God of War: Chains of Olympus

I den klassiska Arnold Schwarzenegger-rullen "Total Recall" uttalar kaliforniens guvernör en av filmhistoriens odödliga repliker. Det är i slutet, när han efter en hård kamp i en hiss slutligen står på kanten av plattformen och tittar ner, ihållandes sin motståndares båda avslitna armar. Efter ett kort ögonblick av tvekan (kanhända improviserar Arnie här helt på eget bevåg) utbrister han: "See you at the party, Richter!" och slänger ner armarna i hisschaktet.

Hade God of War-serien varit en filmreplik, hade den varit just den. Arnold hade dock aldrig fått rollen som Kratos. Nej, för medan herr guvernör har skämt ut sig som både dagissnut och röstfiskare, är och förblir Kratos samma gamla hederliga, existentiellt ångestridna mördarmaskin i spel efter spel. Man kan ju tycka att han vid det här laget skulle ha gjort sig förtjänt av lite terapi men å andra sidan, vem skulle då förse alla blodtörstiga PSP-ägare med deras "brutal tredjepersonsaction i det antika Grekland"-fix? Nej just det. Ergo ingen kognitiv beteendeterapi den här gången heller (det får vänta till DS-versionen: "Dr Sigmund Freud's Therapy Session: God of War and Friends).

Har du ingen koll på vare sig God of War eller Kratos råder jag dig till en snabb titt här och här. Och när du hör den här signalen: "UUUööööäääääärgh! *splatt!*" Vet du att det är dags att vända blad. För jovisst, Chains of Olympus erbjuder precis samma sak som sina två stationära föregångare. Och visst, på ett sätt tycker jag det är lite tråkigt, PSP:ns eviga förbannelse liksom. Eftersom det i princip är en bärbar Playstation 2 får den också finna sig i att behandlas just så. Det blir samma sak en gång till. Fast bärbart! (applåder applåder, PR-leenden). Och med sämre kontroll och längre laddningstider då.

I min bok; inte världens mest dräggelframkallande recept, nej. Vanligtvis. God of War: Chains of Olympus lyckas dock dra igång även min kräsna hype-tarm. Varför? För att det är snyggt. Jo jo jo, jag vet vad du tänker, det här skrivs av en person som tillbringar större delen av sin vakna tid instängd i en svart låda, mumlandes på obskyra teaterrepliker, men jag säger dig: det här är seriöst snyggt. Hutlöst snyggt. Skabröst, ekivokt, ekvilibristiskt snyggt. Snyggt på ett sätt du inte trodde din PSP överhuvudtaget var kapabel till. Vilket du då inte har helt fel i heller.

I och med den senaste hårdvaruuppdateringen har Sony nämligen äntligen släppt sin lilla best fri. Det vill säga, den mjukvarustyrda strypning av processorn som tidigare funnits är nu borta, vilket ger utvecklarna Ready at Dawn alla 333 från början utlovade mhz:en att leka med. Resultatet är ett digitalt Grekland som spöar majoriteten av alla Wii-spel därute och inte skäms för sig ens i jämförelse med sina storasyskon till Playstation 2 (vilka belönades med Årets teknik-priser både 2005 och 2007). Jäpp, så snyggt är det faktiskt.

Även spelkontrollsmässigt trivs Kratos bra i det mindre formatet. Kamerastyrningen har visserligen offrats, men vare sig den analoga bröstvårtans (brist på) precision eller det färre antalet knappar sätter sig på allvar i vägen för den seriöse monstersmiskaren. Bara att tuta och slakta. De nivåer som hittills visats upp är dels en pampig strid i hamnstaden Attika, komplett med belägrande perser (300, någon?), storslagna vyer och basilisk på rymmen. En annan nivå, Tartarus, utspelar sig i en alldeles särskilt otrevlig del av dödsriket där, som vanligt, allt och alla är ute efter ditt bleka skinn.

Den som kan sin grekiska mytologi vet att handlingen spelar en oväntat stor roll i God of War-spelen. Kratos är inte speciellt sympatisk. Men han är onekligen en människa (slash halvgud) av kött och blod och i mitt tycke därför ändå värd min sympati. Kedjorna i undertiteln syftar på de år då Kratos löpte omkring som de olympiska gudarnas egna lilla springpojke. Med andra ord har vi att göra med vad som på engelska så käckt brukar kallas "prequel". Jag lanserar härmed den svenska motsvarigheten: "föreföljare". Eller alltså, handlingen utspelas innan den i de två tidigare spelen.

När jag är på finkulturellt grinhumör blir jag inte speciellt upphetsad av Chains of Olympus. Ready at Dawns (som även stod bakom Daxter till PSP) inställning till spelutveckling har lite för mycket gemensamt med vår kära Lena Adelsohn Liljeroths inställning till kulturpolitik för att det hela ska kännas nytt och fräscht. Lite "kolla vad bra vi kan göra exakt samma sak som någon annan gjort före oss! Fast bärbart!", liksom. Men men, vi kan inte alla vara originella och det man inte har i huvudet får man ha i nävarna. Eller bröstmusklerna. Har du en PSP och längtar efter att få dräpa mytologiskt oknytt precis var och när du vill kan du börja dräggla precis... nu. I annat fall kan du ju alltid dra hem och spela Cooking Mama. Eller äta snö.