Cookie

Gamereactor uses cookies to ensure that we give you the best browsing experience on our website. If you continue, we'll assume that you are happy with our cookies policy

Svenska
Gamereactor
förhandstittar
Halo Infinite

Halo Infinite - Vi har spelat kampanjen

Med två och en halv vecka kvar till premiären av Halo Infinite får vi nu äntligen berätta mer om kampanjen efter att ha provspelat...

Prenumerera på vårt nyhetsbrev här - Få information om julkalendern

* Obligatoriskt att fylla i
HQ
HQ

Brutes är brutala, kanske rent av de mest skoningslösa fiender Halo-serien någonsin haft. Ett tydligt bevis på det fick vi förra året när det äntligen var dags att visa upp Halo Infinite-gameplay efter åratal av antydningar och löften. Det visade sig att Brutes inte bara var besvärliga för Master Chief, utan Craig the Brute ledde till att spelet sköts upp med 13 månader.

Efter åratal av utveckling, lovande löften och ursnygga trailers var det en kalldusch av sällan skådat slag. Men det blev också starten på något nytt. Halo-veteraner kallades in och teamet har transparent kommunicerat med sitt community och berättat om hur det tänker och tagit till sig av synpunkter. Undan för undan har det sett alltmer lovande ut, inklusive den initialt så platta ljussättningen.

Halo Infinite
Detta är en annons:

Halo är min favoritserie någonsin, och därför var det med skräckblandad förtjusning jag nyligen startade mitt Halo Infinite-äventyr. Skulle det bli en av de värsta besvikelser jag upplevt, eller hade det extra året av finputs lett till att Master Chiefs efterlängtade comeback levde upp till sin fulla potential? Jag tänkte försöka hålla det så spoilerfritt det någonsin går för att inte sabba nöjet av er att få utforska spelet själva, men låt mig säga redan nu att det faktiskt lutar åt det sistnämnda.

För från det att Master Chief gör storslagen entré (inga spoilers som sagt!), känns det äntligen som att Halo i 343 Industries regi känns som... Halo. Spelets första banor utspelas i huvudsak inomhus och ger ett bra tillfälle att bekanta sig med spelkontrollen och den nya änterhaken. Master Chief har även kvar sin sprintfunktion, vilken nu är märkbart långsammare på ett sätt som jag tror alla Halo-puritaner kommer uppskatta.

Halo Infinite

Banorna är uppbyggda på ett lekfullt sätt som gör det uppenbart att det handlar på ett TV-spel, där fokus inte varit att skapa realism, utan ett njutbart gameplay där du ska få chansen att lära dig grunderna. Master Chief själv är sedvanligt fåordig, men när han väl talar gör Steve Downes sin kanske bästa insats hittills som den legendariske Spartan-krigaren, som gång på gång visar att det praktiskt taget är en superhjälte vi talar om.

Detta är en annons:

Storyn smyger så sakteliga igång längs äventyrets första timmar, där vi av olika anledningar ska besöka Zeta Halo. En sprucken ringvärld där gruppen Banished har planer som hotar hela universum. Banished mötte vi redan i Halo Wars 2, och om du spelat det, vet du vilka oresonliga fullblodspsykopater vi har att göra med. Gruppen är även en fullgod ursäkt att damma av gamla bekanta Covenant-fiender igen, vilket betyder att du återigen får möta allt från Elites till Jackals och såklart Grunts. Samt Brutes förstås och ett par nykomlingar. Och detta är uteslutande positivt, för Prometheans var jag aldrig något fan av.

Halo Infinite

När jag äntligen får landa på Zeta Halo går det behagliga rysningar längs ryggraden. Designen och grafiken är toppklass, och ljudbilden ännu bättre. Känslan av att få besöka en ny ring har inte varit såhär stark sedan jag tog mina första stapplande steg på ringvärlden i Halo: Combat Evolved. Det är en hel värld som lever och andas, och det står omedelbart klart att det finns enormt mycket att utforska - efter att jag etablerat en slags bas. Det innebär i praktiken att rensa ut ett rejält område från Banished-krigare så förnödenheter och liknande kan landa vid behov.

