Forbidden Siren 2

Jag gillar skräck, faktum är att jag älskar skräck. De känslomässiga reaktionerna man upplever, kombinerat med den där obehagliga isande kylan som sprider sig i kroppen är en blandad upplevelse av eufori och panik. Skräckspel väcker det bästa och sämsta inom mig vad gäller känslor, och något jag gång på gång återvänder till. Denna gång i Sonys uppföljare till sitt smått misslyckade skräckspektakel Forbidden Siren, och även denna gång är det en mörk berättelse bakom händelserna i spelet.

En båt sveps med i den kraftiga sjögången, en militär-helikopter slår i backen och vips har alla hamnat på samma fördömda ö tillsammans. Tyvärr handlar det inte om Azorerna, Kanarieöarna eller något annan soldränkt och festfull plats där glädje och glada upptåg står på agendan. Istället handlar det om en plats där samtliga invånare försvann för 29 år sedan, och istället för en trevlig skärgårdsidyll blev den avlägsna platsen en liten egen förort till helvetet.

De som har spelat det första spelet kommer att känna igen sig. Allt utspelar sig under 24 timmar, och de många karaktärerna korsar varandras vägar frekvent under spelets gång. Systemet med ett schema för varje karaktärs uppdrag och mellansekvenser är även det tillbaka, och ger en enklare översikt över vilka uppdrag som egentligen hänger ihop. Precis som i det första spelet kan varje spelbar episod vara allt mellan 1 och 45 minuter lång, beroende på vad man ska uträtta, och hur duktig man är på att uträtta det. Till sin hjälp har man en förbättrad Sightjack-funktion, förmågan som gör att man kan se sina fienders vy, som numera är enklare att använda, men som även också har ett par nya användningsområden. Bland annat kan man använda den för att se vad som har hänt i det förflutna, något som kan ge ledtrådar och information om vad man ska göra härnäst. Dessutom är kartan helt ny, och visar dessutom spelarens position, något som saknades i det förra spelet, och då höll på att driva mig till fullkomligt vansinne.

Tyvärr lider även detta spelet av samma problem som sin föregångare, samtidigt som det tillför även nya problem. Uppdragen är ofta helt otroligt ointressanta, eller så görs de överdrivet och onödigt invecklade av olika anledningar, att man väldigt snart tröttnar. Förra spelet led allvarligt av att man var tvungen att starta om hela tiden, då det var överdrivet enkelt att avlida. Det problemet är fixat, men själva uppdragen har blivit sämre. Mitt i all misär finns det dock självklart ett par riktiga höjdare, men den goda upplevelsen slås snart i kras då det allt som oftast är sammankopplat med riktiga skräpuppdrag. Jag tillhör de som irriterad över att man som en karaktär måste göra något för en annan karaktär vid ett helt annat tillfälle. Personligen anser jag att det är riktigt dålig speldesign, att tvinga spelaren att uträtta något klockan 02:00 på natten, för någon som kommer att vara på samma plats ett halvt dygn senare, speciellt när ens egna karaktär inte har något där att göra egentligen. Ett riktigt uselt designtänkande som aldrig förklaras eller sätts i sammanhang när man väl gör det. Ofta är det småsaker som att låsa upp en dörr, eller plocka upp ett föremål, varpå spelet berättar för spelaren vem och vad det är man har hjälpt i "framtiden". Vid andra tillfällen handlar det om att röja en viss väg, eller vad det nu må vara. Ologiskt och irriterande är det dock allt som oftast, speciellt när man inte kan klara av sitt nuvarandra uppdrag annars.

