten.

I övrigt är dock Folklore rätt medelmåttigt, grafiskt då. Stela (om än färgglada) bakgrunder som är högupplösta men annars hade kunnat vara från Genji eller Onimusha-spelen och, förutom huvudpersonerna, rätt hemskt modellerade människor skapar en primitiv känsla. Jag älskar dock det varierade berättandet som skiftar mellan typiska dialoger mellan två karaktärer, serietidningsliknande klipp med olika rutor och pratbubblor och slutligen förstås reguljära animerade sekvenser. Designen är också överlag läcker, både på bakgrunder och alla dessa superbisarra varelser.

Ljudet förtjänar också ett omnämnande. Rösterna är helt okej, om än inget särskilt, men musiken är väldigt speciell. Atmosfärisk. Lite lagom filmisk. Helt klart flummig.

Spelet har bara en stor nackdel. De båda huvudpersonerna Ellen och Keats (som för övrigt är det coolaste namnet på en nördig journalist någonsin) följs åt genom samma handling men du spelar båda två omväxlande, kapitel för kapitel. Detta innebär att du i praktiken spelar varje kapitel två gånger med bara små skillnader. Visst, det går ju att spela hela (läs: halva) spelet med Ellen och sedan byta till Keats, men då missar man istället små detaljer och förlorar helhetsbilden. Ett rätt korkat designval, men ska man göra något positivt av det så är det ju perfekt för att spela co-op, bara inte samtidigt. Nu har jag inte kunnat testa det själv men det skulle vara kul att turas om att spela med en karaktär var och sedan prata ihop sig om vad man fått veta om handlingen.

Trots den här missen är Folklore ett bra spel. Det är tillräckligt lättsamt för att man ska kunna sätta sig ett tag och bara hacka ihjäl lite monster för att trimma in de själar man redan äger eller hitta nya. Om man verkligen ger sig den på att hitta och maximera varenda själ har man ett långt äventyr att se fram emot. Men det är knappast för alla. Det har väldigt mycket dialoger, och den originella berättartekniken kan nog gå en del folk på nerverna. Dock är Folklore ett mycket efterlängtat tillskott i en hittills tom genre på konsolen och en liten outsider i kampen om höstens Playstation 3-spelköpare. Det här är ett spel man antingen älskar eller hatar, så det kan vara en bra idé att testa demot på PSN först. Men personligen lutar jag en aning åt "älskar"-hållet.