En snabb titt på kartan avslöjar att det finns flera andra platser i närheten. Det handlar om Marines som behöver undsättas, Banished-tillhåll som ska sprängas och såklart bossar som förskansat sig. Till detta kommer sedan storyuppdrag och massor av annat. Jag har spenderat timmar och åter timmar på att utforska den jättelika världen, och det är verkligen upptäckarkänsla att hitta små grottor i bergen, kraschade vrak fyllda med skatter eller andra märkligheter.

Detta är en annons:

Just den där upptäckarglädjen när jag gick på Halo-ringen första gången är därmed tillbaka. Jag vill gärna se vad som gömmer sig i världen, men denna gång får jag ta räddandet av marinsoldater i den ordning jag vill, istället för längs en snitslad bara. Tack vare SSD-hårddisken finns en väldigt smidig Fast Travel-funktion som tar dig mellan platser i spelvärlden på någon sekund, men i Halo Infinite känns fordonen faktiskt mer motiverade än någonsin förr och jag har därför valt att köra omkring snarare än att använda just Fast Travel.

I tidigare Halo-titlar fanns ofta en tydlig Warthog-bana, en Ghost-bana, en Banshee-bana och så vidare. Nu använder jag Warthogen till att faktiskt förflytta mig i en jättevärld. Fordonen är inte bara där för att ge mig en häftig upplevelse, utan för att jag faktiskt ska få smidigare transporter och se mer av världen än när jag använder Fast Travel. Med det sagt, så väljer 343 Industries att inte kalla Halo Infinite för ett open world-spel. Under en frågestund jag medverkade i nyligen, förklarades att det ger vissa associationer, och Halo är fortfarande Halo, även om det nu går att skräddarsy sitt eget äventyr på ett annat vis.

Just detta var också något 343 Industries tryckte på. Det finns nämligen otroligt många sätt att lösa problem och pussel på i Halo Infinite, men alla ska kännas som grund-Halo och inget sätt ska vara felaktigt. Den strategi, de vapen och de verktyg du väljer ska alltså fungera, även om det givetvis kan vara bättre eller sämre. Dessutom har målsättningen varit att det ska kännas roligt. Vare sig du kommer blåsande med en Warthog, smyger dig fram, letar hemliga vägar eller slår dig igenom genom huvudentrén med raketkastaren SP4NKR - så ska det vara bra Halo-underhållning.

Detta är en annons:

Valfriheten spiller även över på det sättet att Master Chief denna gång kan modifieras av dig. Den änterhake du har kan bli bättre, men det finns även andra funktioner som kan uppgraderas, vilka även bidrar till att skänka extra speldjup och strategi. De jag hunnit testa hittills har alla känts givande, men jag ser i listan att det finns väldigt många fler potentiella egenskaper, och hur bra allt kommer funka i slutändan återstår att se.

Vill du inte hålla på med sidouppdrag och moddande av Master Chief, behöver du sällan göra det dock. Du kan alltid gå mot nästa uppdrag i storyn för att komma vidare. Dessa tar sömlöst i varandra och gör att det aldrig blir några avbrott. Det sista uppdraget jag får berätta om utspelas i ett enormt torn jag såg i horisonten när mitt äventyr på Zeta Halo startade. Där väntar förstås en maffig bossfight efter en riktigt fet strid - och några viktiga scener för storyn.
Vi återkommer med vår recension av Halo Infinite närmare premiärdagen den 8 december. Men hittills lovar det väldigt gott. Det är större på alla håll och kanter än serien någonsin varit samtidigt som det fortfarande är väl sammanhållet och aldrig oklart vad som ska göras härnäst. Av det jag hört hittills lever dock soundtracket inte riktigt upp till Martin O'Donnells originalmusik, men det är det i rättvisans namn extremt få spel som gör. Och hur bra storyn håller hela vägen vet jag såklart inte ännu då jag inte är klar på långa vägar.

Tills vidare är jag dock både lättad och förväntansfull. Lättad över att 343 Industries med marginal verkar leverera sitt bästa Halo hittills, och förväntansfull på att få upptäcka mer av den underbara Zeta Halo-världens hemligheter. Och mer kan jag inte begära i dagsläget.

HQ
Detta är en annons:

Relaterade texter



Loading next content