Fienderna från det förra spelet, Shibitos är fortfarande kvar, och denna gången har de levande döda fått sällskap. Dessa nya förmågor är ett formlöst väsen som i det närmsta ser ut som ett litet moln av rök som flyter runt i lämplig människo-höjd. Dessa varelser har en förmåga att allt som oftast dyka upp bakom ryggen, eller runt hörn. Ett par sekunders sken av ficklampan är dock det föreslagna sättet att bli av med dessa ondskefulla dödsmoln. Shibitos är fortfarande odödliga oavsett hur man väljer att göra sig kvitt dem. Om det är med hjälp av en machete, ett automatvapen, sopborste eller en lastbil, kan man inom ett par minuter förvänta sig att de ställer sig på benen igen, redo att ge sig in i nya bataljer. Våra välbekanta motståndare är även denna gång extremt korkade och rättframma i sin taktik, och striderna är oftast ingen större utmaning, såvida man inte hålls på stången av en odöd med gevär. En ny finess denna gång är att när man befinner sig i närheten av en fiende känner man detta i kontrollen. Ett svagt vibrerande berättar för spelaren att en fiende finns inom syn eller hörsel-håll. Något som kan ge spelare som vill satsa på finess hellre än våld, en gyllene chans att planera sin rutt runt fienden.

Grafiskt sett ser det även denna gång väldigt grått, grumligt och fullkomligt ointressant ut. Ofta tvingas man leta efter smådetaljer, föremål som knappt syns med blotta ögat på skärmen, som den gången då jag av "misstag" hittade ett snöre på ett räcke, ett snöre jag inte ens kunde se på skärmen. Karaktärsmodelleringen och animationerna håller uteslutande låg klass, och trots att de digitaliserade ansiktena på karaktärerna ser hyfsat snygga ut, saknar de all form av trovärdiga ansiktsuttryck. Kanske det största problemet Forbidden Siren 2 dras med, är det faktum att trots att det är ett skräckspel, känns det aldrig någonsin skrämmande. Skräck är enligt mig när man sitter och nervöst kallsvettas i soffan, krampaktigt hållande i handkontrollen medan man frenetiskt kniper ihop ändtarmen i hopp om att man bokstavligt talat inte ska få skiten skrämd ur sig. Detta sker aldrig i Forbidden Siren 2, även om musiken gör sitt bästa för att psyka spelaren, är spänningsnivån låg då man vet vart fienden dog, och att de snart är uppe på benen. De korta episoderna, de många mellansekvenserna och det taffliga utförandet förtar alla former av känsla och atmosfär som spelet försöker bygga upp.

Ni som har läst min recension av det förra spelet vad att jag då inte var nådig i min kritik. Faktum är att detta nästan är lika dåligt denna gång. Visserligen har vissa problem rättats till, men många fel och dåliga lösningar som fanns då, är fortfarande kvar. De gånger man följs åt av en annan karaktär är det väldigt lätt att fastna i trånga gångar och utrymmen, vilket gör strider och navigering inte bara svårt, utan även kraftigt ilske-framkallande. Med mitt dåliga humör nära till hands har det flera gånger varit väldigt nära att det har runnit över och slagit slint i min arga skalle, men jag har behållt mitt lugn i stormen. Att kameran i det förra spelet var rätt dålig kan nog de flesta hålla med om, men denna gång har de gått ett steg för långt, visserligen i ett försök att skapa något nyskapande och intressant. Jag kan inte låta bli att nämna att en av karaktärerna är nästintill blind, och har enbart ledsyn att tillgå själv. Med sig har han dock en ledhund. Man Sightjackar hunden och tar kontroll över dess husse och leder denne genom farorna. Ett smått underbar idé som dock slängs i sjön av att hundkräket ofta inte hinner med i rörelserna, och som dessutom gärna ställer sig och kollar in i en vägg flera sekunder i rad. Då man inte kan kontrollera hundens synfält blir denna smarta idé ett tafatt försök som går till spillo.

Forbidden Siren är marginellt bättre än sin föregångare, och vet man med sig att man gillade det förra spelet, kommer man säkerligen att ha en trevlig stund med uppföljaren. Jag ser fortfarande inte vad som skulle vara bra med Forbidden Siren-spelet, och kommer nog aldrig att förstå det. Skräckspel med minimalt med skräck, dålig kamera, hemsk spelstruktur och ett generellt uselt utförande är enligt min åsikt inte speciellt lockande. Kan man finna någon underhållning i dessa spel kan jag bara gratulera. Själv spelar jag hellre ett bra spel.